Var på partiledarkandidtats utfrågning i lördags

Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.

I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.

Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.

Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.

Bra debattartikel om delat ledarskap i Flamman

Martina Nilsson, Ida Legnemark, Ana Rubin och Tamara Spiric har skrivit en jättebra debattartikel i Flamman om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av Jens Holm där han uttrycker att han tycker det är konstigt att många så tydligt kräver att nästa partiordförande ska vara kvinna. Nilsson mfl. förklarar i sin replik, på ett mycket pedagogiskt sätt varför kön är viktigt och varför delat ledarskap inte per automatik leder till ett mer feministiskt Vänsterparti.

En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.

Bra debattartikel av Ulla Andersson!

Ulla Andersson partiordförandekandidat för Vänsterpartiet, har skrivit en intressant debattartikel i Aftonbladet. I artikeln presenterar hon vilka frågor hon vill att Vänsterpartiet ska driva. Hon vill att kvinnors levnadsvillkor ska stå högst på den politiska dagordningen. Vidare lyfter Andersson att det inte räcker med att prata om mer feminism, hon säger: "Och det räcker inte att bara säga att det behövs mer av feminism. Det behövs konkreta förslag för att vi ska nå målet om full jämställdhet." Andersson listar sedan flera konkreta förslag:

• Bättre arbetsvillkor i äldreomsorg och barnomsorg.
• Mindre barngrupper i förskolan.
• Barnomsorg på obekväm arbetstid.
• Höjt grundavdrag till ensamstående föräldrar

Jag tycker mycket av Vänsterparitets politik är bra ur feministisk synvinkel men den kläs inte i feministisk retorik och analys. Utan den formuleras oftast som välfärdssatsningar. Många andra bra feministiska förslag kläs oftast i ett lite abstrakt och akademiskt språkbruk, tex. genuspedagogik eller genusgranskningar. Jag tycker feministisk teori är jätteintressant och tycker att det är angeläget att en stärker de feministiska studierna inom Vänsterpartiet, men i kommunikationen med de breda väljargruppen är det viktigt att en på ett enkelt och konkret sätt uttrycker vad en vill. Det är också viktigt att förklara varför, utifrån feministiska argument. Till exempel om en argumenterar för en genusgranskning av läromedel, bör en kanske inte använda ordet genusgranskning, utan en bör beskriva konkret vad en vill göra. Med andra ord granska läromedlen så att pojkar och flickor får lika stort utrymme, att flickor och pojkar beskrivs på ett varierande sätt, etc. Varför bör vi göra det? Därför att män som grupp är privilegierade, män syns mer, tar mer plats, etc. Och det är orättvist!

Sen är det också viktigt att i retoriken våga ställa krav på män. Det räcker inte med att synliggöra att män som grupp är privilegierade, utan det är viktigt att vara tydlig med att män måste avstå sina privilegier.

Dinamarca om sex timmars arbetsdag

Jag blev så glad när jag läste ledaren i Vänsterpress som Vänsterparitets nya vice ordförande Rossana Dinamarca har skrivit. Dinamarca lyfter möjligheten att driva sex timmars arbetsdag som ett reellt politiskt krav. Partistyrelsen har satt samman en arbetsgrupp som ska titta på hur Vänsterparitet ska driva frågan om arbetstidsförkortning. I ledaren tar Dinamarca upp andra viktiga åtgärder för jämställdheten, kvoterad föräldraförsäkring och rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Jag tycker att alla dessa krav är jätteviktiga ur feministisk synpunkt. De berör alla på något sätt rätten till betalt arbete och vikten av att dela lika på det obetalda hemarbetet. Sex timmars arbetsdag är den enda feministiska lösningen på det omtalade livspusslet. Idag är lösningen för de rika att betala någon annan oftast en kvinna för att göra det obetalda hemarbetet. Hur man än vrider och vänder på det så är det en kvinna som gör mannens andel av det obetalda hemarbetet. Hos paret som inte har råd att "outsourca" hemarbetet, så är det oftast kvinnan som går ner i arbetstid. Värst är det för ensamstående föräldrar, för dom erbjuds idag ingen lösning på livspusslet. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär för ensamstående föräldrar mer tid för barnen samtidigt som man får en någorlunda anständig lön. För par, innebär det en möjlighet till ett mer jämställt förhållande.

Återigen, jag blev så glad när jag läste ledaren. Den känns som jag fått tillbaka mitt gamla parti. Det riktiga Vänsterparitet, där feminismen har en stark ställning.

Återupprätta feminismen i Vänsterpartiet!!!

Jag har tidigare uttryckt min oro [här] och [här] för att feminismen har försvagats i Vänsterpartiet. Som feminist är det en utveckling jag vill vända därför blev jag glad när jag läste Marianne Ericssons ledare i senaste Vänsterpress. I ledaren tar hon upp att feminismen har tappat mark inom Vänsterpartiet. Vidare föreslår hon ett antal åtgärder för att stärka feminismen i Vänsterpartiet bland annat flera diskussioner och studiecirklar om feministisk teori. Marianne Ericsson lyfter också behovet av att öka andelen kvinnor i fullmäktige runt om i landet.

Jag tycker att vi i Vänsterpartiet har många sakpolitiska förslag som är jättebra ur feministisk synpunkt. Till exempel barnomsorg på obekväm arbetstid och motstånd mot RUT-avdraget. Min bild är att vi ofta argumenterar för dessa frågor ur ett välfärdsperspektiv. RUT-avdraget ställs mot hur många anställningar i offentligsektor vi får för samma pengar. Det är ett viktigt argument men alltför sällan lyfter vi fram könsmaktsperspektivet. RUT-avdraget innebär att en rik man slipper det obetalda hemarbetet genom att lämpa över det på en fattig kvinna.

Jag tycker att det är viktigt att vi i Vänsterpartiet i såväl retorik som politik lyfter fram feminismen. Vi måste våga vara feminister! Vi måste våga tala om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp! Vi måste vara tydliga med att det är en ordning som vi inte accepterar!

Jättebra debattartikel av Eva-Britt Svensson!!!

Låt mig börja med att skriva att jag är en stark anhängare av yttrandefrihet. De enda inskränkningar av yttrandefriheten jag accepterar är förbud mot barnpornografi och förbud mot uppmaningar till att bruka våld mot enskilda människor. Med det sagt så tycker jag att det är viktigt att vi som medborgare kritiserar och problematisera texter, musikvideos, reklam etc som är förtryckande. Det är precis det Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson gör i dagens Aftonbladet. Hon kritiserar objektifieringen och erotiseringen av våld mot kvinnor i media. Hon lyfter speciellt fram en musikvideo av Kanye West där han bland annat gör samlagsrörelser mot döda kvinnor som är upphängda i taket med kedjor.

Jag har verkligen saknat den diskussion som Eva-Britt Svensson försöker få tillstånd. I slutet på 90-talet och början 00-talet var den offentliga diskussionen kring objektifiering av kvinnor mycket starkare. En reagerade på och diskuterade sexistisk reklam, osunda kroppsideal inom modevärlden och unkna könsstereotyper i tv-serier. Nu är det nästan tyst i den offentliga debatten med undantag för en och annan kämpe som Eva-Britt Svensson. Jag tänkte på det i våras, stan var nedklistrad av reklamaffischer med passivt poserande kvinnor i bikini. Det var inga större variationer på olika kroppsformer, alla modeller var trådsmala. Andelen vältränade killar med trånande blickar som passivt poserar i badbyxor var försvinnande liten. Det är konstigt det där, en tycker att behovet av badkläder borde vara lika för könen?

Det blev inte bättre till hösten. I samband med valrörelsen anordnade Vänsterpartiet i Södertälje en burlesk/strip show. Partiet centralt markerade kraftigt mot showen men lokalföreningen försvarande arrangemanget. De bemötte kritiken med att avfärda den som moraliserande och att den kom från människor som inte tål att se nakenhet. Problemet har aldrig varit nakenhet eller sex. Problemet är när kvinnor objektifieras och deras kroppar används som medel för att kränga vänsterpolitik. Det är precis lika fel som när kvinnor objektifieras i reklam för flingor eller häftiga bilar.

Min poäng är att den diskussion som Eva-Britt Svensson försöker dra ingång är välbehövlig. Det är självklart att de normer och den kvinnosyn som förmedlas i media påverkar människor. Det är en av alla de kuggar som bidrar till att upprätthålla patriarkatet.

Tips på ett jättebra inlägg om Vänsterpartiets framtid och feminism

I mitt förra inlägg försökte jag uttrycka min övertygelse om att det är nödvändigt att stärka feminismen både praktiskt och teoretiskt i Vänsterpartiet. Jag läste precis ett blogginlägg av Ida Legnemark som uttrycker precis det jag ville ha fram men inte riktigt lyckades formulera.

Vänsterpartiet måste stärka det feministiska arbetet

Jag läste i dagens Feministiskt Perspektiv att andelen kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter i Vänsterpartiet har minskat sedan valet 2006. I Vänsterpartiet är bara 46.1% av kommunfullmäktigeledamöterna kvinnor. Det är sämre än både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Jag kräver mycket mer utav mitt parti än en tredjeplats. Vänsterpartiet har varit feministiskt sen mitten av 1990-talet därför borde vi ha kommit mycket längre. Vi borde ha minst 50% kvinnor, helst ännu högre andel för att kompensera för de borgerliga partiernas dåliga könsfördelning.

Jag upplever att feminismen fått en lite svagare ställning i Vänsterpartiet på senare år. Därför är det kanske inte så konstigt att andelen kvinnor har sjunkit. Men vad ska vi göra för att vända den utvecklingen? Jag tror att vi måste stärka feminismen både teoretiskt och praktiskt inom partiet. Vi måste ha studiecirklar och en livaktig diskussion kring feministiska teorier. Särskilt kring hur dessa teorier ska påverka vår politik och vårt sätt att arbeta. När det gäller det praktiska arbetet tror jag det är viktigt att man centralt sätter press på att alla listor ska vara varvade. Ingen valberedning ska komma undan med att säga, att det inte fanns några kvinnor som ville ställa upp. Det är bara att jobba hårdare på att hitta kandidater!

Dinamarca om delat ledarskap

Rossana Dinamarca har skrivit en jättebra debattartikel [här] om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Hon menar att risken är stor att mannen betraktas som den "riktiga" partiledaren. Hon tar upp diskussionen kring Fridolin i Miljöpartiet. Trots att flera kvinnor långt tidigare har anmält intresse för språkrörs posten har de inte fått samma uppmärksamhet. Media pratar om vem som ska "matcha" Fridolin. Samma problem har Miljöpartiet haft historiskt. Både Per Garthon och Birger Schlaug stal den mesta uppmärksamheten.

Jag har tidigare luftat min skepticism gentemot delat ledarskap [här]. I ett feministiskt parti tycker jag att det är viktigt männen tar ett steg tillbaka. Sen tycker jag att det inte spelar så stor roll om Vänsterpartiet leds av en eller två kvinnor.

Delat ledarskap i Vänsterpartiet?

Den senaste tiden har det kommit förslag på att Vänsterpartiet ska ha delat ledarskap på samma sätt som Miljöpartiet. Det skulle innebära att Vänsterpartiet alltid leds av en kvinna och en man. Jag är lite skeptisk till delat ledarskap. Jag blir i synnerhet skeptisk när man använder feministisk retorik för att propagera för att en kvinna måste dela ordförandeposten med en man. Vänsterpartiet har haft en rad manliga partiledare som inte behövt dela makten. De klassiska slagordet lyder hela lönen och halv makten men när det gäller ordförandeposten tycker jag att det är hela makten som gäller.

Det är främst två argument som framförs för delat ledarskap. Det första argumentet är att Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och bör därför ha en kvinnlig partiledare. Jag håller helt med, men det behövs inte delat ledarskap för det. Det räcker med att välja en kvinna till partiledare. Det fungerade alldeles utmärkt under Schymans tid. Det andra argumentet är att partiledarrollen är så krävande att det är bättre att dela på ansvaret. Det här tycker jag är ett starkare argument. Men det finns ingenting som säger att ledarskapet måste delas av en man och en kvinna. Varför inte två kvinnor?

Samtycke?

Jag är själv lite osäker på vad jag tycker om en samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning. Jag tänker bara föra ett resonemang för att visa på att frågan inte är helt enkel. Bland annat Vänsterpartiet och ROKS är positiva till en samtyckesbaserad lagstiftning. Medan Kvinnofronten är negativa.

Innebär samtyckeslagstiftning omvänd bevisbörda? Nej jag tror inte det är rimligt att kräva av mannen att han ska bevisa att samtycke förelåg. Grunden för en modern rättsstat är att man är oskyldig till att motsatsen har bevisats. Därför blir det upp till rätten att bedöma om samtycke förelåg. Det kan fortfarande ha positiva effekter. Till exempel kan polisen i förhör fråga hur mannen har försäkrat sig om samtycke och om han inte kan svara kan det användas mot honom i rätten. Lagstiftningen kan även ha positiva normerande effekter, normen i samhället blir att båda parter försäkrar sig om ömsesidigt samtycke.

Sen finns det en del frågetecken kring samtyckesbaserad lagstiftning. Hur länge är samtycket giltigt? Om våldtäktsoffret har gått med på en förnedrande behandling initialt men ångra sig under akten kan det då användas mot hen? Eventuellt kan fokus flyttas till offrets beteende för att avgöra huruvida samtycket har upphört eller ej. Med en vålds och tvångsbaserad lagstiftning hamnar kanske fokus på förövaren istället. Det kan i vissa fall även vara svårt att avgöra om samtycket avgivits frivilligt. En kvinna som lever i en misshandelsrelation kanske ger sitt samtycke på grund av rädsla för att bli slagen. En mer teoretisk invändning är att en samtyckeslagstiftning implicit cementerar förställningen om män som aktiva och kvinnor som passiva. Kvinnor förväntas samtycka till en handling som utförs av en man.

Innan jag hade fördjupat mig i kvinnofrontens syn så var jag odelat positiv till samtyckesbaserad lagstiftning. Nu är jag lite mer osäker, jag tycker fortfarande krav på samtycke bör vara basen i lagstiftningen. Det bör dock gå att döma mannen om han använt våld och hot även om samtyckes har getts. Kvinnofronten menar att även en sådan kombination innebär risker. Jag tror dock att om man jobbar aktivt med tillämpningen kan en sådan kombinationslagstiftning innebära att fler förövare döms. Men mycket hänger på tillämpningen av lagen, om lagens intention inte följs spelar det ingen roll hur lagen ser ut. Därför är det viktigt att arbeta med genusmedvetenheten inom polis, åklagarmyndigheter och domstolar.

När rätten ska bedöma om samtycke förelåg kan det finnas en ökad risk att försvarsadvokater tar upp offrets klädsel och sexuella historik. För att undvika det anser jag att vi bör införa mycket hårda "Rape shield" lagar. Det ska helt enkelt vara olagligt att ta upp offrets klädsel och sexuella historik.

1462 dagar kvar

Sov knappt alls i natt, blev så bedrövad av valresultatet. Visst var jag medveten om opinionsundersökningarna men jag hoppades på rödgrön seger ändå. Jag hoppades på en riksdag utan Sverigedemokraterna. Nu är realiteten här, vi har rasister i riksdagen och ytterligare 4 år med borgerligt styre. Det gör ont, men det är bara att bita ihop och kämpa vidare.

Vi har 1462 dagar på oss för att sparka ut Reinfeldt ur rosenbad och Åkesson ur riksdagen. Det är en kamp vi måste föra vid köksbordet, på fikarasten, på torg och i folkvalda församlingar. Gå med i Vänsterpartiet, gå med i en antirasistisk demonstration och ställ upp för dina medmänniskor som riskerar att utförsäkras. Kom ihåg att vi alla är lika värda! Nu gäller det bara att få resten av Sverige att inse det!

RÖSTA PÅ VÄNSTERPARTIET!!!

Jag älskar valdagen, det är då jag får möjlighet att påverka. Det är också då våra röster tillmäts samma värde. Det spelar ingen roll om man är hetro eller homo, kvinna eller man, invandrare eller svensk, sjukpensionär eller miljonär. Vi tillmäts bara samma värde en dag var fjärde år. Jag tycker varje dag borde vara som valdagen, därför röstar jag på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet driver en politik för att minska klyftorna och för att hålla ihop samhället. Vänsterpartiet satsar på de som har det sämst, de som är mest utsatta. Vi vill höja underhållsbidragen för ensamstående föräldrar. Vi kämpar för rätten till heltid, rätten till tillsvidareanställning och för rätten att känna tryggheten när man förlorar jobbet. Vänsterparitet vill tillsammans med de andra rödgröna höja a-kassan och sänka avgifterna. Vi vill också att man ska känna sig trygg när man blir sjuk. Vi vill ta bort tidgränsen för sjukskrivning. Vi vill att man ska få vara sjukskriven så länge man är sjuk.

Vi i Vänsterpartiet håller den feministiska fanan högt, vi kämpar hårt för jämställdheten. Vi vill ha en individualiserad föräldraförsäkring för att pappor ska ta fullt ansvar för sina barn. Vänsterpartiet kämpar för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Runt om i Sverige kämpar vi för att kvinnojourerna ska få mer pengar, att gymnasietjejer ska få rätten att lära sig feministiskt självförsvar på skoltid och att kommunen ska boka porrfria hotell. I riksdagen och europaparlamentet kämpar vi mot trafficking och prostitution. Till exempel vill vi skärpa sexköpslagen, det ska vara hårdare straff för män som tar sig rätten att köpa kvinnor.

Vill du att varje dag ska vara som valdagen? Vill du att allas röst ska höras lika starkt varje dag? Vill du ha ett samhälle utan klyftor? Då ska du rösta på Vänsterpartiet!

SKÄRPNING VÄNSTERPARTIET!!!

Jag har alltid varit stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet. Idag skäms jag dock, bara 36% av Väntepartiets kommunstyrelseledamöter är kvinnor enligt Rapport. Det är klart att jag har varit medveten om att det finns patriarkala strukturer även i Vänsterpartiet. Det finns det i alla organisationer där män ingår. Men jag hade ändå trott att vi var lite medvetnare, lite bättre. Jag tycker att det är riktigt pinsamt att vi är sämre än sossarna och miljöpartiet.

Sen finns det ljusglimtar, här i Norrköping är Vänsterpartiets enda Kommunalråd kvinna. De fyra första kommunfullmäktige kandidaterna är kvinnor.

Vad ska vi göra åt eländet? Jag tror att vi måste fokusera på det internfeministiska arbetet. Vi måste ha en ordentlig diskussion för att synliggöra manliga maktstrukturer. Sen räcker det inte med att diskutera, det måste till konkreta åtgärder. Mitt förslag är att kvotera alla heltidsarvoderade uppdrag på distriktsnivå. Av alla heltidsarvoderade uppdrag inom partiet, kommuner och landstinget ska minst 50% tillfalla kvinnor.

Sen vill jag slippa höra det vanliga tjafset att det inte finns några kvinnor som vill ställa upp. Alla vi män i Vänsterpartiet (i synnerhet ni på ledande positioner) bör fråga oss hur vi kan ändra vårt beteende så att fler kvinnor kommer fram. Det är dags att vi män engagerar oss ordentligt i det internfeministiska arbetet!!!

Surrogatmödraskap och Vänsterpartiet

Vänsterpartiet har nyligen tagit ställning för surrogatmödraskap [länk]. Enligt artikeln i Flamman handlar det om så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Det innebär så vitt jag förstår att det blir förbjudet att betala någon för att bli surrogatmoder. Dock tror jag att det innebär att det är tillåtet att kompensera surrogatmodern för utlägg kopplat till graviditeten.

Jag tycker att det är bra att surrogatmödraskap regleras i lag. Men jag tycker att det är en komplex fråga, där man måste ta hänsyn till att fattiga kvinnor kan exploateras. Även om lagen bara tillåter altruistiskt surrogatmödraskap så finns det en risk att det betalas svarta pengar under bordet. Samtidigt tycker jag att det handlar om kvinnors rätt till sina kroppar. Om de vill föda någon annans barn ska de ha rätt att göra det.

Det är dock viktigt att lagstiftningen förhindra att kvinnor tvingas in i surrogatmödraskap på grund av fattigdom. Eventuellt kan man tänka sig att använda sig av samma modell som i sexköpslagen. Med andra ord det blir olagligt att betala någon för att bli surrogatmoder men lagligt att emot pengar för att bära någon annans barn.

Det är också viktigt att lagstiftningen garanterar kvinnor suverän rätt till sin kropp. Surrogatmodern ska ha full frihet att avbryta graviditeten utan konsekvenser. De framtida föräldrarna ska inte ha någon rätt att ställa några krav på surrogatmoderns leverne, såsom rökning, alkohol eller dylikt. Om surrogatmodern vill behålla barnet ska hon ha rätt till det. Dock ska inte de framtida föräldrarna ha någon rätt att ändra sig. Surrogatmodern ska inte ha någon skyldighet att ta hand om barnet. Det är en skyldighet som faller helt på de framtida föräldrarna.

Jag tycker att lagstiftningen ska vara centrerad kring kvinnors rätt att bli surrogatmödrar och inte om ofrivilligt barnlösas rätt att bli föräldrar. Det är ingen rättighet att få barn. Än mindre har man rätt att kräva tillgång till en annan människas kropp för att bli förälder. Därför är det är viktigt att lagen har fokus på kvinnors rätt att bli surrogatmödrar och inget annat.

Marianne Berg(V) och Sexköpslagen

I dagens Expressen har Marianne Berg(V) och Camilla Lindberg(Fp) skrivit en debattartikel där de argumenterar för att avskaffa sexköpslagen. Som tur är vänsterpartiet för sexköpslagen men jag tycker ändå att det är problematiskt att en högt uppsatt vänsterpartist argumenterar för att avskaffa sexköpslagen.

Tvärtemot vad Lindberg och Berg hävdar så kom sexköpslagsutredningen fram till att sexköpslagen har motverkat gatuprostitution, internetprostitution och trafficking. Internetprostitution har förvisso ökat men inte alls i samma utsträckning som i våra nordiska grannländer där sexköp har varit lagligt.

Vidare hävdar Lindberg och Berg att staten genom sexköpslagen "kontrollerar sexuell aktivitet mellan samtyckande vuxna". Där är de helt fel ute. Staten förbjuder bara en ekonomisk transaktion. Så länge samtycke finns får folk knulla precis hur de vill. För alla vänsterpartister borde det vara oproblematiskt att förbjuda ekonomiska aktiviteter som är skadliga för individer och samhället. Till exempel vill den absoluta majoriteten av vänsterpartister förbjuda vinster i friskolor. Det är mäns efterfrågan efter sexuella tjänster som är orsak till sexslaveri och trafficking. Utan sexköpare ingen trafficking. Sexköpslagsutredningen visar på att färre män kan tänka sig att köpa sex efter att sexköpslagen infördes. Ekvationen är enkel färre sexköpare=mindre trafficking.

Lindberg och Berg argumenterar även för att sexköpslagen gör sexsäljarna mer utsatta. De menar att sexköpslagen hindrar sexköpare från att anmäla om de misstänker att sexsäljaren säljer sex under tvång. De hävdar också att sexköpslagen exporterar problemen utomlands. Det är bara att jämföra med hur sexsäljarna har det i ett land där sexköp är lagligt, nämligen Nederländerna [länk]. De senaste 10 åren har 57 prostituerade blivit mördade i Nederländerna. Problemen med trafficking är större än i Sverige. Det finns siffror som tyder på att 70-80% av sexsäljarna är tvingade till sin verksamhet. Majoriteten av sexsäljaren kommer från fattiga länder i Afrika och Östeuropa. Andelen holländska män som åker till Thailand och andra asiatiska länder som sexturister är också högre i Nederländerna än i Sverige. Med andra ord kan vi dra slutsatsen att en slopad sexköpslag kommer inte leda till bättre villkor för de prostituerade.

Det vi måste göra är att skärpa lagstiftningen mot sexköp och lagföra fler sexköpare. Ju färre män som köper sex desto färre människor som faller offer för trafficking. Att lagföra sexköpare står inte i motsättning till att slå till hårdare mot kriminella nätverk som sysslar med sexhandel. Sen är det viktigt att öka insatserna för att hjälpa prostituerade som vill hitta vägar ut ur prostitutionen. På en punkt håller jag med Lindberg och Berg. Det är viktigt att motverka stigmatiseringen av sexsäljarna. Det finns ingen skam i att sälja sex. All skam hamnar hos de män som köper sex.

Konkret feministisk politik

Om vi vill ha någon förändring räcker det inte att diskutera och skriva om feministisk teori. Utan det krävs konkret politiskt arbete. Ida Legnemark riksdagskandidat för vänsterpartiet och lokalpolitiker i Borås pressenterar [här] ett mycket bra förslag på hur den lokala kulturpolitiken kan baseras på feministiska tankegångar.