Var på partiledarkandidtats utfrågning i lördags

Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.

I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.

Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.

Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.

Dinamarca om sex timmars arbetsdag

Jag blev så glad när jag läste ledaren i Vänsterpress som Vänsterparitets nya vice ordförande Rossana Dinamarca har skrivit. Dinamarca lyfter möjligheten att driva sex timmars arbetsdag som ett reellt politiskt krav. Partistyrelsen har satt samman en arbetsgrupp som ska titta på hur Vänsterparitet ska driva frågan om arbetstidsförkortning. I ledaren tar Dinamarca upp andra viktiga åtgärder för jämställdheten, kvoterad föräldraförsäkring och rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Jag tycker att alla dessa krav är jätteviktiga ur feministisk synpunkt. De berör alla på något sätt rätten till betalt arbete och vikten av att dela lika på det obetalda hemarbetet. Sex timmars arbetsdag är den enda feministiska lösningen på det omtalade livspusslet. Idag är lösningen för de rika att betala någon annan oftast en kvinna för att göra det obetalda hemarbetet. Hur man än vrider och vänder på det så är det en kvinna som gör mannens andel av det obetalda hemarbetet. Hos paret som inte har råd att "outsourca" hemarbetet, så är det oftast kvinnan som går ner i arbetstid. Värst är det för ensamstående föräldrar, för dom erbjuds idag ingen lösning på livspusslet. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär för ensamstående föräldrar mer tid för barnen samtidigt som man får en någorlunda anständig lön. För par, innebär det en möjlighet till ett mer jämställt förhållande.

Återigen, jag blev så glad när jag läste ledaren. Den känns som jag fått tillbaka mitt gamla parti. Det riktiga Vänsterparitet, där feminismen har en stark ställning.

Dinamarca om delat ledarskap

Rossana Dinamarca har skrivit en jättebra debattartikel [här] om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Hon menar att risken är stor att mannen betraktas som den "riktiga" partiledaren. Hon tar upp diskussionen kring Fridolin i Miljöpartiet. Trots att flera kvinnor långt tidigare har anmält intresse för språkrörs posten har de inte fått samma uppmärksamhet. Media pratar om vem som ska "matcha" Fridolin. Samma problem har Miljöpartiet haft historiskt. Både Per Garthon och Birger Schlaug stal den mesta uppmärksamheten.

Jag har tidigare luftat min skepticism gentemot delat ledarskap [här]. I ett feministiskt parti tycker jag att det är viktigt männen tar ett steg tillbaka. Sen tycker jag att det inte spelar så stor roll om Vänsterpartiet leds av en eller två kvinnor.