Naomi Wolf och Michael Moore om Julian Assange

Både Naomi Wolf och Michael Moore använder liknande strategier när de argumenterar mot utlämnandet av Assange till Sverige. Deras artiklar kan ni hitta [här] respektive [här].

Både Wolf och Moore har en viktig poäng, men de drar fel slutsatser. De tar upp hur illa ställt det är i Sverige när det gäller antalet våldtäkter, antalet åtal, antalet fällande domar och brister i polisens arbete. Jag skriver helt under på deras bild av hanteringen av våldtäkter i Sverige. Vi i Sverige plågas av vår falska självbild som världens mest jämställda land. Den bilden krackelerar när man läser internationella undersökningar som dessa två, Case closed och Different systems, similiar outcomes?. Oftast hör man röster som förklarar det höga antalet våldtäkter och den dåliga uppklarings procenten med att vi är så upplysta i Sverige, att det är fler kvinnor som vågar anmäla våldtäkter. Det kan kanske förklara en del av statistiken, men knappast hela.

Fallet i Bjästa, tydliggjorde att vi inte är särskilt upplysta! Josefin Brink skriver bra [här] om likheterna mellan Assange fallet och Bjästa. På global nivå har de två anmälande kvinnorna blivit ifrågasatta, förlöjligade och hånade. De som har förlöjligat och hånat kan omöjligen veta om Assange är skyldig eller ej. Det enda sättet att ta reda på om Assange är skyldig är att låta den rättsliga processen ha sin gång. Det är här jag tycker Wolf och Moore drar fel slutsatser. Bara för att det svenska rättssystemet sviker tusentals kvinnor behöver det inte svika två till.

PS

Jag anser att Sverige under inga omständigheter bör utlämna Assange till USA. Regeringen bör också lämna garantier för att han inte kommer utlämnas till USA.