Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.
I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.
Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.
Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.
