Rossana Dinamarca har skrivit en jättebra debattartikel [här] om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Hon menar att risken är stor att mannen betraktas som den "riktiga" partiledaren. Hon tar upp diskussionen kring Fridolin i Miljöpartiet. Trots att flera kvinnor långt tidigare har anmält intresse för språkrörs posten har de inte fått samma uppmärksamhet. Media pratar om vem som ska "matcha" Fridolin. Samma problem har Miljöpartiet haft historiskt. Både Per Garthon och Birger Schlaug stal den mesta uppmärksamheten.
Jag har tidigare luftat min skepticism gentemot delat ledarskap [här]. I ett feministiskt parti tycker jag att det är viktigt männen tar ett steg tillbaka. Sen tycker jag att det inte spelar så stor roll om Vänsterpartiet leds av en eller två kvinnor.
Känns som ett ganska konstigt påhopp på MP - är det inte en tjej - Maria - som fått att uppmärksamhet och varit den som tillskrivits MP´s uppgång?
SvaraRaderaFrån vilken "stal" Per Gahrton uppmärksamheten? Han var språkrör valet 1985, men det var Ragnhild Pohanka som tog allt utrymme i teve. Ragnhild var den som var känd när jag och hon var språkrör tillsammans året därpå. När Eva Göes ersatte Ragnhild så var jag och Eva Goës språkrör tillsammans, vi syntes ungefär lika mycket inför valet 1988. Vem syntes mest i paret Fiona Björling/Anders Nordin? Vem syntes mest i paret Margareta Gisselberg/Jan Axelsson? Vem syntes mest i paret Lotta Nilsson Hedström/ Matz Hammarström? Om du tror att männen dominerade har du fel. När jag blev återvald, efter fyra år utanför politiken, valdes jag tillsammans med en utåt helt okänd kvinna, Marianne Samuelsson. Det är riktigt att jag syntes mer, men alla debatter delade vi på, och inom vissa uppdrag som språkrör dominerade Marianne helt. Så det är faktiskt inte så illa som du vill minnas, erfarenheterna som MP har är att delat ledarskap dessutom gör att fler personer vågar ställa upp. Maria Wetterstrand vägrade för övrigt ställa upp som partiledare, när kongressen 2002 var på väg att skrota idén om delat ledarskap till förmån för en partiledare.
SvaraRaderaMin mening var aldrig att göra ett påhopp på Miljöpartiet. Även om jag är övertygad om att det finns jämställdhetsproblem problem i Miljöpartiet och alla de andra partierna inklusive Vänsterpartiet. Så var min poäng att trots goda intentioner från Miljöpartiets sida så är det de manliga språkrören med undantag för Wetterstrand som allmänheten förknippar med Miljöpartiet. Nämn Pohanka eller Goes så ser folk ut som frågetecken. Nämn Garthon eller Schlaug,så säger folk är han inte miljöpartist? Ur feministisk synpunkt är det därför säkrare att satsa på en eller två kvinnor som ledare för Vänsterpartiet.
SvaraRaderaDelat ledarskap, kan bli en början till förändring.
SvaraRaderaJag tycker inte att delat partiledarskap bara handlar om kön. Jag gillar det för att det motverkar fixeringen vid EN enda ledare, och jag tror att flera kan komplettera varann i vad partiledaren förväntas vara bra på. Pressen på partiledaren kan också minska när den vet att det är delat.
SvaraRaderaTanken att det skulle kunna vara två kvinnor som leder vänsterpartiet är bra, men tyvärr fullkomligt orealistisk. Och jag föredrar delat ledarskap med en kvinna och en man framför ännu en medelålders man, i såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna nu...
Det är sant att delat partiledarskap handlar om mer än kön. Jag tilltalas också av att delat partiledarskap motverkar tanken om den ensamme starka auktoritära ledaren.
SvaraRaderaInom Vänsterpartiet så finns det starka förväntningar på att nästa partiledare ska vara kvinna. Så snacket om delat partiledarskap inom Vänsterpartiet handlar delvis om att bana väg för en medelålders man.
Om kvinnor är så sköra och bräckliga att de går sönder om de kommer i närheten av en man kanske de ska hålla sig undan politiken? Det är nog en ganska tuff bransch.
SvaraRaderaKvinnor sköra och bräckliga? Kvinnor är tuffa som fan. De har kämpat för rösträtt. Kämpat för rätten att utbilda sig. Problemet har aldrig varit att kvinnor varit bräckliga. Utan problemet är att de har motarbetats av män.
SvaraRaderaFantastiskt bra skrivet, av dig och Dinamarca. Varför inte göra som Fi, ha 2-3 talespersoner där 6 av de hittills 7 har varit kvinnor. Där de flesta är hbtq-personer och där 2 har migrationserfarenheter (får gärna vara många fler/alla såklart ;) ).
SvaraRaderaMen just ja, det skulle ju inte passa Sjöstedt...