Tips: Feminist Frequency

Jag vill tipsa om Feminist Frequency, där Anita Sarkeesian videobloggar om feminism, media och populärkultur. Videobloggarna är mycket sevärda. Inläggen är vassa, roliga och mycket lärorika. De analyserar och kritiserar olika mediala och populärkulturella fenomen utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag vill särskilt rekomendera inlägget: The Smurfette Principle. Det tar upp fenomenet att mycket kultur som riktar sig till barn (tecknadfilm, serietidningar, etc) domineras av manliga karaktärer. Antingen förekommer det inga kvinnliga huvudkaraktärer, eller så förekommer det en kvinnlig karaktär bland många manliga karaktärer. Ett exempel som jag tänkt på redan innan jag såg inlägget är Nalle Puh, det finns flera manliga karaktärer (Nalle Puh, Tiger, Nasse, Kanin, Ru, etc) men bara en kvinnlig (Kängu).

 

PS

Det är tur att det finns många undantag från The Smurfette Principle jag säger bara Pippi Långstrump!

Vår rättmätiga plats

Jag har precis läst Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall, den tar på ett lättfattligt sätt upp historien kring Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och dess tongivande medlemmar. Hedvall beskriver motståndet de mötte, organisationsformer, deras metoder och interna motsättningar. Boken är fylld av underbara bilder på möten, artiklar och flygblad. Hedvall låter historien stå i fokus, men ägnar ett kortare avsnitt till kommentarer och analys. Hon skriver en hel del intressant i analysavsnittet men jag återkommer till det senare.

Hedvall inleder med en internationell översikt, hon tar upp suffragetterna i England, rösträttskampen i Amerika, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill och Olympe de Gouges. Lite pinsamt att erkänna, men Olympe de Gouges är en ny bekantskap för mig (jag är hopplöst begränsad till den anglosaxiska världen). Hon verkade på 1700-talet och drev frågor kring kvinnors rättigheter, motstånd mot slaveriet och mot dödsstraff. Hon skrev bland annat Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den följer punkt för punkt Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter men den inkluderar kvinnor i dessa rättigheter. Olympe de Gouges avrättades senare eftersom hon riktade kritik mot Franska revolutionen.

Nu åter till den svenska rösträttskampen, Hedvall delar upp de aktiva i LKPR i tre kategorier Grundarna, Studentskorna och Pennskaften. Grundarna var de äldsta medlemmarna som var med och grundade LKPR. Några av de tongivande bland grundarna var Anna Whitlock, Emilia Broomé, Agda Montelius och Getrud Adelborg. Mitten generationen kallar Hedvall för studentskorna, de flesta av dem var födda runt 1870 och de tillhörde den första större kullen av kvinnliga studenter ( 1873 blev det tillåtet för kvinnor att ta akademisk examina). De framträdande medlemmarna bland studentskorna var Signe Bergman, Gulli Petrini, Lydia Wahlström och Ann Margret Holmgren. Studentskorna fanns på många av de ledande positionerna i LKPR, till exempel var Signe Bergman dess ordförande under många år. Hon gick till och med under epitetet rösträttsgeneralen. Studentskornas liv präglades på ett helt annat sätt av rösträttskampen. Det var den stora frågan i deras liv, de ägnade mycket tid åt att åka runt i landet för att hålla tal och föreläsningar. Den yngsta generationen benämner Hedvall som pennskaften. De flesta av dem var födda på 1880-talet. De hade ett gott självförtroende och tog det för självklart att de hade rätt till rösträtt. De varit inte lika angelägna som den äldre generationen att bli accepterade och respekterade, utan de var mer respektlösa mot rösträtts motståndarna. Några av de tongivande medlemmarna bland pennskaften var Elin Wägner, Else Kleen och Märta Tamm Götlind. En person som inte riktigt passar in i Hedvalls kategorier men som stöttade LKPR var Selma Lagerlöf. Hon höll föredrag och skrev artiklar för LKPRs räkning.

För att förstå hur LKPR agerade och de strategier de valde är det viktigt få en bild av det mostånd de mötte. Mycket av argumenten från motståndarna var baserat på isärhållande av könen, de hävdade att kvinnans natur gjorde henne olämplig för poltiken. De menade kvinnans plats var i hemmet och att mannens plats var i det offentliga. Hövligeten hos mostståndarna varierade, men det var inte ovanligt att de förlöligade och hånade kvinnorna som kämpade för rösträtt. Rösträtts kvinnorna blev kallade vulgära, fula och okvinnliga. De anklagades också för att fördärva familjen och nationen.

En del av LKPR:s strategi var att enbart fokusera på rösträttsfrågan, de krävde inte ens allmän rösträtt utan de drev bara kravet att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. När LKPR grundades hade män inte allmän och lika rösträtt utan det var kopplat till egendom. Många av medlemmarna var engagerade i andra feministiska frågor, såsom kampen för aborträtt, kampen mot prostitution, kvinnors rätt på arbetsmarknaden, etc. Men man var noga med att inte driva dessa frågor under LKPRs flagg, dels för att de hade olika uppfattning inom LKPR, dels för att undslippa motståndarnas anklagelser om att kvinnligrösträtt leder till moraliskt förfall och nationens fördärv. En annan del av LKPR:s strategi var att vinna respekt och övertyga att kvinnor var värdiga att få rösträtt. Det innebar att man tog avstånd för militanta och civilolydnads aktioner. De var till och med sparsamma med att demonstrera. De arbetade främst med att uppvakta makthavare, hålla föreläsningar och skriva debattartiklar. Inom LKPR var de mycket noga med mötesprotokoll och oganisations formalia. Syftet var tvådelat, dels var det viktigt för att organisationen skulle vara välfungerande, dels handlade det om att visa att kvinnor var kapabla att sköta en stor demokratiskorganisation klanderfritt. Utöver att argumentera för att kvinnor var värdiga för rösträtt, så argumneterade LKPR utifrån ett särartsfeminisistiskt perspektiv. De menade att kvinnor hade unika egenskaper som skulle komplettera männens egenskaper i ett demokratiskt samhälle.

Nu till Hedvalls analys, hon lyfter flera intressanta aspekter. Jag tyckte att två aspekter var särskilt intressanta, dels att man var väldigt angelägen om att hålla kvar högerkvinnorna, dels att man var så försiktig i krav och retorik. Hedvall är kritisk mot de eftergifter som LKPR gjorde för att hålla kvar högerkvinnorna. En sådan eftergift var att man inte krävde allmän och lika rösträtt. Initialt innebar detta att de flesta arbetarkvinnor inte skulle ha fått rösträtt. Det medförde att LKPR fick det svårt att enegagera arbetarkvinnor och socialister. Hedvall anser också att LKPR kunde ha varit tuffare i sin argumentation. Hon menar att de borde haft ett tydligare rättighetsperspektiv, i princip anser hon att LPKR i högre grad borde lyft att kvinnor är människor därför har de rätt att rösta. Hedvall för fram en teori om varför de var så försiktiga, hon menar det beror på att många av de ledande inom LKPR stod maktens män nära och att de delvis underskattade sitt inflytande över dessa män.

Jag tycker att Vår rättmätiga plats är mycket läsvärd, särskilt kul är alla bilder från möten och debattartiklar. Nu var LKPR inte den enda feministiska rörelsen kring förra sekelskiftet. Även den socialdemokratiska kvinnorörelsen har en mycket intressant historia. Jag ska försöka återkomma till den i ett framtida inlägg.

Var på partiledarkandidtats utfrågning i lördags

Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.

I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.

Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.

Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.

Den tidiga kvinnokampen mer än bara kamp för rösträtt

Mitt föregående inlägg tog upp den inspirerande kampen för kvinnors rösträtt. Ibland får man uppfattningen att kvinnokampen på den tiden bara handlade om rösträttsfrågan men den handlade om så mycket mer. Det är ett faktum som Gerda Christenson belyser i en intressant artikel i det senaste numret av Feministiskt Perspektiv.

Precis nu som då var rätten till lika lön och lika villkor i arbetslivet en viktig feministisk fråga. 1911 drev de två enda kvinnorna, Getrud Månsson och Valfrid Palmgren, i Stockholms stadsfullmäktige att kvinnor ska ha rätt till lika lång semester som män. Männen i både Högern och Socialdemokraterna motsatte sig förslaget. Getrud Månsson var Socialdemokrat och den första kvinnan som blev vald till Stockholms stadsfullmäktige. Hon var för den delen överhuvudtaget den första kvinnan i Sverige som blev vald till ett politiskt ämbete (Kvinnor fick för första gången i 1910s val kandidera till kommunfullmäktige). Månsson försörjde sig som tjänsteflicka från 11-års ålder och skaffade sig sedan en egen affär, där hon sålde lysoljelampor. Valfrid Palmgren tillhörde högern och hon vara pedagog. Hon var pionjär på många sätt. Det är tack vare henne vi har folkbibliotek, hon lyckades driva genom att Sverige ska ha offentligt finansierade bibliotek där allmänheten kan låna böcker gratis. Om ni är intresserade av Palmgren och folkbiblioteken läs gärna följande artikel i DN.

I artikeln fortsätter Christenson att beskriva flera frågor som de tidiga feministerna drev. Det är slående hur många av frågorna som fortfarande är aktuella idag. Sömmerskan och riksdagsledamoten Agda Östlund drev bland annat frågan om mäns våld mot kvinnor och att kvinnor som gjorde abort inte skulle straffas. Östlund var långt ifrån ensam om att driva frågan om kvinnors rätt till abort. Bland annat propagerade Eva Andén, den första kvinnan som blev advokat i Sverige, för att kvinnor ska ha rätt att göra abort de tre första månaderna. Ni kan läsa en artikel av Andén i Morgonbris [här]. Morgonbris var (och är) den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning. Om ni är intresserade av Eva Andén läs gärna följande artikel på Kvinnofrontens hemsida.

Jag tycker att det är så spännande att läsa om pionjärerna i den tidiga kvinnokampen. Det är så fascinerande levnadsöden och stor bedrifter, som för den breda allmänheten i stort sett är okända. De här kvinnornas gärningar har bidraget enormt mycket till att göra Sverige och världen till en bättre plats. Det görs så mycket dokumentärer om "stora" män och krig. Jag önskar att kvinnorna i den tidiga kvinnokampen fick lika stor uppmärksamhet.

Glömda Hjältar?

Det är nittio år sedan Sverige blev en demokrati, det är nittio år sen kvinnor fick rösträtt i Sverige. Vem och vilka bedrev den kampen? Ja, vet ni? Det är iaf. inget jag fick lära mig på historielektionerna. Det lilla jag fick lära mig om kvinnokampen, handlade om suffragetterna i England och det var inte mer än en sida i historieboken. Minst halva den sidan gick åt till att moralisera över deras kamp metoder. Jag har också känslan av att det inte riktigt ingår i allmänbildningen att känna till de tongivande personerna och organisationerna i den svenska kampen för kvinnlig rösträtt.

Nu tänkte jag inte bara ägna mig åt att gnälla i det är inlägget. För om en anstränger sig lite går det faktiskt hitta spännande information om den svenska rörelsen för kvinnlig rösträtt. Ett jättebra ställe att börja på Göteborgs universitetsbiblioteks temasidor om kvinnokampen. Sen kommer Barbro Hedvall, enligt följande artikel, i dagarna ut med boken: Vår rättmätiga plats. Jag återkommer med ett utförligare inlägg när jag hunnit läsa den, men av artikeln att döma verkar den klart läsvärd.

För er som inte hinner eller har lust att fördjupa er inom den svenska kampen för kvinnlig rösträtt tänkte jag ägna mig åt lite feministisk folkbildning. Den största organisationen för kvinnlig röst rätt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR grundades i början av 1900-talet och medlemskap vara bara öppet för kvinnor. LKPR var tvärpolitiskt, de hade liberaler, socialdemokrater och en och annan högersympatisör som medlemmar. Deras aktivism togs i uttryck genom utbildning, spridning av flygblad, anordnande av föreläsningar och lobby-arbete. Flera kända och respekterade kulturpersonligheter såsom, Selma Lagerlöf och Elin Wägner anlitades som talare. LKPR möttes av hårt motstånd, deras medlemmar förlöjligades. De kallades okvinnliga, fula och imbecilla.

Bland grundarna och ledarna för LKPR ingick bland annat följande kvinnor: Lydia Wahlström, Signe Bergman och Anna Whitlock. Wahlström (1869-1954) en av medgrundarna till LKPR var historiker och författare. Hon var den andra kvinnan som disputerade i Sverige. Fakta av lite mer kuriös karaktär är att hon också var en av de första kvinnorna som bar studentmössa vilket var mycket kontroversiellt. Bergman (1869-1960) var en av de ledande inom LKPR och var under några år dess ordförande. Till yrket var hon banktjänsteman. Whitlock (1852-1930) var LKPRs första ordförande och hon var också den som innehade ordförandeposten längst. Till yrket var Whitlock pedagog och hon grundade den Whitlockska samskolan. I skolan tillämpade Whitlock många moderna pedagogiska idéer, såsom samma undervisningen för båda könen och elevinflytande.

Bra debattartikel om delat ledarskap i Flamman

Martina Nilsson, Ida Legnemark, Ana Rubin och Tamara Spiric har skrivit en jättebra debattartikel i Flamman om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av Jens Holm där han uttrycker att han tycker det är konstigt att många så tydligt kräver att nästa partiordförande ska vara kvinna. Nilsson mfl. förklarar i sin replik, på ett mycket pedagogiskt sätt varför kön är viktigt och varför delat ledarskap inte per automatik leder till ett mer feministiskt Vänsterparti.

En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.

Feministiskt perspektiv om abort

Webbtidningen Feministiskt Perspektiv hade ett väldigt intressant tema i det senaste numret. De behandlade ämnet abort ur flera olika aspekter. Några av artiklarna är öppna länk, länk och länk. De andra andra artiklarna måste man vara prenumerant för att kunna läsa. Jag ska försöka sammanfatta och kommentera det jag tyckte var särskilt intressant.

Gerda Christenson ger i sin artikel en mycket läsvärd översikt över de svenska abortmotståndarna. En av de aggressivaste organisationerna är MRO (Människorätt för ofödda). De vill ha ett totalförbud för abort. De vill inte ha några undantag inte ens om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. De använder ofta bilder på aborterade foster i deras propaganda och de har genomfört protester mot enskilda som i sin yrkesutövning genomför aborter. En mer pragmatisk organisation är Ja till Livet och deras ungdomsorganisation Älska Livet. De propagerar inte för ett förbud, utan de vill inskränka aborträtten på andra sätt. Till exempel genom att sänka tidsgränsen för abort och ge sjukvårdspersonal rätten att vägra att utföra aborter. Ungdomsorganisationen Älska Livet har hamnat i blåsväder sedan de har lurat barn att gå med. Ordföranden för Ja till Livet Gunilla Gomér som också är riksdagsledamot för Kristdemokraterna hamnade nyligen i blåsväder när hon argumenterade för inhemsk adoption istället för abort. Hon menade att det var bättre att adoptera inhemska barn istället för att "importera" utländska barn.

Namnet Människorätt för ofödda antyder att MRO anser att foster ska ha samma rättigheter som levande människor. Deras rabiata abortmotstånd innebär att de vill ge rättigheter till foster som ingen levande människa har. Ingen människa har rätt till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Till exempel är det inte tvång på att donera blod även om det är akutblodbrist. För den som är intresserad så har jag bemött den här typen av argument i ett tidigare inlägg. Jag tycker även att Gomérs argumentation kring adoption är problematisk. Hennes sätt att varufiera barn genom att prata om att importera barn är vidrigt. Bortsett från detta så anser jag inte heller att man kan reducera abort till rätten att avstå föräldraskapet. Utan i mina ögon handlar abort främst om kvinnors rätt till sina kroppar.

I artikeln fortsätter Gerda Christenson med att beskriva hur abortmotståndet i riksdagen ser ut. I riksdagen är det fyra Kristdemokrater som är abortmotståndare. De har blivit invalda genom personvalskampanjer. Majoriteten i Kristdemokraterna står dock bakom den nuvarande abortlagstiftningen. SD är det enda partiet i riksdagen som vill inskränka aborträtten. De vill sänka abortgränsen till vecka 12 och de vill införa en så kallad samvetsklausul som innebär att vårdpersonal kan vägra att utföra aborter. Sen finns det ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen, Forum för familj och människovärde, med medlemmar från M, Fp och KD. Forum för familj och människovärde har bland annat bjudit in högerextrema abortmotståndare från USA att föreläsa i riksdagen.

Jag tycker att det känns tryggt att det finns en så pass stor majoritet i riksdagen för den nuvarande abortlagstiftningen. Men det är jätteviktigt att bevaka så att abortmotståndarna inte får större inflytande. Ett sätt att göra det på är att sätta fokus på och granska de kandidater som är abortmotståndare.