tisdag 3 maj 2011

Målet för jämställdhet är feminism?

Blev tipsad på en annan blogg om en intressant intervju med Yvonne Hirdman i TCO-tidningen. Hirdman hävdar i intervjun att målet är feminismen och medlet för att komma dit är jämställdhet. Jag har alltid tänkt att feminismen är verktyget och målet är jämställdhet. Men jag förstår hur Hirdman resonerar. Hon berättar om den skepsis hon kände inför jämställdhetsbegreppet när det lanserades. Hon hade farhågor om att det skulle ta udden av feminismen. Retrospektivt anser Hirdman att begreppet varit fruktbart. Det har tex bidragit till att minska lönegapet och utbyggnaden av förskolan.

Själv är jag lite kluven till jämställdhetsbegreppet. Jag inser och uppskattar den historiska betydelse begreppet har haft. Men ibland kan jag känna att retoriken kring jämställdhet har blivit en bromskloss för fortsatta feministiska framsteg. Till exempel när man hör att Sverige är "världens mest jämställda land". Det begreppet jämställdhet och dess retorik har bidragit till är att skapa formellt lika villkor och möjligheter för män och kvinnor. Jag tror inte vi kommer så mycket längre än så med jämställdhetsbegreppet. För att skapa verkligt (och inte bara formellt) lika möjligheter och villkor tror jag att vi måste lyfta fram den feministiska analysen. Den behövs för att synliggöra normer och maktstrukturer.

Vidare i intervjun lyfter Hirdman behovet av studera och problematisera maskuliniteten. Hon nämner särskilt kopplingen mellan manlighet och våld. Hon nämner också att hon ser risker för jämställdheten om välfärdsstaten krackelerar.

Även om jag inte riktigt håller med om allt så yttrar Hirdman många klokheter i intervjun. En av dessa klokheter är hennes kritik mot att Jämo samt flera andra ombudsmän har slagits samman till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Hon menar att det individualiserar strukturella problem. Jag har aldrig reflekterat över sammanslagningen av ombudsmännen på det sättet förut. Men det är ju klockrent! Sammanslagningen döljer det faktum att kvinnor blir diskriminerade just på grund av att de är kvinnor. Namnet DO ger ju intrycket att vem som helst kan drabbas. Antalet människor som blir diskriminerade på grund av att de är vita heterosexuella män torde vara försvinnande få!

1 kommentar:

  1. Kvinnoorganisationerna protesterade så högt vi kunde mot ihopslagningen av ombudsmännen av just det skäl som du skriver om. Allt osynliggjordes iom sammanslagningen. JämO själv skrev också bra om riskerna för att det skulle bli just så som det nu blivit: kvinnoförtrycket är mer osynliggjort.

    Det gäller även andra förtryck. Men det verkar som om det är just kvinnoförtrycket som fått stryka mest på foten, vilket en tidigare JämO kritiserade DO för förra året.

    Maria

    SvaraRadera