Mäns problem och feminism

Anders Kilander lyfter ett mycket angeläget problem i en debattartikel i Expressen. Han tar upp mäns överpresentation i självmordsstatistiken. Han kopplar samman överrepresentationen med tabut för män att visa svaghet. Dock gör han misstaget att beskylla bland annat feminismen för att upprätthålla machoidealet att män inte får visa svaghet. Såvitt jag känner till har alla inriktningar av feminismen inklusive radikalfeminismen sen långtid lyft upp de problem manligheten genererar för både män och kvinnor.

Låt oss börja med att definiera vad feminism är för någonting. Feminism är främst en befrielserörelse för kvinnor. En rörelse med teorier för att förstå mäns förtryck av kvinnor. En rörelse med strategier för att uppnå jämställdhet. Lika lite som den antirasistiskarörelsen syftar till att lösa problemen med global uppvärmning. Lika lite syftar feminismen till att lösa mäns problem. Med det sagt tror jag feminismen har den positiva bieffekten att den bidrar till att bredda mansrollen och förbättra livet för det stora flertalet av män.

Både aktivister och forskare har använt feministisk analys för att identifiera problem med manligheten och hitta vägar ur problemen. I The End of Manhood: A Book for Men of Conscience har radikalfeministen John Stoltenberg utifrån feminismen beskrivit strategier för hur män kan få bättre relationer till kvinnor, andra män och till barn. The End of Manhood kan i det närmaste beskrivas som en feministisk självhjälpsbok för män. Ett viktigt tema i boken är mäns rädsla för andra män. Ett tema som jag kommer återkomma till lite längre ned. Först tänkte jag nämna två forskare som använder feminismen för att dissekera manligheten. Nämligen Raewyn Connel och Michael Kimmel. Raewyn Connel är en av förgrundsgestalterna inom kritisk maskulinitetsforsking, jag har skrivit mer om henne [här]. Michael Kimmel är en annan välkänd maskulinitetsforskare han har bland annat skrivit den mycket läsvärda Guyland. Den är baserad på intervjuer med 400 killar och belyser destruktiva beteenden hos unga män.

Nu åter till mäns rädsla för andra män. Låt oss börja med att diskutera patriarkatet. Patriarkatet bygger på isärhållande av könen och mäns överordning. Därför är det en katastrof för män att associeras med det som är feminint kodat. Män får inte associeras med svaghet, maktlöshet, ömhet och fysisk närhet till andra män. När associationen sker hänger orden "jävla fjolla" eller "bögjävel" i luften. Därför blir det viktigt för män att inför kvinnor men framförallt inför andra män att distansera sig från allt som är feminint kodat. Det kan få katastrofala konsekvenser såsom mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män eller oförmågan att söka hjälp när man mår dåligt. Det är mäns rädsla inför att bli utesluten ur den manliga gemenskapen, att andra män ska betrakta dem som fjollor som ställer till det.

Hur löser vi det här? Det är enkelt det är bara att krossa patriarkatet :-). Skämt åsido, så handlar det om att särhållandet av könen måste upphöra. Mäns överordning måste upphöra. Det måste bli lika självklart för en man att blir florist som det är för en kvinna att bli läkare. Vi män måste våga förkasta manligheten. Vi måste våga visa ömhet, svaghet och maktlöshet. Vi måste avstå makt. Det är inte lätt. Det är långtifrån alltid jag vågar. Det beror hur trygg jag känner mig och dagsformen på självkänslan. Vågar du?

PS

Unni Drougge har skrivit ett mycket läsvärt svar till Kilanders artikel. Drougges artikel finns [här].

Masculinities av Raewyn Connell

Nu när Michael Kimmel dök upp i förra inlägget kan det passa med att skriva ett par ord om en av de andra förgrundsgestalterna inom maskulinitetsforskningen, nämligen Raewyn Connell.

Jag har aldrig förstått varför det behöver finnas ett särskilt forskningsfält som heter maskulinitetsforskning. Varför kan det inte rymmas inom genusvetenskap? Jag tycker dock att det har ett värde att studera maskuliniteter och hur de reproduceras. Men det är viktigt att man har ett kritiskt perspektiv och utgår från feminismen. Sen är det även viktigt att man inte fastnar i androcentrism. Fokus ska ligga på de negativa konsekvenser maskuliniteter har för både kvinnor och män.

Så vitt jag förstår är Raewyn Connels Masculinities en av de viktigaste verken inom maskulinitetsforskningen. Hon menar att det finns flera olika typer av maskuliniteter som har olika högstatus. Generellt sätt menar Connel att alla dessa maskuliniteter är överordnade kvinnor. Det som Connel benämner som hegemonisk maskulinitet har högst status. Den hegemoniska maskuliniteten behöver inte alltid upprätthållas av verkliga män. Den kan upprätthållas genom fiktiva karaktärer som t.ex. superhjältar i serietidningar. Poängen är att alla män måste förhålla sig till den hegemoniska maskuliniteten. Det är de som ingår i den hegemoniska maskuliniteten som betraktas som "riktiga män". Vad som betraktas som hegemonisk maskulinitet är inte statiskt utan den kan utmanas av andra maskuliniteter.

Några av andra maskuliniteter Connel tar upp är underordnade, delaktiga, marginaliserade och oppositionella/feministiska maskinuliteter. Den underordnade maskinuliten utgörs främst av homosexuella män. De riskerar att bli utsatta för våld och stigmatisering. De ligger längst ifrån den hegemoniska maskuliniteten. Den delaktiga maskuliniteten uppbärs av män som lever förhållandevis jämställda liv men drar stora indirekta fördelar av den patriarkalaordningen. De gör ingenting för att motverka patriarkatet utan de har ofta svårt att inse sin egen privilegierade position. Den marginaliserade maskuliniteten uppbärs av män som inte har tillgång till makt t.ex. män som tillhör en diskriminerad etnisk minoritet. Män som uppbär den oppositionella/feministiska maskinuliteten tar tydligt avstånd från den patriarkalaordningen. Connel redovisar empiriska resultat från undersökningar av män som tillhör alla dessa maskinuliteter. Resultaten rör frågor som kvinnosyn, syn på feminism, homofobi, relationer till andra män m.m.

Jag tror det är viktigt ur feministisk synvinkel att kritiskt granska maskinuliteter och hur de reproduceras. I och med att män som grupp är överordnade är det de som har störst ansvar för upprätthållandet av patriarkatet. Därför är det viktigt att undersöka hur man gör för att förändra män.