Rätten till Abort och framtida generationer

Jag blev tipsad om den [här] artikeln på mitt favorit forum Systerskap.nu. I artikeln försöker två manliga filosofer argumentera för att samhället ska försvåra för kvinnor att göra abort. De vill till exempel att kvinnor som gör en sen abort ska känna obehag. De vill uppnå dessa obehagskänslor genom att aborter som enligt deras kriterier befinner sig i gråzonen ska bekostas av kvinnorna själva. De motiverar sitt förlag utifrån att man måste ta hänsyn både till nutida och framtida generationers intressen. De jämför med klimatfrågor, dagens människor måste minska sin konsumtion så att framtida generationer ska få ett drägligt liv.

Jag delar deras åsikt att det viktigt att ta hänsyn till både nuvarande och framtida generationers intressen. Dock håller jag inte med om de slutsatser de drar. Jag har främst två invändningar. Den första är att de är könsblinda i sitt resonemang. Kravet på upplåta sin kropp i nio månader för framtida generationers skull faller ju inte på män. Är det inte orättvist att kvinnor måste ta ett större ansvar för framtida generationers skull? Varför ska män komma undan så lätt? Borde de inte göra en liknande/motsvarande uppoffring? Man skulle kunna tänka sig att män får mindre konsumtions utrymme (t.ex lägre inkomst) än kvinnor så att de tar sin del av ansvaret för de framtida generationerna genom att på så sätt verka för minskad klimatpåverkan. Låter ett sånt förslag rimligt? Nej, jag kan redan höra rösterna som skriker om diskriminering.

Min andra invändning är att jag tycker att de ger framtida generationer större rättigheter än nuvarande generation. Ingen nu levande människa har rätt att kräva tillgång till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Staten straffar inte de människor som inte upplåter sin kropp, den försöker inte få dessa människor att känna obehag inför sitt beslut. Ta till exempel bloddonationer som är ett väsentligt mindre ingrepp i den kroppsliga integriteten än en oönskad graviditet. Även om det råder blodbrist så påför staten inte några negativa sanktioner mot de som inte donerar blod. Den försöker inte få de som inte donerar blod att känna obehag inför sina beslut.

Läs gärna Lena Sommestad och Inte ett öga torrt om samma artikel. De skriver både bättre och roligare än mig.

Näthat och osynliggörande

Liv Strömquist skriver jättebra om näthat i Efter Arbetet. Hon tar upp det faktum att det ofta pratas om näthat, men nästan aldrig om vem hatet riktas mot. Hatet riktas knappast mot vita heterosexuella män. Utan näthatet riktas mot kvinnor, invandrare och HBTQ-personer. Jag tror att man inte pratar om vem hatet riktas mot handlar om en ovilja eller oförmåga att se strukturer. Det handlar kanske också om en vilja att dölja strukturer. Om man hamnar högt upp i hierarkierna har man ett intresse av att bevara strukturerna. De flesta gör inget medvetet för att bevara strukturerna men det kan vara väldigt svårt att inse att man fick jobbet, bekräftelse, etc för den man är och inte vad man gjort.

Kvinnan och familjen

Jag har tidigare lovat [här] att jag skulle skriva något om Kollontays feministiska verk. Nu har jag hunnit läsa den första av böckerna jag införskaffat, Kvinnan och familjen. Jag får väl lov att erkänna att jag hade en del förutfattade meningar om boken innan jag började läsa. Främst trodde jag kanske att den okritiskt skulle kräva att kvinnorna skulle offra sin krav till fördel för männen i arbetarklassen. Mina förutfattade meningar kom till mestadels på skam. Även om Kollontay propagerar för att arbetarkvinnorna tjänar på att alliera sig med sin klass snarare än med borgerliga feminister, så ställer hon sig på intet sätt på männens sida. Hon tillstår att det finns vissa gemensamma intressen med borgerliga kvinnor men hon avfärdar oftast deras förslag på lösningar.

Kvinnan och familjen berör huvudsakligen tre teman: äktenskap, prostitution och omvårdnad av barn. Genomgående präglas analysen av ett tydligt historiematerialistiskt perspektiv. Exempelvis går Kollontay genom storfamiljens utveckling till kärnfamiljen utifrån övergången från bondesamhället till industrialismen. Hon går också genom hur omvårdnaden av barnen går från familjen till det allmänna genom t.ex skolgång. Genomgående lyfts klassperspektivet fram och det är något som fortfarande är aktuellt. På sista tiden har underbemanning på förskolor och hämtning tidigt debatterats flitigt. Röster höjs för att föräldrar (nåja mammor) måste hämta barnen tidigt eller anställa barnflickor för att hämta barnen. Jag saknar ekot av Kollontays krav på att satsa mera på den "allmänna" barnuppfostran. Alla har inte råd att gå ner i arbetstid, alla har inte möjligheten att styra sin arbetstid, alla kan inte lägga sin arbetstid omlott. Det finns barn till lågavlönade, barn till ensamstående som inte har något alternativ än att stanna på förskolan till sent på kvällen. Därför får vi aldrig individualisera frågor om barns välmående. Vi måste alltid ta hänsyn till strukturer baserade på klass och könsmaktsordning. Då blir lösningen sex timmars arbetsdag och mindre barngrupper.

Kollontays största förtjänst är att hon lyfter fram hur klassorättvisorna slår mot kvinnor. Hur könsmaktsordningen i kombination med klassorättvisorna slår särskilt hårt är väldigt tydligt när det gäller prostitution. I Kollontays samtid så var den förhärskande föreställningen att de prostituerade utgjordes av en speciell degenererad kvinnotyp som inte tog skada av eller dög till något annat än att sälja sin kropp. Kollontay bestred den uppfattningen med hjälp av sin historiematerialistiska analys. Hon sätter fokus på att det är de sociala och ekonomiska villkoren som driver kvinnor till att prostituera sig.

Även om jag tycker att Kollontay i bland lite ensidigt fokuserar på klass kan jag varmt rekommendera Kvinnan och familjen. Hennes analyser kring familj och prostitution är fortfarande intressanta.