Tips på ett jättebra inlägg om Vänsterpartiets framtid och feminism

I mitt förra inlägg försökte jag uttrycka min övertygelse om att det är nödvändigt att stärka feminismen både praktiskt och teoretiskt i Vänsterpartiet. Jag läste precis ett blogginlägg av Ida Legnemark som uttrycker precis det jag ville ha fram men inte riktigt lyckades formulera.

Vänsterpartiet måste stärka det feministiska arbetet

Jag läste i dagens Feministiskt Perspektiv att andelen kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter i Vänsterpartiet har minskat sedan valet 2006. I Vänsterpartiet är bara 46.1% av kommunfullmäktigeledamöterna kvinnor. Det är sämre än både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Jag kräver mycket mer utav mitt parti än en tredjeplats. Vänsterpartiet har varit feministiskt sen mitten av 1990-talet därför borde vi ha kommit mycket längre. Vi borde ha minst 50% kvinnor, helst ännu högre andel för att kompensera för de borgerliga partiernas dåliga könsfördelning.

Jag upplever att feminismen fått en lite svagare ställning i Vänsterpartiet på senare år. Därför är det kanske inte så konstigt att andelen kvinnor har sjunkit. Men vad ska vi göra för att vända den utvecklingen? Jag tror att vi måste stärka feminismen både teoretiskt och praktiskt inom partiet. Vi måste ha studiecirklar och en livaktig diskussion kring feministiska teorier. Särskilt kring hur dessa teorier ska påverka vår politik och vårt sätt att arbeta. När det gäller det praktiska arbetet tror jag det är viktigt att man centralt sätter press på att alla listor ska vara varvade. Ingen valberedning ska komma undan med att säga, att det inte fanns några kvinnor som ville ställa upp. Det är bara att jobba hårdare på att hitta kandidater!

Dinamarca om delat ledarskap

Rossana Dinamarca har skrivit en jättebra debattartikel [här] om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Hon menar att risken är stor att mannen betraktas som den "riktiga" partiledaren. Hon tar upp diskussionen kring Fridolin i Miljöpartiet. Trots att flera kvinnor långt tidigare har anmält intresse för språkrörs posten har de inte fått samma uppmärksamhet. Media pratar om vem som ska "matcha" Fridolin. Samma problem har Miljöpartiet haft historiskt. Både Per Garthon och Birger Schlaug stal den mesta uppmärksamheten.

Jag har tidigare luftat min skepticism gentemot delat ledarskap [här]. I ett feministiskt parti tycker jag att det är viktigt männen tar ett steg tillbaka. Sen tycker jag att det inte spelar så stor roll om Vänsterpartiet leds av en eller två kvinnor.

Delat ledarskap i Vänsterpartiet?

Den senaste tiden har det kommit förslag på att Vänsterpartiet ska ha delat ledarskap på samma sätt som Miljöpartiet. Det skulle innebära att Vänsterpartiet alltid leds av en kvinna och en man. Jag är lite skeptisk till delat ledarskap. Jag blir i synnerhet skeptisk när man använder feministisk retorik för att propagera för att en kvinna måste dela ordförandeposten med en man. Vänsterpartiet har haft en rad manliga partiledare som inte behövt dela makten. De klassiska slagordet lyder hela lönen och halv makten men när det gäller ordförandeposten tycker jag att det är hela makten som gäller.

Det är främst två argument som framförs för delat ledarskap. Det första argumentet är att Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och bör därför ha en kvinnlig partiledare. Jag håller helt med, men det behövs inte delat ledarskap för det. Det räcker med att välja en kvinna till partiledare. Det fungerade alldeles utmärkt under Schymans tid. Det andra argumentet är att partiledarrollen är så krävande att det är bättre att dela på ansvaret. Det här tycker jag är ett starkare argument. Men det finns ingenting som säger att ledarskapet måste delas av en man och en kvinna. Varför inte två kvinnor?

Inhumana tvångsavvisningar till Irak

Jag brukar hålla rätt hårt på att bara skriva om feminism på den här bloggen men nu ska jag göra ett undantag. Efter tips från bloggen Alliansfritt Sverige lyssnade jag på Kalibers reportage om tvångsavvisningar till Irak. Jag blev så upprörd. Visst har jag hört kritiken mot tvångsvisningarna förr men jag kunde inte föreställa mig att det var så här illa. Människor som har ett skyddsbehov, är psykiskt sjuka eller förståndshandikappade utvisas till ett kaotiskt och våldsamt Irak. Det här är inte kriminella människor men svenska myndigheter behandlar dem mycket värre än kriminella. De tvingas på handbojor, midjebojor och fotbojor. Som om det inte vore nog tvingas en del att bära plasthuvor så de inte kan spotta på vakterna.

För mig är tanken på att utvisa människor till Irak absurd. Det förekommer fortfarande våld och förföljelser i Irak. Till och med den Irakiska Ambassadören riktar skarp kritik mot utvisningarna. Att utvisningarna dessutom sker under dessa vidriga förhållanden gör att jag skäms enormt mycket över Sverige. Sverige behöver en mycket humanare flyktingpolitik!

Att bemöta Sexism och Misogyni

Ibland när någon uttrycker något sexistiskt och misogynt (misogyni=hat mot kvinnor) kan det kännas lite läskigt att konfrontera den personen. Jag har upplevt flera situationer, kanske särskilt i grupper av bara män, där varken jag eller någon annan har protesterat när någon har yttrat något sexistiskt. Efter en sån händelse har jag oftast en klump i magen. Jag borde ha protesterat men vågade inte. När jag sen diskuterat med någon som var med vid samma tillfälle har de haft precis samma känsla. Det är så tragiskt att vi är flera som har upplevt obehag men ingen har vågat protestera. Så den stor frågan är, hur ska en våga bemöta sexistiska uttalande?

Nu kan det tyckas att det bara är att ta sig kragen och bli modigare. Jag har försökt, men jag är fortfarande obotligt feg och konflikträdd. Jag som man har en bättre position att bemöta sexism och misogyni. Det är svårare att avfärda mig som pryd humorlös radikalfeminist. Men det finns hierarkier män emellan också. Om en utmanar en man som sagt något sexistiskt riskerar en att bli utsatt för härskartekniker. Det absolut vanligaste är att bli förlöjligad. När jag har vågat protestera har jag oftast fått min manlighet ifrågasatt. Vid ett tillfälle föreslogs det att jag skulle göra ett könsbyte för jag var redan "tjafsig". Jag har ingenting emot att associeras med det som är feminint och kvinnligt. Så här i efterhand kan jag till och med vara lite stolt över det. Men det är jobbigt att bli föraktad och att folk skrattat åt en.

Om en känner att en vågar ska en givetvis konfrontera den som sagt något misogynt eller sexistiskt. I de situationer en inte vågar ska en byta samtalsämne. Tala om kvinnor i positiv bemärkelse eller lyft mäns förtryck av kvinnor ur något annat avseende. När det gäller kvinnoförtryck så börja långt borta, antingen historiskt eller geografiskt. Prata om kvinnors situation i 1800-talets Sverige eller om kvinnors situation i dagens Iran. Det här är ett utmärkt sätt att ta reda på om en har några allierade. Om en känner att många hänger på kan en försiktigt börja närma sig det misogyna och sexistiska uttalandet. Om ingen hänger på, så har en åtminstone sagt något för att balansera det misogyna och sexistiska uttalandet.

Josefin Brink i debatt om deltidsarbetslösheten

I gårdagens Aktuellt deltog Josefin Brink i en debatt om att kvinnor inte får jobba heltid. Inslaget kan ni hitta [här] (ca 5:40 in). Enligt Aktuellt så är det dubbelt så vanligt att kvinnor har deltidsanställningar. Det är illa nog men jag har tidigare sett statistik på att en tredjedel av kvinnorna har deltidsjobb medan bara 10% av männen jobbar deltid.

Brink var som vanligt en briljant och skarp debattör. Hon tog upp att det bara är inom kvinnodominerade yrken som en förväntas arbeta deltid för att "rädda" jobben. Vidare lyfte Brink fram att det finns en ovilja hos arbetsköparna att erbjuda heltidstjänster till kvinnor. Hon menade om det är möjligt att erbjuda män inom Radio och TV handeln heltidstjänster så borde det gå inom övriga detaljhandeln.

Brink tog också upp Vänsterpartiets krav på lagstiftning om att rätten till heltid ska vara norm. Om en arbetsköpare vill ha deltidstjänster, så måste de förhandla med facket. Jag tycker att det är ett jättebra förslag men jag skulle gärna kombinera det med sex timmars arbetsdag. Sen är det viktigt att vi män tar vårt fulla ansvar för det obetalda hemarbetet.

Första numret av Feministiskt Perspektiv

Idag kom det första numret av webbtidningen Feministiskt Perspektiv. Delar av materialet är gratis men man måste vara prenumerant för att få tillgång till alla artiklar. Jag har verkligen saknat en tidning som rapporterar ur feministiskt perspektiv. Undersökningar av nyheter i mainstream media har visat att ca 70% av innehållet handlar om män. Därför är Feministiskt Perspektiv en välbehövlig motvikt.

Det är stor spridning på artiklarna, de berör allt från sport till våldtäkter i väpnade konflikter. Jag tyckte att flera av artiklarna var intressanta bland annat de som tog upp vårdnadsbidraget.

Männen springer ifrån kvinnorna på arbetsmarknaden

Enligt SVT är gapet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden det största på 20 år. Sysselsättningsgraden skiljer 5 procentenheter mellan könen. Det är en klyfta som förväntas öka i takt med att konjunkturen förbättras. Lena Liljebäck, biträdande generaldirektör på Arbetsförmedlingen menar att det dels är en utbildningsfråga. Dels att kvinnor i större utsträckning måste söka jobb på hela arbetsmarknaden, tex byggjobb eller industrijobb. Jag tycker definitivt att den segregerade arbetsmarknaden är ett stort problem. Men jag tycker också att det är symptomatiskt att när kvinnor missgynnas så är det något som är "fel" på kvinnorna. De har inte rätt utbildning eller söker fel jobb. De måste anpassa sig, ändra sig. Det är aldrig samma tongångar när vita medelklass män har problem. Då anpassar vi hela samhället efter dem.

Det är djupt problematiskt att individualisera kvinnors lägre representation på arbetsmarknaden. Det är kanske inte så lätt för en kvinna att söka ett jobb inom en mansdominerad bransch. Det finns normer och strukturer som sätter upp hinder. En ensamstående morsa kan inte ta ett byggjobb som kräver att hon bor på annan ort i veckorna. Hon kan inte pendla till industrijobbet i grannkommunen eftersom ungarna inte kan vara på dagis så länge. Hon kanske inte orkar stanna i en mansdominerad bransch där hon ständigt blir motarbetad.

När man fundera lite kring varför gapet har ökat så blir det riktigt skrämmande. Vilka yrken är kvinnodominerade? Vilka jobb har försvunnit? Det är jobb inom samhällets viktigaste verksamheter. Det är jobb inom vård, barnomsorg och utbildning som har försvunnit. Det är någons dementa farmor som blir inlåst ensam om natten. Det är någons unge som inte blir sedd på förskolan.

Ja, vad ska vi gör för att kvinnor och män ska vara lika representerade på arbetsmarknaden? Jag tror det första vi måste göra är att se till att män tar sitt fulla ansvar för det obetalda hemarbetet. Sen måste vi anpassa jobben så att de går att kombinera med familjeliv, till exempel genom sex timmars arbetsdag. Det är också viktigt att arbeta med könsnormer kring yrken. Ingen ska mötas av hinder och fördomar pga sitt kön. Sist men inte minst är det viktigt att satsa på fler jobb inom vård, barnomsorg och utbildning. Det är uppenbart att många av dessa verksamheter lider av kraftig underbemanning.

Science Fiction och Feminism

Jag är en Science Fiction nörd av stora mått. Jag har precis läst Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Den var bra men när jag sätter på mig genusglasögonen så lämnar den efter sig en bitter eftersmak. Alla huvudkaraktärerna är män och de kvinnor som förekommer lagar antingen mat eller är prostituerade. Det är tyvärr inget ovanligt problem inom mainstream Science Fiction. Jag misstänker att problemet är större inom Science Fiction men jag är inte säker eftersom jag inte läser så mycket annan skönlitteratur.

Som tur är finns det feministisk Science Fiction. Jag tänkte presentera några av mina favorit författare inom feministisk Science Fiction. Först ut är Octavia Butler. Hennes böcker rör sig mellan skräck och Science Fiction. Hon tar upp ämnen rörande feminism och rasism. Många av hennes böcker kan läsas som en analogi över afroamerikaners kamp mot förtrycket i USA. En annan av mina favoriter är Ursula K. Le Guin. Hon skriver både Fantasy och Science Fiction. Hennes böcker berör ämnen som feminism och ekologi. Hon utforskar ofta ämnen som sexualitet och könsroller genom att använda androgyna varelser eller varelser som antar olika kön i olika faser. Den tredje och sista av mina favoriter är Gerd Brantenberg. Så vitt jag känner till har hon bara skrivit en Science Fiction roman, Egalias döttrar. I Egalias döttrar har vårt patriarkat blivit ersatt av ett matriarkat. I början känns det lite ovant med alla begrepp som till exempel sjökvinnor men för mig var boken en riktig ögonöppnare. Det blev så tydligt hur mansdominerad vår värld och språk är.

Det här var bara några av mina favoriter. Det finns många fler mer eller mindre uttalat feministiska Science Fiction författare. Ett bra ställe att börja leta på är [här] .