På mitt favorit forum Systerskap.nu blev jag tipsad om en debattartikel av Susanna Alakoski som tar upp barnfattigdomen. Jag uppskattar verkligen Alakoskis röst i den offentliga debatten. Man kan alltid lita på henne, hon ställer sig alltid på de förtryckas sida.
I artikeln lyfter Alakoski flera viktiga fakta kring fattigdom och barnfattigdom. Vilka barn är det som drabbas? Det är barn till invandrare och ensamstående föräldrar (främst mammor). Alakoski kritiserar de kostymnissar (med eller utan hästsvans) som hävdar att lösningen på barnfattigdom är lägre löner och sämre villkor. Det är bra konstigt, oavsett problem kommer kostymnissarna alltid med förslag som gynnar dem själva. Det är ju inte direkt så att löneklyftorna är små idag. Lägsta lön för heltidstjänst med kollektivavtal ligger runt 16000. Det är ju långt ifrån alla som har förmånen att jobba för en arbetsgivare som tecknat kollektivavtal. Och det är förmodligen ännu fler som tvingas att arbeta deltid. Jämför med en akademiker som arbetar i privatsektor, hen tjänar runt 30000-35000 i månaden.
En blir ju inte mindre fattig av att arbeta med låg lön och sämre villkor. En ensamstående mamma som arbetar 75% som vårdbiträde tjänar 12000 innan skatt. Hur mycket lägre lön ska hon ha för att hennes barn inte ska drabbas av fattigdom? Jämför med USA ännu större löneklyftor och låga skatter men lika hög arbetslöshet som Sverige.
Nu när jag har avfärdat kostymnissarnas idiotiska förslag, undrar ni säkert hur jag vill avskaffa barnfattigdomen? Ja, med tanke på vilka barn som drabbas av fattigdom så är lösningen feministisk och antirasistisk kamp. Med tanke på hur stora löneklyftorna är så finns det utrymme för kompensatoriska åtgärder via bidrag, ökade resurser till skola och barnomsorg. Men framförallt så finns det möjlighet för alla föräldrar att få ett jobb med anständig lön om vi avskaffar löneklyftorna och inför sex timmars arbetsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar