Jag har tidigare skrivit om Kvinnan och familjen, nu har jag även hunnit läsa Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse. I den går Kollontay genom kvinnors situation på arbetsmarknaden och det betalda arbetets roll för kvinnors frigörelse. Det finns mycket intressant i Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse men även en del som jag är kritisk mot.
Kollontay börjar med en historisk genomgång av kvinnor och betalt arbete. Hon baserar genomgången på tidigare verk av Lily Braun. Genomgången täcker medeltiden fram till början av 1900-talet. Under medeltiden var kvinnor välkomna i en del skrån och gillen. De var särskilt aktiva inom de textil relaterade gillena och skråna. Inom sömnad och spinneri så fanns det skrån och gillen som bara bestod av kvinnor. När kvinnorna hotade männens möjligheter till inkomst blev de successivt nekade inträde i alltfler skrån och skråna för kvinnor blev motarbetade. I samband med industrialismen blev kvinnor åter välkomna att utföra betalt arbete. Kollontay går igenom lönestatistik från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inom flera yrken i olika länder. Genomgående hade kvinnorna mycket lägre löner än männen, ibland tjänande de bara en fjärdedel av vad männen tjänade.
En fråga som tar mycket stor plats är Kollontays argumentation för att arbetarkvinnorna tjänar på gå ihop med männen i arbetarrörelsen istället för att göra gemensam sak med de borgerliga feministerna. Något förenklat, går hennes argumentation ut på att även männen i arbetarklassen tjänar på att kämpa för att kvinnorna ska ha lika hög lön som män. Kvinnornas lägre löner gjorde att de trängde ut männen från vissa arbetsuppgifter och drev upp arbetstakten. Kollontay lyfter fram att arbetarrörelsen i flera länder lagt förslag som förbättrat arbetarkvinnornas arbetssituation medan de borgerliga feministerna knappt visat frågorna något intresse. Kollontay riktar överlag skarp kritik mot de borgerliga feministerna för att de gör anspråk på företräda alla kvinnor men lägger förslag som främst (ibland på bekostnad av arbetarkvinnorna) gynnar deras egen klass. Hon tar bland annat upp hur en del högerinriktade kvinnoorganisationer motarbetade tjänsteflickornas kamp i England för bättre arbetsvillkor.
I vår tids inomfeministiska debatt diskuteras ofta intersektionalitet och behovet av att ta hänsyn till klass. När man läser Kollontay blir det tydligt att det inte är någon ny debatt. Det är det perspektivet plus den historiska översynen av kvinnors betalda arbete som gör Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse väl värd att läsa. Sen finns det saker som jag är kritisk mot. Främst är det bristen på kritik mot männen i arbetarrörelsen och bristen på insikt att mäns utsugning av kvinnor vilar på fler grunder än klass.
söndag 22 maj 2011
fredag 13 maj 2011
De "nya" Mansgrisarna!
Läste om en ny bok av Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson i Feministiskt Perspektiv. När jag googlade på herrarna hittade jag följande debattartikel i Expressen. Inte nog med att vi måste dras med det "nya" arbetarpartiet som raserar välfärden nu måste vi också stå ut med de "nya" mansgrisarna. De gamla hederliga mansgrisarna uttryckte sitt kvinnoförakt direkt och öppet. De framhöll sin egen "förträfflighet" och "överlägsenhet". De "nya" mansgrisarna spelar en lite annorlunda melodi. De påstår att män är nedtryckta och förtryckta. Gissa vilka som får skulden? Intet nytt här, givetvis skyller de på kvinnor.
Jag är den första att tillstå att patriarkatet har negativa konsekvenser för män. Men de är inte ens i närheten av de konsekvenser som patriarkatet har för kvinnor. Jag tycker att artikeln innehåller så många sorgliga felaktigheter. Så jag vet knappt var jag ska börja. En av de saker jag är mest irriterad på är att de jämställer män situations med kvinnors. Kvinnokampen började för ett par hundra år sen med att kvinnor var mäns livegna. Män hade fullständig kontroll över sina fruars arbetskraft. De kunde ostraffat misshandla och våldta sina fruar. Jämför det med startpunkten för kampen för mäns frigörelse som handlar om fysisk närhet mellan män, mäns rätt att uttrycka känslor etc. Viktiga frågor men inte i närheten av det förtryck som kvinnor har fått och får utstå.
Ett annat stort misstag är att de lägger skulden för mäns situation på kvinnor. De påstår direkt och indirekt att kvinnor väljer "fel" män, hindra män att ta ansvar för sina barn, upprätthålla den manliga könsrollen genom sin förväntningar etc. Låt oss börja med påståendet att kvinnor väljer "fel" män. Det är fel på så många plan. För det första tror jag inte att de flesta kvinnor föredrar rika macho män. För det andra innebär påståendet implicit att män har rätt till en kvinnans kärlek. Det är en djupt patriarkal tanke. Jämför med vad som brukar påstås om feministiska kvinnor. De får höra att de är fula, okvinnliga och humorlösa. Att män inte tilldöms vårdnaden är i de flest fall männens fel. Vid en opartisk prövning kan inte domstolen ta hänsyn till så mycket annat än vem som har haft huvudansvaret för barnen. Det vill säg vem var det som var föräldraledig, vabbade, etc.
Jag tycker att det är synd att de driver viktiga frågor kring att bredda mansrollen genom skuldbelägga kvinnor och förminska det förtryck kvinnor utsätts för. Det är en återvändsgränd som inte kommer resultera i en bredare mansroll.
Jag är den första att tillstå att patriarkatet har negativa konsekvenser för män. Men de är inte ens i närheten av de konsekvenser som patriarkatet har för kvinnor. Jag tycker att artikeln innehåller så många sorgliga felaktigheter. Så jag vet knappt var jag ska börja. En av de saker jag är mest irriterad på är att de jämställer män situations med kvinnors. Kvinnokampen började för ett par hundra år sen med att kvinnor var mäns livegna. Män hade fullständig kontroll över sina fruars arbetskraft. De kunde ostraffat misshandla och våldta sina fruar. Jämför det med startpunkten för kampen för mäns frigörelse som handlar om fysisk närhet mellan män, mäns rätt att uttrycka känslor etc. Viktiga frågor men inte i närheten av det förtryck som kvinnor har fått och får utstå.
Ett annat stort misstag är att de lägger skulden för mäns situation på kvinnor. De påstår direkt och indirekt att kvinnor väljer "fel" män, hindra män att ta ansvar för sina barn, upprätthålla den manliga könsrollen genom sin förväntningar etc. Låt oss börja med påståendet att kvinnor väljer "fel" män. Det är fel på så många plan. För det första tror jag inte att de flesta kvinnor föredrar rika macho män. För det andra innebär påståendet implicit att män har rätt till en kvinnans kärlek. Det är en djupt patriarkal tanke. Jämför med vad som brukar påstås om feministiska kvinnor. De får höra att de är fula, okvinnliga och humorlösa. Att män inte tilldöms vårdnaden är i de flest fall männens fel. Vid en opartisk prövning kan inte domstolen ta hänsyn till så mycket annat än vem som har haft huvudansvaret för barnen. Det vill säg vem var det som var föräldraledig, vabbade, etc.
Jag tycker att det är synd att de driver viktiga frågor kring att bredda mansrollen genom skuldbelägga kvinnor och förminska det förtryck kvinnor utsätts för. Det är en återvändsgränd som inte kommer resultera i en bredare mansroll.
söndag 8 maj 2011
Alakoski om barnfattigdom
På mitt favorit forum Systerskap.nu blev jag tipsad om en debattartikel av Susanna Alakoski som tar upp barnfattigdomen. Jag uppskattar verkligen Alakoskis röst i den offentliga debatten. Man kan alltid lita på henne, hon ställer sig alltid på de förtryckas sida.
I artikeln lyfter Alakoski flera viktiga fakta kring fattigdom och barnfattigdom. Vilka barn är det som drabbas? Det är barn till invandrare och ensamstående föräldrar (främst mammor). Alakoski kritiserar de kostymnissar (med eller utan hästsvans) som hävdar att lösningen på barnfattigdom är lägre löner och sämre villkor. Det är bra konstigt, oavsett problem kommer kostymnissarna alltid med förslag som gynnar dem själva. Det är ju inte direkt så att löneklyftorna är små idag. Lägsta lön för heltidstjänst med kollektivavtal ligger runt 16000. Det är ju långt ifrån alla som har förmånen att jobba för en arbetsgivare som tecknat kollektivavtal. Och det är förmodligen ännu fler som tvingas att arbeta deltid. Jämför med en akademiker som arbetar i privatsektor, hen tjänar runt 30000-35000 i månaden.
En blir ju inte mindre fattig av att arbeta med låg lön och sämre villkor. En ensamstående mamma som arbetar 75% som vårdbiträde tjänar 12000 innan skatt. Hur mycket lägre lön ska hon ha för att hennes barn inte ska drabbas av fattigdom? Jämför med USA ännu större löneklyftor och låga skatter men lika hög arbetslöshet som Sverige.
Nu när jag har avfärdat kostymnissarnas idiotiska förslag, undrar ni säkert hur jag vill avskaffa barnfattigdomen? Ja, med tanke på vilka barn som drabbas av fattigdom så är lösningen feministisk och antirasistisk kamp. Med tanke på hur stora löneklyftorna är så finns det utrymme för kompensatoriska åtgärder via bidrag, ökade resurser till skola och barnomsorg. Men framförallt så finns det möjlighet för alla föräldrar att få ett jobb med anständig lön om vi avskaffar löneklyftorna och inför sex timmars arbetsdag.
I artikeln lyfter Alakoski flera viktiga fakta kring fattigdom och barnfattigdom. Vilka barn är det som drabbas? Det är barn till invandrare och ensamstående föräldrar (främst mammor). Alakoski kritiserar de kostymnissar (med eller utan hästsvans) som hävdar att lösningen på barnfattigdom är lägre löner och sämre villkor. Det är bra konstigt, oavsett problem kommer kostymnissarna alltid med förslag som gynnar dem själva. Det är ju inte direkt så att löneklyftorna är små idag. Lägsta lön för heltidstjänst med kollektivavtal ligger runt 16000. Det är ju långt ifrån alla som har förmånen att jobba för en arbetsgivare som tecknat kollektivavtal. Och det är förmodligen ännu fler som tvingas att arbeta deltid. Jämför med en akademiker som arbetar i privatsektor, hen tjänar runt 30000-35000 i månaden.
En blir ju inte mindre fattig av att arbeta med låg lön och sämre villkor. En ensamstående mamma som arbetar 75% som vårdbiträde tjänar 12000 innan skatt. Hur mycket lägre lön ska hon ha för att hennes barn inte ska drabbas av fattigdom? Jämför med USA ännu större löneklyftor och låga skatter men lika hög arbetslöshet som Sverige.
Nu när jag har avfärdat kostymnissarnas idiotiska förslag, undrar ni säkert hur jag vill avskaffa barnfattigdomen? Ja, med tanke på vilka barn som drabbas av fattigdom så är lösningen feministisk och antirasistisk kamp. Med tanke på hur stora löneklyftorna är så finns det utrymme för kompensatoriska åtgärder via bidrag, ökade resurser till skola och barnomsorg. Men framförallt så finns det möjlighet för alla föräldrar att få ett jobb med anständig lön om vi avskaffar löneklyftorna och inför sex timmars arbetsdag.
tisdag 3 maj 2011
Målet för jämställdhet är feminism?
Blev tipsad på en annan blogg om en intressant intervju med Yvonne Hirdman i TCO-tidningen. Hirdman hävdar i intervjun att målet är feminismen och medlet för att komma dit är jämställdhet. Jag har alltid tänkt att feminismen är verktyget och målet är jämställdhet. Men jag förstår hur Hirdman resonerar. Hon berättar om den skepsis hon kände inför jämställdhetsbegreppet när det lanserades. Hon hade farhågor om att det skulle ta udden av feminismen. Retrospektivt anser Hirdman att begreppet varit fruktbart. Det har tex bidragit till att minska lönegapet och utbyggnaden av förskolan.
Själv är jag lite kluven till jämställdhetsbegreppet. Jag inser och uppskattar den historiska betydelse begreppet har haft. Men ibland kan jag känna att retoriken kring jämställdhet har blivit en bromskloss för fortsatta feministiska framsteg. Till exempel när man hör att Sverige är "världens mest jämställda land". Det begreppet jämställdhet och dess retorik har bidragit till är att skapa formellt lika villkor och möjligheter för män och kvinnor. Jag tror inte vi kommer så mycket längre än så med jämställdhetsbegreppet. För att skapa verkligt (och inte bara formellt) lika möjligheter och villkor tror jag att vi måste lyfta fram den feministiska analysen. Den behövs för att synliggöra normer och maktstrukturer.
Vidare i intervjun lyfter Hirdman behovet av studera och problematisera maskuliniteten. Hon nämner särskilt kopplingen mellan manlighet och våld. Hon nämner också att hon ser risker för jämställdheten om välfärdsstaten krackelerar.
Även om jag inte riktigt håller med om allt så yttrar Hirdman många klokheter i intervjun. En av dessa klokheter är hennes kritik mot att Jämo samt flera andra ombudsmän har slagits samman till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Hon menar att det individualiserar strukturella problem. Jag har aldrig reflekterat över sammanslagningen av ombudsmännen på det sättet förut. Men det är ju klockrent! Sammanslagningen döljer det faktum att kvinnor blir diskriminerade just på grund av att de är kvinnor. Namnet DO ger ju intrycket att vem som helst kan drabbas. Antalet människor som blir diskriminerade på grund av att de är vita heterosexuella män torde vara försvinnande få!
Själv är jag lite kluven till jämställdhetsbegreppet. Jag inser och uppskattar den historiska betydelse begreppet har haft. Men ibland kan jag känna att retoriken kring jämställdhet har blivit en bromskloss för fortsatta feministiska framsteg. Till exempel när man hör att Sverige är "världens mest jämställda land". Det begreppet jämställdhet och dess retorik har bidragit till är att skapa formellt lika villkor och möjligheter för män och kvinnor. Jag tror inte vi kommer så mycket längre än så med jämställdhetsbegreppet. För att skapa verkligt (och inte bara formellt) lika möjligheter och villkor tror jag att vi måste lyfta fram den feministiska analysen. Den behövs för att synliggöra normer och maktstrukturer.
Vidare i intervjun lyfter Hirdman behovet av studera och problematisera maskuliniteten. Hon nämner särskilt kopplingen mellan manlighet och våld. Hon nämner också att hon ser risker för jämställdheten om välfärdsstaten krackelerar.
Även om jag inte riktigt håller med om allt så yttrar Hirdman många klokheter i intervjun. En av dessa klokheter är hennes kritik mot att Jämo samt flera andra ombudsmän har slagits samman till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Hon menar att det individualiserar strukturella problem. Jag har aldrig reflekterat över sammanslagningen av ombudsmännen på det sättet förut. Men det är ju klockrent! Sammanslagningen döljer det faktum att kvinnor blir diskriminerade just på grund av att de är kvinnor. Namnet DO ger ju intrycket att vem som helst kan drabbas. Antalet människor som blir diskriminerade på grund av att de är vita heterosexuella män torde vara försvinnande få!
måndag 18 april 2011
Rätten till Abort och framtida generationer
Jag blev tipsad om den [här] artikeln på mitt favorit forum Systerskap.nu. I artikeln försöker två manliga filosofer argumentera för att samhället ska försvåra för kvinnor att göra abort. De vill till exempel att kvinnor som gör en sen abort ska känna obehag. De vill uppnå dessa obehagskänslor genom att aborter som enligt deras kriterier befinner sig i gråzonen ska bekostas av kvinnorna själva. De motiverar sitt förlag utifrån att man måste ta hänsyn både till nutida och framtida generationers intressen. De jämför med klimatfrågor, dagens människor måste minska sin konsumtion så att framtida generationer ska få ett drägligt liv.
Jag delar deras åsikt att det viktigt att ta hänsyn till både nuvarande och framtida generationers intressen. Dock håller jag inte med om de slutsatser de drar. Jag har främst två invändningar. Den första är att de är könsblinda i sitt resonemang. Kravet på upplåta sin kropp i nio månader för framtida generationers skull faller ju inte på män. Är det inte orättvist att kvinnor måste ta ett större ansvar för framtida generationers skull? Varför ska män komma undan så lätt? Borde de inte göra en liknande/motsvarande uppoffring? Man skulle kunna tänka sig att män får mindre konsumtions utrymme (t.ex lägre inkomst) än kvinnor så att de tar sin del av ansvaret för de framtida generationerna genom att på så sätt verka för minskad klimatpåverkan. Låter ett sånt förslag rimligt? Nej, jag kan redan höra rösterna som skriker om diskriminering.
Min andra invändning är att jag tycker att de ger framtida generationer större rättigheter än nuvarande generation. Ingen nu levande människa har rätt att kräva tillgång till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Staten straffar inte de människor som inte upplåter sin kropp, den försöker inte få dessa människor att känna obehag inför sitt beslut. Ta till exempel bloddonationer som är ett väsentligt mindre ingrepp i den kroppsliga integriteten än en oönskad graviditet. Även om det råder blodbrist så påför staten inte några negativa sanktioner mot de som inte donerar blod. Den försöker inte få de som inte donerar blod att känna obehag inför sina beslut.
Läs gärna Lena Sommestad och Inte ett öga torrt om samma artikel. De skriver både bättre och roligare än mig.
Jag delar deras åsikt att det viktigt att ta hänsyn till både nuvarande och framtida generationers intressen. Dock håller jag inte med om de slutsatser de drar. Jag har främst två invändningar. Den första är att de är könsblinda i sitt resonemang. Kravet på upplåta sin kropp i nio månader för framtida generationers skull faller ju inte på män. Är det inte orättvist att kvinnor måste ta ett större ansvar för framtida generationers skull? Varför ska män komma undan så lätt? Borde de inte göra en liknande/motsvarande uppoffring? Man skulle kunna tänka sig att män får mindre konsumtions utrymme (t.ex lägre inkomst) än kvinnor så att de tar sin del av ansvaret för de framtida generationerna genom att på så sätt verka för minskad klimatpåverkan. Låter ett sånt förslag rimligt? Nej, jag kan redan höra rösterna som skriker om diskriminering.
Min andra invändning är att jag tycker att de ger framtida generationer större rättigheter än nuvarande generation. Ingen nu levande människa har rätt att kräva tillgång till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Staten straffar inte de människor som inte upplåter sin kropp, den försöker inte få dessa människor att känna obehag inför sitt beslut. Ta till exempel bloddonationer som är ett väsentligt mindre ingrepp i den kroppsliga integriteten än en oönskad graviditet. Även om det råder blodbrist så påför staten inte några negativa sanktioner mot de som inte donerar blod. Den försöker inte få de som inte donerar blod att känna obehag inför sina beslut.
Läs gärna Lena Sommestad och Inte ett öga torrt om samma artikel. De skriver både bättre och roligare än mig.
söndag 17 april 2011
Näthat och osynliggörande
Liv Strömquist skriver jättebra om näthat i Efter Arbetet. Hon tar upp det faktum att det ofta pratas om näthat, men nästan aldrig om vem hatet riktas mot. Hatet riktas knappast mot vita heterosexuella män. Utan näthatet riktas mot kvinnor, invandrare och HBTQ-personer. Jag tror att man inte pratar om vem hatet riktas mot handlar om en ovilja eller oförmåga att se strukturer. Det handlar kanske också om en vilja att dölja strukturer. Om man hamnar högt upp i hierarkierna har man ett intresse av att bevara strukturerna. De flesta gör inget medvetet för att bevara strukturerna men det kan vara väldigt svårt att inse att man fick jobbet, bekräftelse, etc för den man är och inte vad man gjort.
söndag 3 april 2011
Kvinnan och familjen
Jag har tidigare lovat [här] att jag skulle skriva något om Kollontays feministiska verk. Nu har jag hunnit läsa den första av böckerna jag införskaffat, Kvinnan och familjen. Jag får väl lov att erkänna att jag hade en del förutfattade meningar om boken innan jag började läsa. Främst trodde jag kanske att den okritiskt skulle kräva att kvinnorna skulle offra sin krav till fördel för männen i arbetarklassen. Mina förutfattade meningar kom till mestadels på skam. Även om Kollontay propagerar för att arbetarkvinnorna tjänar på att alliera sig med sin klass snarare än med borgerliga feminister, så ställer hon sig på intet sätt på männens sida. Hon tillstår att det finns vissa gemensamma intressen med borgerliga kvinnor men hon avfärdar oftast deras förslag på lösningar.
Kvinnan och familjen berör huvudsakligen tre teman: äktenskap, prostitution och omvårdnad av barn. Genomgående präglas analysen av ett tydligt historiematerialistiskt perspektiv. Exempelvis går Kollontay genom storfamiljens utveckling till kärnfamiljen utifrån övergången från bondesamhället till industrialismen. Hon går också genom hur omvårdnaden av barnen går från familjen till det allmänna genom t.ex skolgång. Genomgående lyfts klassperspektivet fram och det är något som fortfarande är aktuellt. På sista tiden har underbemanning på förskolor och hämtning tidigt debatterats flitigt. Röster höjs för att föräldrar (nåja mammor) måste hämta barnen tidigt eller anställa barnflickor för att hämta barnen. Jag saknar ekot av Kollontays krav på att satsa mera på den "allmänna" barnuppfostran. Alla har inte råd att gå ner i arbetstid, alla har inte möjligheten att styra sin arbetstid, alla kan inte lägga sin arbetstid omlott. Det finns barn till lågavlönade, barn till ensamstående som inte har något alternativ än att stanna på förskolan till sent på kvällen. Därför får vi aldrig individualisera frågor om barns välmående. Vi måste alltid ta hänsyn till strukturer baserade på klass och könsmaktsordning. Då blir lösningen sex timmars arbetsdag och mindre barngrupper.
Kollontays största förtjänst är att hon lyfter fram hur klassorättvisorna slår mot kvinnor. Hur könsmaktsordningen i kombination med klassorättvisorna slår särskilt hårt är väldigt tydligt när det gäller prostitution. I Kollontays samtid så var den förhärskande föreställningen att de prostituerade utgjordes av en speciell degenererad kvinnotyp som inte tog skada av eller dög till något annat än att sälja sin kropp. Kollontay bestred den uppfattningen med hjälp av sin historiematerialistiska analys. Hon sätter fokus på att det är de sociala och ekonomiska villkoren som driver kvinnor till att prostituera sig.
Även om jag tycker att Kollontay i bland lite ensidigt fokuserar på klass kan jag varmt rekommendera Kvinnan och familjen. Hennes analyser kring familj och prostitution är fortfarande intressanta.
Kvinnan och familjen berör huvudsakligen tre teman: äktenskap, prostitution och omvårdnad av barn. Genomgående präglas analysen av ett tydligt historiematerialistiskt perspektiv. Exempelvis går Kollontay genom storfamiljens utveckling till kärnfamiljen utifrån övergången från bondesamhället till industrialismen. Hon går också genom hur omvårdnaden av barnen går från familjen till det allmänna genom t.ex skolgång. Genomgående lyfts klassperspektivet fram och det är något som fortfarande är aktuellt. På sista tiden har underbemanning på förskolor och hämtning tidigt debatterats flitigt. Röster höjs för att föräldrar (nåja mammor) måste hämta barnen tidigt eller anställa barnflickor för att hämta barnen. Jag saknar ekot av Kollontays krav på att satsa mera på den "allmänna" barnuppfostran. Alla har inte råd att gå ner i arbetstid, alla har inte möjligheten att styra sin arbetstid, alla kan inte lägga sin arbetstid omlott. Det finns barn till lågavlönade, barn till ensamstående som inte har något alternativ än att stanna på förskolan till sent på kvällen. Därför får vi aldrig individualisera frågor om barns välmående. Vi måste alltid ta hänsyn till strukturer baserade på klass och könsmaktsordning. Då blir lösningen sex timmars arbetsdag och mindre barngrupper.
Kollontays största förtjänst är att hon lyfter fram hur klassorättvisorna slår mot kvinnor. Hur könsmaktsordningen i kombination med klassorättvisorna slår särskilt hårt är väldigt tydligt när det gäller prostitution. I Kollontays samtid så var den förhärskande föreställningen att de prostituerade utgjordes av en speciell degenererad kvinnotyp som inte tog skada av eller dög till något annat än att sälja sin kropp. Kollontay bestred den uppfattningen med hjälp av sin historiematerialistiska analys. Hon sätter fokus på att det är de sociala och ekonomiska villkoren som driver kvinnor till att prostituera sig.
Även om jag tycker att Kollontay i bland lite ensidigt fokuserar på klass kan jag varmt rekommendera Kvinnan och familjen. Hennes analyser kring familj och prostitution är fortfarande intressanta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)