Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse

Jag har tidigare skrivit om Kvinnan och familjen, nu har jag även hunnit läsa Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse. I den går Kollontay genom kvinnors situation på arbetsmarknaden och det betalda arbetets roll för kvinnors frigörelse. Det finns mycket intressant i Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse men även en del som jag är kritisk mot.

Kollontay börjar med en historisk genomgång av kvinnor och betalt arbete. Hon baserar genomgången på tidigare verk av Lily Braun. Genomgången täcker medeltiden fram till början av 1900-talet. Under medeltiden var kvinnor välkomna i en del skrån och gillen. De var särskilt aktiva inom de textil relaterade gillena och skråna. Inom sömnad och spinneri så fanns det skrån och gillen som bara bestod av kvinnor. När kvinnorna hotade männens möjligheter till inkomst blev de successivt nekade inträde i alltfler skrån och skråna för kvinnor blev motarbetade. I samband med industrialismen blev kvinnor åter välkomna att utföra betalt arbete. Kollontay går igenom lönestatistik från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inom flera yrken i olika länder. Genomgående hade kvinnorna mycket lägre löner än männen, ibland tjänande de bara en fjärdedel av vad männen tjänade.

En fråga som tar mycket stor plats är Kollontays argumentation för att arbetarkvinnorna tjänar på gå ihop med männen i arbetarrörelsen istället för att göra gemensam sak med de borgerliga feministerna. Något förenklat, går hennes argumentation ut på att även männen i arbetarklassen tjänar på att kämpa för att kvinnorna ska ha lika hög lön som män. Kvinnornas lägre löner gjorde att de trängde ut männen från vissa arbetsuppgifter och drev upp arbetstakten. Kollontay lyfter fram att arbetarrörelsen i flera länder lagt förslag som förbättrat arbetarkvinnornas arbetssituation medan de borgerliga feministerna knappt visat frågorna något intresse. Kollontay riktar överlag skarp kritik mot de borgerliga feministerna för att de gör anspråk på företräda alla kvinnor men lägger förslag som främst (ibland på bekostnad av arbetarkvinnorna) gynnar deras egen klass. Hon tar bland annat upp hur en del högerinriktade kvinnoorganisationer motarbetade tjänsteflickornas kamp i England för bättre arbetsvillkor.

I vår tids inomfeministiska debatt diskuteras ofta intersektionalitet och behovet av att ta hänsyn till klass. När man läser Kollontay blir det tydligt att det inte är någon ny debatt. Det är det perspektivet plus den historiska översynen av kvinnors betalda arbete som gör Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse väl värd att läsa. Sen finns det saker som jag är kritisk mot. Främst är det bristen på kritik mot männen i arbetarrörelsen och bristen på insikt att mäns utsugning av kvinnor vilar på fler grunder än klass.

Kvinnan och familjen

Jag har tidigare lovat [här] att jag skulle skriva något om Kollontays feministiska verk. Nu har jag hunnit läsa den första av böckerna jag införskaffat, Kvinnan och familjen. Jag får väl lov att erkänna att jag hade en del förutfattade meningar om boken innan jag började läsa. Främst trodde jag kanske att den okritiskt skulle kräva att kvinnorna skulle offra sin krav till fördel för männen i arbetarklassen. Mina förutfattade meningar kom till mestadels på skam. Även om Kollontay propagerar för att arbetarkvinnorna tjänar på att alliera sig med sin klass snarare än med borgerliga feminister, så ställer hon sig på intet sätt på männens sida. Hon tillstår att det finns vissa gemensamma intressen med borgerliga kvinnor men hon avfärdar oftast deras förslag på lösningar.

Kvinnan och familjen berör huvudsakligen tre teman: äktenskap, prostitution och omvårdnad av barn. Genomgående präglas analysen av ett tydligt historiematerialistiskt perspektiv. Exempelvis går Kollontay genom storfamiljens utveckling till kärnfamiljen utifrån övergången från bondesamhället till industrialismen. Hon går också genom hur omvårdnaden av barnen går från familjen till det allmänna genom t.ex skolgång. Genomgående lyfts klassperspektivet fram och det är något som fortfarande är aktuellt. På sista tiden har underbemanning på förskolor och hämtning tidigt debatterats flitigt. Röster höjs för att föräldrar (nåja mammor) måste hämta barnen tidigt eller anställa barnflickor för att hämta barnen. Jag saknar ekot av Kollontays krav på att satsa mera på den "allmänna" barnuppfostran. Alla har inte råd att gå ner i arbetstid, alla har inte möjligheten att styra sin arbetstid, alla kan inte lägga sin arbetstid omlott. Det finns barn till lågavlönade, barn till ensamstående som inte har något alternativ än att stanna på förskolan till sent på kvällen. Därför får vi aldrig individualisera frågor om barns välmående. Vi måste alltid ta hänsyn till strukturer baserade på klass och könsmaktsordning. Då blir lösningen sex timmars arbetsdag och mindre barngrupper.

Kollontays största förtjänst är att hon lyfter fram hur klassorättvisorna slår mot kvinnor. Hur könsmaktsordningen i kombination med klassorättvisorna slår särskilt hårt är väldigt tydligt när det gäller prostitution. I Kollontays samtid så var den förhärskande föreställningen att de prostituerade utgjordes av en speciell degenererad kvinnotyp som inte tog skada av eller dög till något annat än att sälja sin kropp. Kollontay bestred den uppfattningen med hjälp av sin historiematerialistiska analys. Hon sätter fokus på att det är de sociala och ekonomiska villkoren som driver kvinnor till att prostituera sig.

Även om jag tycker att Kollontay i bland lite ensidigt fokuserar på klass kan jag varmt rekommendera Kvinnan och familjen. Hennes analyser kring familj och prostitution är fortfarande intressanta.