Jag har precis läst Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall, den tar på ett lättfattligt sätt upp historien kring Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och dess tongivande medlemmar. Hedvall beskriver motståndet de mötte, organisationsformer, deras metoder och interna motsättningar. Boken är fylld av underbara bilder på möten, artiklar och flygblad. Hedvall låter historien stå i fokus, men ägnar ett kortare avsnitt till kommentarer och analys. Hon skriver en hel del intressant i analysavsnittet men jag återkommer till det senare.
Hedvall inleder med en internationell översikt, hon tar upp suffragetterna i England, rösträttskampen i Amerika, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill och Olympe de Gouges. Lite pinsamt att erkänna, men Olympe de Gouges är en ny bekantskap för mig (jag är hopplöst begränsad till den anglosaxiska världen). Hon verkade på 1700-talet och drev frågor kring kvinnors rättigheter, motstånd mot slaveriet och mot dödsstraff. Hon skrev bland annat Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den följer punkt för punkt Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter men den inkluderar kvinnor i dessa rättigheter. Olympe de Gouges avrättades senare eftersom hon riktade kritik mot Franska revolutionen.
Nu åter till den svenska rösträttskampen, Hedvall delar upp de aktiva i LKPR i tre kategorier Grundarna, Studentskorna och Pennskaften. Grundarna var de äldsta medlemmarna som var med och grundade LKPR. Några av de tongivande bland grundarna var Anna Whitlock, Emilia Broomé, Agda Montelius och Getrud Adelborg. Mitten generationen kallar Hedvall för studentskorna, de flesta av dem var födda runt 1870 och de tillhörde den första större kullen av kvinnliga studenter ( 1873 blev det tillåtet för kvinnor att ta akademisk examina). De framträdande medlemmarna bland studentskorna var Signe Bergman, Gulli Petrini, Lydia Wahlström och Ann Margret Holmgren. Studentskorna fanns på många av de ledande positionerna i LKPR, till exempel var Signe Bergman dess ordförande under många år. Hon gick till och med under epitetet rösträttsgeneralen. Studentskornas liv präglades på ett helt annat sätt av rösträttskampen. Det var den stora frågan i deras liv, de ägnade mycket tid åt att åka runt i landet för att hålla tal och föreläsningar. Den yngsta generationen benämner Hedvall som pennskaften. De flesta av dem var födda på 1880-talet. De hade ett gott självförtroende och tog det för självklart att de hade rätt till rösträtt. De varit inte lika angelägna som den äldre generationen att bli accepterade och respekterade, utan de var mer respektlösa mot rösträtts motståndarna. Några av de tongivande medlemmarna bland pennskaften var Elin Wägner, Else Kleen och Märta Tamm Götlind. En person som inte riktigt passar in i Hedvalls kategorier men som stöttade LKPR var Selma Lagerlöf. Hon höll föredrag och skrev artiklar för LKPRs räkning.
För att förstå hur LKPR agerade och de strategier de valde är det viktigt få en bild av det mostånd de mötte. Mycket av argumenten från motståndarna var baserat på isärhållande av könen, de hävdade att kvinnans natur gjorde henne olämplig för poltiken. De menade kvinnans plats var i hemmet och att mannens plats var i det offentliga. Hövligeten hos mostståndarna varierade, men det var inte ovanligt att de förlöligade och hånade kvinnorna som kämpade för rösträtt. Rösträtts kvinnorna blev kallade vulgära, fula och okvinnliga. De anklagades också för att fördärva familjen och nationen.
En del av LKPR:s strategi var att enbart fokusera på rösträttsfrågan, de krävde inte ens allmän rösträtt utan de drev bara kravet att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. När LKPR grundades hade män inte allmän och lika rösträtt utan det var kopplat till egendom. Många av medlemmarna var engagerade i andra feministiska frågor, såsom kampen för aborträtt, kampen mot prostitution, kvinnors rätt på arbetsmarknaden, etc. Men man var noga med att inte driva dessa frågor under LKPRs flagg, dels för att de hade olika uppfattning inom LKPR, dels för att undslippa motståndarnas anklagelser om att kvinnligrösträtt leder till moraliskt förfall och nationens fördärv. En annan del av LKPR:s strategi var att vinna respekt och övertyga att kvinnor var värdiga att få rösträtt. Det innebar att man tog avstånd för militanta och civilolydnads aktioner. De var till och med sparsamma med att demonstrera. De arbetade främst med att uppvakta makthavare, hålla föreläsningar och skriva debattartiklar. Inom LKPR var de mycket noga med mötesprotokoll och oganisations formalia. Syftet var tvådelat, dels var det viktigt för att organisationen skulle vara välfungerande, dels handlade det om att visa att kvinnor var kapabla att sköta en stor demokratiskorganisation klanderfritt. Utöver att argumentera för att kvinnor var värdiga för rösträtt, så argumneterade LKPR utifrån ett särartsfeminisistiskt perspektiv. De menade att kvinnor hade unika egenskaper som skulle komplettera männens egenskaper i ett demokratiskt samhälle.
Nu till Hedvalls analys, hon lyfter flera intressanta aspekter. Jag tyckte att två aspekter var särskilt intressanta, dels att man var väldigt angelägen om att hålla kvar högerkvinnorna, dels att man var så försiktig i krav och retorik. Hedvall är kritisk mot de eftergifter som LKPR gjorde för att hålla kvar högerkvinnorna. En sådan eftergift var att man inte krävde allmän och lika rösträtt. Initialt innebar detta att de flesta arbetarkvinnor inte skulle ha fått rösträtt. Det medförde att LKPR fick det svårt att enegagera arbetarkvinnor och socialister. Hedvall anser också att LKPR kunde ha varit tuffare i sin argumentation. Hon menar att de borde haft ett tydligare rättighetsperspektiv, i princip anser hon att LPKR i högre grad borde lyft att kvinnor är människor därför har de rätt att rösta. Hedvall för fram en teori om varför de var så försiktiga, hon menar det beror på att många av de ledande inom LKPR stod maktens män nära och att de delvis underskattade sitt inflytande över dessa män.
Jag tycker att Vår rättmätiga plats är mycket läsvärd, särskilt kul är alla bilder från möten och debattartiklar. Nu var LKPR inte den enda feministiska rörelsen kring förra sekelskiftet. Även den socialdemokratiska kvinnorörelsen har en mycket intressant historia. Jag ska försöka återkomma till den i ett framtida inlägg.
