Adrienne Rich (1929-2012)

Adrienne Rich legendarisk feminist och poet har avlidit  82 år gammal. Hon har skrivit poesi och böcker om moderskap, kvinnors rättigheter och lesbiskas rättigheter. Den enda boken av Rich jag har läst är Of Woman Born: Motherhood as Experience and Institution men den kan jag varmt rekommendera. Om jag hinner ska jag försöka skriva ett längre inlägg om den. Hon har också skrivit en mycket omtalad essä med titeln Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence. Jag har inte läst den men såvitt jag förstår tar den upp den obligatoriska heterosexualiteten som ett led i förtrycket av kvinnor. Om ni vill veta mer om Adrienne Rich så titta gärna på följande inslag från Democracy Now: thttp://www.democracynow.org/2012/3/30/adrienne_rich_1929_2012_alice_walker

Män är inte idioter!

Jag blir så förtvivlad när jag läser om friande domar i våldtäktsfall som det [här]. En 17-årig flicka med asperger bjuds med på en fest där hon serveras alkohol. Hon somnar i soffan och vaknar senare av att hon släpas in på toaletten. På toaletten våldtar förövaren henne. I tingsrätten blev förövaren dömd till två års fängelse men hovrätten friade honom. Både tingsrätten och hovrätten bedömde flickans berättelse som trovärdig. Båda instanserna hade samma syn på händelseförloppet och att flickan blivit sexuellt utnyttjad mot sin vilja. Hovrätten väljer dock att fria med hänvisning till att flickans ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Med andra ord tycker inte hovrätten att hon har sagt nej på rätt sätt.

Det är ett sånt svek mot offret att först bekräfta att hon blivit utnyttjad mot sin vilja och sen fria förövaren. Hovrätten lägger skulden för övergreppet på offret eftersom de hävdar att hon inte sagt nej på rätt sätt. Tänk er om samma sak skulle hända i ett mål gällande personrån. Rätten styrker att rånet skett men friar rånaren med hänvisning till att offrets ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Visst låter det helt absurd! Så frågan är, varför kan hovrätten döma så absurt i ett våldtäktsfall? Det enkla svaret är att det beror på Patriarkatet. Om jag ska utveckla lite, så finns fortfarande värderingar i vårt samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet. Normen säger att kvinnor måste ta ansvar för mäns sexualitet, de får "Skylla sig själva" om de har för kort kjol eller för djup urringning.

Jag tycker att det är viktigt vi har en lagstiftning som kräver ansvar av förövarna. I alla fall tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen utgår från att män är idioter. Den utgår från att män inte kan känna in och försäkra sig om att deras tilltänkta sexpartner vill ha sex med dem. Jag skulle vilja ha en sexualbrottslagstiftning som bygger på ömsesidigt deltagande. Det innebär att en har en skyldighet att kontinuerligt försäkra sig om att ens partner deltar av frivilja. Med en sådan lagstiftning skulle vi slippa friande domar när rätten har konstaterat offret har blivit sexuellt utnyttjad mot sin vilja!

Feminism, Biologi och Materialism

Det har varit mycket debatt kring genuspedagogik inom förskolan den senaste tiden. Upprörda debattörer basunerar ut att det är synd om barnen. De hävdar att barnen blir förvirrade av ordet hen och att elaka genuspedagoger tvingar barnen att leka lekar som de inte vill. Dessa upprörda debattörer har oftast en väldigt konservativ syn på könen. De menar att skillnader i lekar och beteenden har sin grund i biologiska skillnader mellan könen. Min uppfattning är att en del av könet är socialt konstruerad och en del  är biologisk samt att den socialkonstruerade delen är mycket större.

Även om jag tror att en stor del av skillnaderna mellan könen är socialt  konstruerade så tycker och tror jag att (biologiskt) kön är viktigt. Vill poängtera att jag inte för ett biologistiskt resonemang här, ha lite tålamod med mig så ska jag försöka förklara. Förutom feminist så är jag även marxist, det innebär att jag har en historiematerialistisk syn på människan och världen. Vad menar jag med historiematerialistisk? Det är lite svårt att sammanfatta på ett par rader men jag ska försöka. Grunden för materialismen är att mänskan existerar i och är ett resultat av den fysiska verkligheten. Detta är ett påstående som har flera dimensioner. Varav den mest fundamentala är att tankar och idéer inte kan existera självständigt utanför den fysiska världen. Historiematerialismen är inte en mekanisk deterministisk materialism, där vi kan beräkna historiens gång bara vi vet varje atoms position. Den innebär snarare en växelverkan mellan tanke och fysisk verklighet. Idéer, ideologier och tankar formas av den värld vi lever i. Samtidigt formar vi världen med våra idéer och ideologier.

Jag upplever att  mycket av den feministiska debatten och den radikala samhällsdebatten överlag lite för ensidigt fokuserar på idéernas värld. Den fokuserar på normer och identiteter utan att ta hänsyn till deras växelverkan med ekonomiska strukturer och biologi. Ibland upplever jag det nästan som om det finns en beröringsskräck inför det biologiska. Jag tror att den här beröringsskräcken inför biologi kan ha negativa effekter för feminismen. Ett aktuellt exempel är att det är svårt att få ut graviditetspenning för många kvinnor. Det ställs orimligt höga krav på att jobbet innehåller mycket tunga lyft för att graviditetspenning ska beviljas. Vi går patriarkatets ärenden om vi bortser från biologin. En del kvinnor får svåra besvär under graviditeten och måste få samhällets stöd. För mig innebär feminism en radikal samhällsomvälvning, där vi får ett samhälle där alla människor får sina behov tillgodosedda och där mannen inte är norm. Ibland har det biologiska könet bara symbolisk betydelse. Ett sådant exempel är bristen på manliga förskollärare. Det finns antifeministiska debattörer som skyller pojkars sämre skolresultat  på kvinnliga lärare och förskollärare. De hävdar att pojkarna blir feminiserade och att det skulle vara dåligt för dem. Det tycker jag är skitsnack, men jag tycker ändå bristen på män är ett problem. Det är ett problem eftersom barnen får bilden att ta hand om barn är något som kvinnor gör. Det riskerar att begränsa barnens valmöjligheter, eftersom det skapar en norm. 

Nu när jag ändå inne på förskolor, så tänkte jag på ett annat exempel på hur ekonomi och jämställdhet hänger ihop. Jag tänker att för att bedriva en bra genuspedagogik krävs det hög personaltäthet. Annars är det lätt att man hamnar i gamla normer. De äldre flickorna får hjälpa de mindre barnen, personalen städar upp efter pojkarna istället för att få dem att ta ansvar osv. När det råder resursbrist tror jag att det är lätt att man väljer den enklaste vägen och det är alltid lättare att följa rådande normer. Avslutningsvis så vill jag poängtera att jag vet att normer och ideal påverkar mycket. Det jag ville lyfta fram med det här inlägget är att normer och ideal inte står för sig själva. De hänger ihop med andra faktorer till exempel ekonomiska och biologiska.

Det Andra Könet

Vad vore en feministisk blogg, utan ett inlägg om Det Andra Könet. Skälet till att det dröjt lite är att det var så länge sedan jag läste den, och jag ville gärna läsa om den innan jag skrev ett inlägg.  Nu har jag läst den, tack vare en alldeles underbar studiecirkel. Det berikar väldigt mycket att läsa en text tillsammans med andra, en får helt nya infallsvinklar och tolkningar när en diskuterar. Studiecirkeln har delvis ändrat min syn på Det Andra Könet. Första gången jag läste Den Andra Könet, handlade det om total förälskelse jag var helt uppslukad av texten och hade inte en enda kritisk tanke. Den här gången har jag läst med betydligt mer kritiska ögon. Jag tycker att Simone de Beuauvoir i delar av texten förstärker mannen som norm och nedvärderar kvinnor. Jag återkommer till hur och varför jag upplever texten så. Nu ska jag inte svartmåla Det andra Könet, det finns mycket som är bra också. Men jag tänkte börja med en översikt av de ämnen som Simone de Beauvoir behandlar i Det andra Könet.

I den första delen, inleder Beauvoir  med biologin kring könen. Hon diskuterar både människor och djur. En mängd olika aspekter tas upp, såsom muskelstyrka, befruktning och parning. Beauvoirs slutsats kring biologin är att den inte kan försvara eller förklara kvinnors underordning. Hon menar att de biologiska skillnaderna tolkas i en social kontext där det som är manligt generellt sätt värderas högre. Beauvoir fortsätter med att diskutera psykoanalysen och Freud. Hon tillstår att psykoanalysen har en fördel, nämligen att den bygger på att människan formas av ett socialt sammanhang snarare än att hon är determinerad av biologin. Dock riktar hon stark kritik mot psykoanalysen, särskilt mot teorin kring penisavund. Hon menar att psykoanalysen fokuserar fel när den tillmäter könsorganen så stor betydelse. Många små barn är inte medvetna om det motsatta könets könsorgan och om de är medvetna  så brukar de inte reflektera så mycket över det. Beauvoir menar istället att det är den sociala kontexten att män och pojkar värderas högre som kan få flickor att känna avund och mindervärdighetskomplex. Beauvoir avslutar den första delen med att diskutera historiematerialismen. Hon tycker att  historiematerialismen har en poäng när den förklarar kvinnans underordning genom hennes roll i produktionen och uppkomsten av privategendom. Men hon tycker också att det är en förenklad och reduktionistisk förklaringsmodell.  Till exempel hävdar hon att det finns belägg för att kvinnor var underordnade innan privategendomens uppkomst. Sen menar Beauvoir att man inte kan likställa kvinnans situation med arbetaren (som förtrycks av kapitalisten). Hon menar att kvinnans situation är mycket mer komplex, bland annat på grund av att hon lever så nära sin förtryckare.

Beauvoir fortsätter med att gå igenom historien. Hon inleder med att "Den här världen har alltid tillhört männen..." och en av de förklaringsmodeller som hon lyfter fram är att kvinnor är fjättrade vid moderskapet. Beauvoir menar att i förhistorien innebar graviditet, menstruation och amning att kvinnor blev försvagade och beroende av mäns beskydd. Vidare fortsätter hon att beskriva hur kvinnors situation försämrades med tekniska framsteg, såsom jordbruk och bearbetning av metaller. Dels menar hon att jordbruk krävde större fysisk styrka än jakt och samlande vilket gynnade männen. Dels menade hon att män med hjälp av de nya verktygen kände att de kunde erövra naturen.  Då försvann vördnaden för naturen och kvinnan, som genom sin roll i reproduktionen förknippades med moderjord. Samtidigt skriver Beauvoir att det inte var lagbundet att den tekniska utvecklingen skulle ha lett till en försämrad ställning för kvinnor. Trots att vissa arbetsuppgifter gynnade män på grund av deras större styrka så fanns det många arbetsuppgifter som kvinnor utförde som var lika viktiga. Det som ledde till kvinnors försämrade ställning var att män inte värderade deras arbete lika högt. Beauvoir fortsätter genom antiken fram till industrialismen. Hon hinner bland annat med att beskriva de negativa effekter kristendomen haft på kvinnors ställning.

Efter historiegenomgången fortsätter Beauvoir med ett avsnitt om myter. Många av myterna beskriver kvinnor som orena, generellt sett eller i samband med menstruation. Kvinnor beskrivs som ett hot som fördärvar de "rena" männen. Beauvoir beskriver hur kvinnor genom historien har tvingats till isolering och ritualer för  skydda männen från sin "orenhet". En annan myt som Beauvoir tar upp är den självuppoffrande kvinnan, dvs att det skulle ligga i kvinnans natur att sätta sig i andra hand för att ta hand om man och barn.  Beauvoir tar upp hur vanlig den myten är inom litteraturen till exempel hos D. H. Lawrence och Stendahl. Hon jämför också med myter kring de svarta slavarna i USA.

Efter de historiska genomgångarna fokuserar Beauvoir på kvinnors situation i hennes samtid. Hon går igenom en mängd olika åldrar och roller såsom barndom, tonår, medelåldern, maka, moder, väninna, prostituerad, mfl. Först är det fokus på den tidiga barndomen. Det är i den är sektionen hon fäller de berömda orden "Man föds inte till kvinna,man blir det." Lite längre ner i texten fortsätter hon med "...beror det inte på att mystiska instinkter omedelbart dömer henne till passivitet, koketteri och moderskap, utan på att andra ingriper...och att flickans kallelse oavvisligen påtvingas henne...". Beauvoir menar att detta börjar mycket tidigt bland annat genom att pojkar har  krav på sig att bli självständiga, medan flickor får mycket mer fysisk närhet från modern. Hon skriver att flickor som får en typisk manlig uppfostran av till exempel en ensamstående far får  mindre problem. Hon hävdar att  flickor skulle "visa samma översvallande livlighet, samma nyfikenhet , samma initiativförmåga och samma djärvhet som pojkar." om de tvingades vinna sitt oberoende på samma sätt som pojkar. Beauvoir skriver att pojkar vinner sitt oberoende genom att slåss och konkurrera med varandra.

Beauvoir fortsätter genom tonåren fram till äktenskap och moderskap. En del av avsnittet om moderskap ägnas åt abort. Beauvoir kritiserar den dubbelmoral som män i hennes samtid uppvisade kring abort. Officiellt så fördömer de abort men i det privata, i samband med graviditeter i utomäktenskapliga relationer kräver de att kvinnorna ska göra abort. De tog ingen hänsyn till att det var olagligt, att illegala aborter kunde vara farliga eller att det kunde vara känslomässigt svårt att göra en abort. Beauvoir skriver att förbudet mot abort inte handlade om moral utan om manlig sadism. Hon tar även upp hushållsarbetet. Hon ser ett visst mått av kreativitet i matlagning men på det stora hela beskriver hon hushållsarbetet som repetitivt, tråkigt och meningslöst. Beauvoir menar att hushållsarbetet hindrar kvinnor från att ägna sig åt mera utvecklande och kreativa sysslor.

I slutet av Det Andra Könet analyserar Beauvoir narcissism. Beauvoir hävdar att kvinnor i större utsträckning än män är narcissistiska. Hon påstår att det beror på att flickor döms till passivitet och att deras värld begränsas.  Beauvoir menar att det ökar risken för att kvinnor vänder sig mot sig själva och blir narcissistiska. Hon skriver att "kvinnors" narcissism får konsekvenser för deras skapande. Hon menar att inga kvinnor når upp till de "stora" manliga författarna. Hennes uppfattning är att kvinnor fokuserar på sig själva och kan inte därför beskriva det allmänmänskliga och omskapa världen. Beauvoir hävdar kvinnors underordning gör att det inte känner ansvar för världen. Hon menar att det bara är de privilegierade som kan känna att världen är deras, endast de som känner ansvar för att förbättra och förändra den.

Nu till min kritik mot Det Andra Könet. I delar av texten upplever jag det som att Beauvoir lyfter och befäster mannen som norm, nedvärderar kvinnor och det kvinnliga. Jag tycker också att hon i vissa avsnitt psykologiserar och individualiserar för mycket, hon glömmer de strukturer som hon så skarpsinnigt beskriver i andra delar av texten. Ett exempel på att Beauvoir befäster mannen som norm är när hon hyllar pojkars uppväxt och uppfostran, i synnerhet att pojkar vinner sitt oberoende genom konkurrens och slagsmål med varandra. Jag tycker att elementen av våld och konkurrens är de mest destruktiva i den manliga könsrollen. De ställer till med mycket lidande för både kvinnor och män. Därför kan jag inte förstå varför Beauvoir ser det som positivt för något av könen.

Ett exempel där jag upplever att Beauvoir nedvärderar det kvinnliga är när hon beskriver pojkar och flickors lekar. Hon hävdar att pojkar söker äventyret, strävar uppåt och övervinner sig själva genom att till exempel klättra i träd.  Samtidigt skriver hon att flickor leker passivt, de använder sin fantasi för att uppleva äventyr. Jag tolkar Beauvoir som att hon tycker att pojkarnas lek är positivt och eftersträvansvärt, medan hon tycker att flickors lek är negativt och meningslös. Först så tycker jag att  Beauvoir könar lekandet för hårt, även om lek kan vara väldigt könsnormativt, så klättrar flickor i träd och pojkar kan sitta stilla och fantisera. Jag har svårt att se varför trädklättring skulle vara mer positivt än att fantisera. Givetvis tycker jag att det är hemskt att flickor genom förväntningar och könsroller inte får/vågar klättra i träd eller leka mer aktivt. Men vägen för att få bort de begränsningarna som pådyvlas flickor får inte kantas av att nedvärdera det som anses tjejigt, flickigt eller kvinnligt. Dels för att när en nedvärderar det som anses kvinnligt så nedvärderar en också kvinnor. Dels för att en begränsar pojkar och mäns möjligheter att ägna sig åt det som anses kvinnligt eller flickigt. Det tycker jag är mycket tydligt i dagens samhälle. Hur många killar finns det som ägnar sig åt ridning? Hur många manliga förskollärare finns det?

När Beauvoir hävdar att kvinnliga författare inte lyckas nå samma nivå som de "stora" manliga författarna och skriver att det bland annat beror på att kvinnor är mer narcissistiska, tycker jag hon befäster mannen som norm, nedvärdera kvinnor och psykologiserar/individualiserar. Till och börja med har jag väldigt svårt för hennes påstående att kvinnor skulle vara mer narcissistiska än män. Jag tycker till och med att det är lite inkonsekvent av henne. I andra delar av texten beskriver hon att en av de orsaker till att män försöker vidmakthålla kvinnors underordning är deras behov av att spegla sig i Den Andra för att bekräfta sin manlighet. Det måste vara höjden av narcissism! Beauvoir befäster mannen som norm genom att hävda att de kvinnliga författarna inte har samma förmåga att gestalta det allmänmänskliga som de "stora" manliga författarna. Jag tycker hon förväxlar det allmänmänskliga med det manliga och maskulina. Sen får jag känslan att hon föraktar många kvinnliga författare. Hon tycker att de skriver av fel anledning, att de inte skriver på riktigt och att de skriver om fel saker. Jag tycker att Beauvoir verkar vara förblindad av myten om det stora manliga geniet. Oavsett vad kvinnorna gör, så duger det inte. Men så fort en man pissar i snön så är det stor konst. Nu till varför jag tycker att Beauvoir psykologiserar/individualiserar för mycket. När hon använder narcissism som förklaringsmodell tycker jag hon delvis skuldbelägger kvinnor. Hon framför en personlig egenskap som en orsak till att det enligt hennes måttstock inte finns lika många stora kvinnlig författare. Jag tror att det fanns och finns mer konkreta orsaker såsom diskriminering, normer och kvinnors huvudansvar för hushållsarbete.

Jag känner att jag har låtit min kritik mot Det Andra Könet tagit väldigt stor plats. Det beror delvis på att jag har höga förväntningar på Beauvoir, hon är ju ändå en sådan ikonisk feminist. Jag vill dock poängtera att det finns mycket som är positivt med Det Andra Könet. Först och främst så är det en historiskt viktig text som inspirerat såväl feministiska teoretiker som aktivister. Jag tycker också att mycket av det Beauvoir skriver är intressant, tänkvärt och relevant än idag.

Tips: Feminist Frequency

Jag vill tipsa om Feminist Frequency, där Anita Sarkeesian videobloggar om feminism, media och populärkultur. Videobloggarna är mycket sevärda. Inläggen är vassa, roliga och mycket lärorika. De analyserar och kritiserar olika mediala och populärkulturella fenomen utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag vill särskilt rekomendera inlägget: The Smurfette Principle. Det tar upp fenomenet att mycket kultur som riktar sig till barn (tecknadfilm, serietidningar, etc) domineras av manliga karaktärer. Antingen förekommer det inga kvinnliga huvudkaraktärer, eller så förekommer det en kvinnlig karaktär bland många manliga karaktärer. Ett exempel som jag tänkt på redan innan jag såg inlägget är Nalle Puh, det finns flera manliga karaktärer (Nalle Puh, Tiger, Nasse, Kanin, Ru, etc) men bara en kvinnlig (Kängu).

 

PS

Det är tur att det finns många undantag från The Smurfette Principle jag säger bara Pippi Långstrump!

Vår rättmätiga plats

Jag har precis läst Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall, den tar på ett lättfattligt sätt upp historien kring Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och dess tongivande medlemmar. Hedvall beskriver motståndet de mötte, organisationsformer, deras metoder och interna motsättningar. Boken är fylld av underbara bilder på möten, artiklar och flygblad. Hedvall låter historien stå i fokus, men ägnar ett kortare avsnitt till kommentarer och analys. Hon skriver en hel del intressant i analysavsnittet men jag återkommer till det senare.

Hedvall inleder med en internationell översikt, hon tar upp suffragetterna i England, rösträttskampen i Amerika, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill och Olympe de Gouges. Lite pinsamt att erkänna, men Olympe de Gouges är en ny bekantskap för mig (jag är hopplöst begränsad till den anglosaxiska världen). Hon verkade på 1700-talet och drev frågor kring kvinnors rättigheter, motstånd mot slaveriet och mot dödsstraff. Hon skrev bland annat Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den följer punkt för punkt Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter men den inkluderar kvinnor i dessa rättigheter. Olympe de Gouges avrättades senare eftersom hon riktade kritik mot Franska revolutionen.

Nu åter till den svenska rösträttskampen, Hedvall delar upp de aktiva i LKPR i tre kategorier Grundarna, Studentskorna och Pennskaften. Grundarna var de äldsta medlemmarna som var med och grundade LKPR. Några av de tongivande bland grundarna var Anna Whitlock, Emilia Broomé, Agda Montelius och Getrud Adelborg. Mitten generationen kallar Hedvall för studentskorna, de flesta av dem var födda runt 1870 och de tillhörde den första större kullen av kvinnliga studenter ( 1873 blev det tillåtet för kvinnor att ta akademisk examina). De framträdande medlemmarna bland studentskorna var Signe Bergman, Gulli Petrini, Lydia Wahlström och Ann Margret Holmgren. Studentskorna fanns på många av de ledande positionerna i LKPR, till exempel var Signe Bergman dess ordförande under många år. Hon gick till och med under epitetet rösträttsgeneralen. Studentskornas liv präglades på ett helt annat sätt av rösträttskampen. Det var den stora frågan i deras liv, de ägnade mycket tid åt att åka runt i landet för att hålla tal och föreläsningar. Den yngsta generationen benämner Hedvall som pennskaften. De flesta av dem var födda på 1880-talet. De hade ett gott självförtroende och tog det för självklart att de hade rätt till rösträtt. De varit inte lika angelägna som den äldre generationen att bli accepterade och respekterade, utan de var mer respektlösa mot rösträtts motståndarna. Några av de tongivande medlemmarna bland pennskaften var Elin Wägner, Else Kleen och Märta Tamm Götlind. En person som inte riktigt passar in i Hedvalls kategorier men som stöttade LKPR var Selma Lagerlöf. Hon höll föredrag och skrev artiklar för LKPRs räkning.

För att förstå hur LKPR agerade och de strategier de valde är det viktigt få en bild av det mostånd de mötte. Mycket av argumenten från motståndarna var baserat på isärhållande av könen, de hävdade att kvinnans natur gjorde henne olämplig för poltiken. De menade kvinnans plats var i hemmet och att mannens plats var i det offentliga. Hövligeten hos mostståndarna varierade, men det var inte ovanligt att de förlöligade och hånade kvinnorna som kämpade för rösträtt. Rösträtts kvinnorna blev kallade vulgära, fula och okvinnliga. De anklagades också för att fördärva familjen och nationen.

En del av LKPR:s strategi var att enbart fokusera på rösträttsfrågan, de krävde inte ens allmän rösträtt utan de drev bara kravet att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. När LKPR grundades hade män inte allmän och lika rösträtt utan det var kopplat till egendom. Många av medlemmarna var engagerade i andra feministiska frågor, såsom kampen för aborträtt, kampen mot prostitution, kvinnors rätt på arbetsmarknaden, etc. Men man var noga med att inte driva dessa frågor under LKPRs flagg, dels för att de hade olika uppfattning inom LKPR, dels för att undslippa motståndarnas anklagelser om att kvinnligrösträtt leder till moraliskt förfall och nationens fördärv. En annan del av LKPR:s strategi var att vinna respekt och övertyga att kvinnor var värdiga att få rösträtt. Det innebar att man tog avstånd för militanta och civilolydnads aktioner. De var till och med sparsamma med att demonstrera. De arbetade främst med att uppvakta makthavare, hålla föreläsningar och skriva debattartiklar. Inom LKPR var de mycket noga med mötesprotokoll och oganisations formalia. Syftet var tvådelat, dels var det viktigt för att organisationen skulle vara välfungerande, dels handlade det om att visa att kvinnor var kapabla att sköta en stor demokratiskorganisation klanderfritt. Utöver att argumentera för att kvinnor var värdiga för rösträtt, så argumneterade LKPR utifrån ett särartsfeminisistiskt perspektiv. De menade att kvinnor hade unika egenskaper som skulle komplettera männens egenskaper i ett demokratiskt samhälle.

Nu till Hedvalls analys, hon lyfter flera intressanta aspekter. Jag tyckte att två aspekter var särskilt intressanta, dels att man var väldigt angelägen om att hålla kvar högerkvinnorna, dels att man var så försiktig i krav och retorik. Hedvall är kritisk mot de eftergifter som LKPR gjorde för att hålla kvar högerkvinnorna. En sådan eftergift var att man inte krävde allmän och lika rösträtt. Initialt innebar detta att de flesta arbetarkvinnor inte skulle ha fått rösträtt. Det medförde att LKPR fick det svårt att enegagera arbetarkvinnor och socialister. Hedvall anser också att LKPR kunde ha varit tuffare i sin argumentation. Hon menar att de borde haft ett tydligare rättighetsperspektiv, i princip anser hon att LPKR i högre grad borde lyft att kvinnor är människor därför har de rätt att rösta. Hedvall för fram en teori om varför de var så försiktiga, hon menar det beror på att många av de ledande inom LKPR stod maktens män nära och att de delvis underskattade sitt inflytande över dessa män.

Jag tycker att Vår rättmätiga plats är mycket läsvärd, särskilt kul är alla bilder från möten och debattartiklar. Nu var LKPR inte den enda feministiska rörelsen kring förra sekelskiftet. Även den socialdemokratiska kvinnorörelsen har en mycket intressant historia. Jag ska försöka återkomma till den i ett framtida inlägg.

Var på partiledarkandidtats utfrågning i lördags

Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.

I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.

Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.

Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.