Mitt föregående inlägg tog upp den inspirerande kampen för kvinnors rösträtt. Ibland får man uppfattningen att kvinnokampen på den tiden bara handlade om rösträttsfrågan men den handlade om så mycket mer. Det är ett faktum som Gerda Christenson belyser i en intressant artikel i det senaste numret av Feministiskt Perspektiv.
Precis nu som då var rätten till lika lön och lika villkor i arbetslivet en viktig feministisk fråga. 1911 drev de två enda kvinnorna, Getrud Månsson och Valfrid Palmgren, i Stockholms stadsfullmäktige att kvinnor ska ha rätt till lika lång semester som män. Männen i både Högern och Socialdemokraterna motsatte sig förslaget. Getrud Månsson var Socialdemokrat och den första kvinnan som blev vald till Stockholms stadsfullmäktige. Hon var för den delen överhuvudtaget den första kvinnan i Sverige som blev vald till ett politiskt ämbete (Kvinnor fick för första gången i 1910s val kandidera till kommunfullmäktige). Månsson försörjde sig som tjänsteflicka från 11-års ålder och skaffade sig sedan en egen affär, där hon sålde lysoljelampor. Valfrid Palmgren tillhörde högern och hon vara pedagog. Hon var pionjär på många sätt. Det är tack vare henne vi har folkbibliotek, hon lyckades driva genom att Sverige ska ha offentligt finansierade bibliotek där allmänheten kan låna böcker gratis. Om ni är intresserade av Palmgren och folkbiblioteken läs gärna följande artikel i DN.
I artikeln fortsätter Christenson att beskriva flera frågor som de tidiga feministerna drev. Det är slående hur många av frågorna som fortfarande är aktuella idag. Sömmerskan och riksdagsledamoten Agda Östlund drev bland annat frågan om mäns våld mot kvinnor och att kvinnor som gjorde abort inte skulle straffas. Östlund var långt ifrån ensam om att driva frågan om kvinnors rätt till abort. Bland annat propagerade Eva Andén, den första kvinnan som blev advokat i Sverige, för att kvinnor ska ha rätt att göra abort de tre första månaderna. Ni kan läsa en artikel av Andén i Morgonbris [här]. Morgonbris var (och är) den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning. Om ni är intresserade av Eva Andén läs gärna följande artikel på Kvinnofrontens hemsida.
Jag tycker att det är så spännande att läsa om pionjärerna i den tidiga kvinnokampen. Det är så fascinerande levnadsöden och stor bedrifter, som för den breda allmänheten i stort sett är okända. De här kvinnornas gärningar har bidraget enormt mycket till att göra Sverige och världen till en bättre plats. Det görs så mycket dokumentärer om "stora" män och krig. Jag önskar att kvinnorna i den tidiga kvinnokampen fick lika stor uppmärksamhet.
tisdag 20 september 2011
måndag 12 september 2011
Glömda Hjältar?
Det är nittio år sedan Sverige blev en demokrati, det är nittio år sen kvinnor fick rösträtt i Sverige. Vem och vilka bedrev den kampen? Ja, vet ni? Det är iaf. inget jag fick lära mig på historielektionerna. Det lilla jag fick lära mig om kvinnokampen, handlade om suffragetterna i England och det var inte mer än en sida i historieboken. Minst halva den sidan gick åt till att moralisera över deras kamp metoder. Jag har också känslan av att det inte riktigt ingår i allmänbildningen att känna till de tongivande personerna och organisationerna i den svenska kampen för kvinnlig rösträtt.
Nu tänkte jag inte bara ägna mig åt att gnälla i det är inlägget. För om en anstränger sig lite går det faktiskt hitta spännande information om den svenska rörelsen för kvinnlig rösträtt. Ett jättebra ställe att börja på Göteborgs universitetsbiblioteks temasidor om kvinnokampen. Sen kommer Barbro Hedvall, enligt följande artikel, i dagarna ut med boken: Vår rättmätiga plats. Jag återkommer med ett utförligare inlägg när jag hunnit läsa den, men av artikeln att döma verkar den klart läsvärd.
För er som inte hinner eller har lust att fördjupa er inom den svenska kampen för kvinnlig rösträtt tänkte jag ägna mig åt lite feministisk folkbildning. Den största organisationen för kvinnlig röst rätt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR grundades i början av 1900-talet och medlemskap vara bara öppet för kvinnor. LKPR var tvärpolitiskt, de hade liberaler, socialdemokrater och en och annan högersympatisör som medlemmar. Deras aktivism togs i uttryck genom utbildning, spridning av flygblad, anordnande av föreläsningar och lobby-arbete. Flera kända och respekterade kulturpersonligheter såsom, Selma Lagerlöf och Elin Wägner anlitades som talare. LKPR möttes av hårt motstånd, deras medlemmar förlöjligades. De kallades okvinnliga, fula och imbecilla.
Bland grundarna och ledarna för LKPR ingick bland annat följande kvinnor: Lydia Wahlström, Signe Bergman och Anna Whitlock. Wahlström (1869-1954) en av medgrundarna till LKPR var historiker och författare. Hon var den andra kvinnan som disputerade i Sverige. Fakta av lite mer kuriös karaktär är att hon också var en av de första kvinnorna som bar studentmössa vilket var mycket kontroversiellt. Bergman (1869-1960) var en av de ledande inom LKPR och var under några år dess ordförande. Till yrket var hon banktjänsteman. Whitlock (1852-1930) var LKPRs första ordförande och hon var också den som innehade ordförandeposten längst. Till yrket var Whitlock pedagog och hon grundade den Whitlockska samskolan. I skolan tillämpade Whitlock många moderna pedagogiska idéer, såsom samma undervisningen för båda könen och elevinflytande.
Nu tänkte jag inte bara ägna mig åt att gnälla i det är inlägget. För om en anstränger sig lite går det faktiskt hitta spännande information om den svenska rörelsen för kvinnlig rösträtt. Ett jättebra ställe att börja på Göteborgs universitetsbiblioteks temasidor om kvinnokampen. Sen kommer Barbro Hedvall, enligt följande artikel, i dagarna ut med boken: Vår rättmätiga plats. Jag återkommer med ett utförligare inlägg när jag hunnit läsa den, men av artikeln att döma verkar den klart läsvärd.
För er som inte hinner eller har lust att fördjupa er inom den svenska kampen för kvinnlig rösträtt tänkte jag ägna mig åt lite feministisk folkbildning. Den största organisationen för kvinnlig röst rätt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR grundades i början av 1900-talet och medlemskap vara bara öppet för kvinnor. LKPR var tvärpolitiskt, de hade liberaler, socialdemokrater och en och annan högersympatisör som medlemmar. Deras aktivism togs i uttryck genom utbildning, spridning av flygblad, anordnande av föreläsningar och lobby-arbete. Flera kända och respekterade kulturpersonligheter såsom, Selma Lagerlöf och Elin Wägner anlitades som talare. LKPR möttes av hårt motstånd, deras medlemmar förlöjligades. De kallades okvinnliga, fula och imbecilla.
Bland grundarna och ledarna för LKPR ingick bland annat följande kvinnor: Lydia Wahlström, Signe Bergman och Anna Whitlock. Wahlström (1869-1954) en av medgrundarna till LKPR var historiker och författare. Hon var den andra kvinnan som disputerade i Sverige. Fakta av lite mer kuriös karaktär är att hon också var en av de första kvinnorna som bar studentmössa vilket var mycket kontroversiellt. Bergman (1869-1960) var en av de ledande inom LKPR och var under några år dess ordförande. Till yrket var hon banktjänsteman. Whitlock (1852-1930) var LKPRs första ordförande och hon var också den som innehade ordförandeposten längst. Till yrket var Whitlock pedagog och hon grundade den Whitlockska samskolan. I skolan tillämpade Whitlock många moderna pedagogiska idéer, såsom samma undervisningen för båda könen och elevinflytande.
lördag 10 september 2011
Bra debattartikel om delat ledarskap i Flamman
Martina Nilsson, Ida Legnemark, Ana Rubin och Tamara Spiric har skrivit en jättebra debattartikel i Flamman om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av Jens Holm där han uttrycker att han tycker det är konstigt att många så tydligt kräver att nästa partiordförande ska vara kvinna. Nilsson mfl. förklarar i sin replik, på ett mycket pedagogiskt sätt varför kön är viktigt och varför delat ledarskap inte per automatik leder till ett mer feministiskt Vänsterparti.
En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.
En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.
måndag 5 september 2011
Feministiskt perspektiv om abort
Webbtidningen Feministiskt Perspektiv hade ett väldigt intressant tema i det senaste numret. De behandlade ämnet abort ur flera olika aspekter. Några av artiklarna är öppna länk, länk och länk. De andra andra artiklarna måste man vara prenumerant för att kunna läsa. Jag ska försöka sammanfatta och kommentera det jag tyckte var särskilt intressant.
Gerda Christenson ger i sin artikel en mycket läsvärd översikt över de svenska abortmotståndarna. En av de aggressivaste organisationerna är MRO (Människorätt för ofödda). De vill ha ett totalförbud för abort. De vill inte ha några undantag inte ens om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. De använder ofta bilder på aborterade foster i deras propaganda och de har genomfört protester mot enskilda som i sin yrkesutövning genomför aborter. En mer pragmatisk organisation är Ja till Livet och deras ungdomsorganisation Älska Livet. De propagerar inte för ett förbud, utan de vill inskränka aborträtten på andra sätt. Till exempel genom att sänka tidsgränsen för abort och ge sjukvårdspersonal rätten att vägra att utföra aborter. Ungdomsorganisationen Älska Livet har hamnat i blåsväder sedan de har lurat barn att gå med. Ordföranden för Ja till Livet Gunilla Gomér som också är riksdagsledamot för Kristdemokraterna hamnade nyligen i blåsväder när hon argumenterade för inhemsk adoption istället för abort. Hon menade att det var bättre att adoptera inhemska barn istället för att "importera" utländska barn.
Namnet Människorätt för ofödda antyder att MRO anser att foster ska ha samma rättigheter som levande människor. Deras rabiata abortmotstånd innebär att de vill ge rättigheter till foster som ingen levande människa har. Ingen människa har rätt till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Till exempel är det inte tvång på att donera blod även om det är akutblodbrist. För den som är intresserad så har jag bemött den här typen av argument i ett tidigare inlägg. Jag tycker även att Gomérs argumentation kring adoption är problematisk. Hennes sätt att varufiera barn genom att prata om att importera barn är vidrigt. Bortsett från detta så anser jag inte heller att man kan reducera abort till rätten att avstå föräldraskapet. Utan i mina ögon handlar abort främst om kvinnors rätt till sina kroppar.
I artikeln fortsätter Gerda Christenson med att beskriva hur abortmotståndet i riksdagen ser ut. I riksdagen är det fyra Kristdemokrater som är abortmotståndare. De har blivit invalda genom personvalskampanjer. Majoriteten i Kristdemokraterna står dock bakom den nuvarande abortlagstiftningen. SD är det enda partiet i riksdagen som vill inskränka aborträtten. De vill sänka abortgränsen till vecka 12 och de vill införa en så kallad samvetsklausul som innebär att vårdpersonal kan vägra att utföra aborter. Sen finns det ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen, Forum för familj och människovärde, med medlemmar från M, Fp och KD. Forum för familj och människovärde har bland annat bjudit in högerextrema abortmotståndare från USA att föreläsa i riksdagen.
Jag tycker att det känns tryggt att det finns en så pass stor majoritet i riksdagen för den nuvarande abortlagstiftningen. Men det är jätteviktigt att bevaka så att abortmotståndarna inte får större inflytande. Ett sätt att göra det på är att sätta fokus på och granska de kandidater som är abortmotståndare.
Gerda Christenson ger i sin artikel en mycket läsvärd översikt över de svenska abortmotståndarna. En av de aggressivaste organisationerna är MRO (Människorätt för ofödda). De vill ha ett totalförbud för abort. De vill inte ha några undantag inte ens om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. De använder ofta bilder på aborterade foster i deras propaganda och de har genomfört protester mot enskilda som i sin yrkesutövning genomför aborter. En mer pragmatisk organisation är Ja till Livet och deras ungdomsorganisation Älska Livet. De propagerar inte för ett förbud, utan de vill inskränka aborträtten på andra sätt. Till exempel genom att sänka tidsgränsen för abort och ge sjukvårdspersonal rätten att vägra att utföra aborter. Ungdomsorganisationen Älska Livet har hamnat i blåsväder sedan de har lurat barn att gå med. Ordföranden för Ja till Livet Gunilla Gomér som också är riksdagsledamot för Kristdemokraterna hamnade nyligen i blåsväder när hon argumenterade för inhemsk adoption istället för abort. Hon menade att det var bättre att adoptera inhemska barn istället för att "importera" utländska barn.
Namnet Människorätt för ofödda antyder att MRO anser att foster ska ha samma rättigheter som levande människor. Deras rabiata abortmotstånd innebär att de vill ge rättigheter till foster som ingen levande människa har. Ingen människa har rätt till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Till exempel är det inte tvång på att donera blod även om det är akutblodbrist. För den som är intresserad så har jag bemött den här typen av argument i ett tidigare inlägg. Jag tycker även att Gomérs argumentation kring adoption är problematisk. Hennes sätt att varufiera barn genom att prata om att importera barn är vidrigt. Bortsett från detta så anser jag inte heller att man kan reducera abort till rätten att avstå föräldraskapet. Utan i mina ögon handlar abort främst om kvinnors rätt till sina kroppar.
I artikeln fortsätter Gerda Christenson med att beskriva hur abortmotståndet i riksdagen ser ut. I riksdagen är det fyra Kristdemokrater som är abortmotståndare. De har blivit invalda genom personvalskampanjer. Majoriteten i Kristdemokraterna står dock bakom den nuvarande abortlagstiftningen. SD är det enda partiet i riksdagen som vill inskränka aborträtten. De vill sänka abortgränsen till vecka 12 och de vill införa en så kallad samvetsklausul som innebär att vårdpersonal kan vägra att utföra aborter. Sen finns det ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen, Forum för familj och människovärde, med medlemmar från M, Fp och KD. Forum för familj och människovärde har bland annat bjudit in högerextrema abortmotståndare från USA att föreläsa i riksdagen.
Jag tycker att det känns tryggt att det finns en så pass stor majoritet i riksdagen för den nuvarande abortlagstiftningen. Men det är jätteviktigt att bevaka så att abortmotståndarna inte får större inflytande. Ett sätt att göra det på är att sätta fokus på och granska de kandidater som är abortmotståndare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)