Rätten till Abort och framtida generationer

Jag blev tipsad om den [här] artikeln på mitt favorit forum Systerskap.nu. I artikeln försöker två manliga filosofer argumentera för att samhället ska försvåra för kvinnor att göra abort. De vill till exempel att kvinnor som gör en sen abort ska känna obehag. De vill uppnå dessa obehagskänslor genom att aborter som enligt deras kriterier befinner sig i gråzonen ska bekostas av kvinnorna själva. De motiverar sitt förlag utifrån att man måste ta hänsyn både till nutida och framtida generationers intressen. De jämför med klimatfrågor, dagens människor måste minska sin konsumtion så att framtida generationer ska få ett drägligt liv.

Jag delar deras åsikt att det viktigt att ta hänsyn till både nuvarande och framtida generationers intressen. Dock håller jag inte med om de slutsatser de drar. Jag har främst två invändningar. Den första är att de är könsblinda i sitt resonemang. Kravet på upplåta sin kropp i nio månader för framtida generationers skull faller ju inte på män. Är det inte orättvist att kvinnor måste ta ett större ansvar för framtida generationers skull? Varför ska män komma undan så lätt? Borde de inte göra en liknande/motsvarande uppoffring? Man skulle kunna tänka sig att män får mindre konsumtions utrymme (t.ex lägre inkomst) än kvinnor så att de tar sin del av ansvaret för de framtida generationerna genom att på så sätt verka för minskad klimatpåverkan. Låter ett sånt förslag rimligt? Nej, jag kan redan höra rösterna som skriker om diskriminering.

Min andra invändning är att jag tycker att de ger framtida generationer större rättigheter än nuvarande generation. Ingen nu levande människa har rätt att kräva tillgång till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Staten straffar inte de människor som inte upplåter sin kropp, den försöker inte få dessa människor att känna obehag inför sitt beslut. Ta till exempel bloddonationer som är ett väsentligt mindre ingrepp i den kroppsliga integriteten än en oönskad graviditet. Även om det råder blodbrist så påför staten inte några negativa sanktioner mot de som inte donerar blod. Den försöker inte få de som inte donerar blod att känna obehag inför sina beslut.

Läs gärna Lena Sommestad och Inte ett öga torrt om samma artikel. De skriver både bättre och roligare än mig.

Näthat och osynliggörande

Liv Strömquist skriver jättebra om näthat i Efter Arbetet. Hon tar upp det faktum att det ofta pratas om näthat, men nästan aldrig om vem hatet riktas mot. Hatet riktas knappast mot vita heterosexuella män. Utan näthatet riktas mot kvinnor, invandrare och HBTQ-personer. Jag tror att man inte pratar om vem hatet riktas mot handlar om en ovilja eller oförmåga att se strukturer. Det handlar kanske också om en vilja att dölja strukturer. Om man hamnar högt upp i hierarkierna har man ett intresse av att bevara strukturerna. De flesta gör inget medvetet för att bevara strukturerna men det kan vara väldigt svårt att inse att man fick jobbet, bekräftelse, etc för den man är och inte vad man gjort.

Kvinnan och familjen

Jag har tidigare lovat [här] att jag skulle skriva något om Kollontays feministiska verk. Nu har jag hunnit läsa den första av böckerna jag införskaffat, Kvinnan och familjen. Jag får väl lov att erkänna att jag hade en del förutfattade meningar om boken innan jag började läsa. Främst trodde jag kanske att den okritiskt skulle kräva att kvinnorna skulle offra sin krav till fördel för männen i arbetarklassen. Mina förutfattade meningar kom till mestadels på skam. Även om Kollontay propagerar för att arbetarkvinnorna tjänar på att alliera sig med sin klass snarare än med borgerliga feminister, så ställer hon sig på intet sätt på männens sida. Hon tillstår att det finns vissa gemensamma intressen med borgerliga kvinnor men hon avfärdar oftast deras förslag på lösningar.

Kvinnan och familjen berör huvudsakligen tre teman: äktenskap, prostitution och omvårdnad av barn. Genomgående präglas analysen av ett tydligt historiematerialistiskt perspektiv. Exempelvis går Kollontay genom storfamiljens utveckling till kärnfamiljen utifrån övergången från bondesamhället till industrialismen. Hon går också genom hur omvårdnaden av barnen går från familjen till det allmänna genom t.ex skolgång. Genomgående lyfts klassperspektivet fram och det är något som fortfarande är aktuellt. På sista tiden har underbemanning på förskolor och hämtning tidigt debatterats flitigt. Röster höjs för att föräldrar (nåja mammor) måste hämta barnen tidigt eller anställa barnflickor för att hämta barnen. Jag saknar ekot av Kollontays krav på att satsa mera på den "allmänna" barnuppfostran. Alla har inte råd att gå ner i arbetstid, alla har inte möjligheten att styra sin arbetstid, alla kan inte lägga sin arbetstid omlott. Det finns barn till lågavlönade, barn till ensamstående som inte har något alternativ än att stanna på förskolan till sent på kvällen. Därför får vi aldrig individualisera frågor om barns välmående. Vi måste alltid ta hänsyn till strukturer baserade på klass och könsmaktsordning. Då blir lösningen sex timmars arbetsdag och mindre barngrupper.

Kollontays största förtjänst är att hon lyfter fram hur klassorättvisorna slår mot kvinnor. Hur könsmaktsordningen i kombination med klassorättvisorna slår särskilt hårt är väldigt tydligt när det gäller prostitution. I Kollontays samtid så var den förhärskande föreställningen att de prostituerade utgjordes av en speciell degenererad kvinnotyp som inte tog skada av eller dög till något annat än att sälja sin kropp. Kollontay bestred den uppfattningen med hjälp av sin historiematerialistiska analys. Hon sätter fokus på att det är de sociala och ekonomiska villkoren som driver kvinnor till att prostituera sig.

Även om jag tycker att Kollontay i bland lite ensidigt fokuserar på klass kan jag varmt rekommendera Kvinnan och familjen. Hennes analyser kring familj och prostitution är fortfarande intressanta.

Uppdatering om kvinnojouren Mira

Jag har tidigare skrivit om kvinnojouren Mira i Nyköping [här] och [här]. Allt här i världen är inte bara elände, det har gått bra för kvinnojouren Mira. De söker nya medarbetare och har fått löften från kommunen att få fortsätta på samma premisser som tidigare. Den nya rödgröna majoriteten i Nyköping upphävde det av den tidigare borgerliga majoriteten fattade beslutet att dra in anslagen till Mira. Det finns nu två verksamheter för våldsutsatta kvinnor i Nyköping, Mira och den kommersiellt upphandlade verksamheten. Läs mer [här]!

Dinamarca om sex timmars arbetsdag

Jag blev så glad när jag läste ledaren i Vänsterpress som Vänsterparitets nya vice ordförande Rossana Dinamarca har skrivit. Dinamarca lyfter möjligheten att driva sex timmars arbetsdag som ett reellt politiskt krav. Partistyrelsen har satt samman en arbetsgrupp som ska titta på hur Vänsterparitet ska driva frågan om arbetstidsförkortning. I ledaren tar Dinamarca upp andra viktiga åtgärder för jämställdheten, kvoterad föräldraförsäkring och rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Jag tycker att alla dessa krav är jätteviktiga ur feministisk synpunkt. De berör alla på något sätt rätten till betalt arbete och vikten av att dela lika på det obetalda hemarbetet. Sex timmars arbetsdag är den enda feministiska lösningen på det omtalade livspusslet. Idag är lösningen för de rika att betala någon annan oftast en kvinna för att göra det obetalda hemarbetet. Hur man än vrider och vänder på det så är det en kvinna som gör mannens andel av det obetalda hemarbetet. Hos paret som inte har råd att "outsourca" hemarbetet, så är det oftast kvinnan som går ner i arbetstid. Värst är det för ensamstående föräldrar, för dom erbjuds idag ingen lösning på livspusslet. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär för ensamstående föräldrar mer tid för barnen samtidigt som man får en någorlunda anständig lön. För par, innebär det en möjlighet till ett mer jämställt förhållande.

Återigen, jag blev så glad när jag läste ledaren. Den känns som jag fått tillbaka mitt gamla parti. Det riktiga Vänsterparitet, där feminismen har en stark ställning.

Kollontaj Satsning!

Jag har en stor lucka i min feministiska allmänbildning, jag har aldrig läst Aleksandra Kollontaj. Det tänker jag göra någonting åt, jag har nämligen införskaffat fyra av Kollontajs feministiska verk, Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse, Kvinnans kamp för politiska rättigheter, Kvinnan och familjen samt Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Feministiska verk? Ja, Kollontaj skulle kanske inte ha uppskattat den beteckning, hon motsatte sig dåtidens "borgerliga" feminism. Jag har ganska mycket att göra, men ambitionen är att läsa några av böckerna inom de närmsta veckorna och kommentera dem på bloggen.

Kvinnor som köper "kärlek"

På mitt favorit forum systerskap.nu blev jag tipsad om dokumentären, Kvinnor som köper kärlek. Dokumentären handlade om västerländska och japanska kvinnor som åker till Bali för att träffa en "strandraggare" . Dessa kvinnor ville ofta ha samma "pojkvän" under hela vistelsen på Bali. Betalningen skedde oftast väldigt diskret, antingen köpte kvinnorna saker till sina "pojkvänner" eller så fick de pengar för att köpa något till exempel en DVD-spelare eller en moped.

När jag såg dokumentären väcktes många tankar, särskilt kring vad som skiljer sig mellan könen när det gäller sexköpare och prostituerade. Till och börja med så vill jag konstatera att all prostitution bygger på underordning. Det handlar inte om två jämställda parter som ingår en överenskommelse. Det finns ingen ömsesidighet, sexsäljarna gör något de egentligen inte vill och sexköparna köper sig makt över en annan människas kropp. Alternativet för "strandraggarna" är extremt slitiga jobb inom jordbruksindustrin eller byggsektorn. Det är jobb som bara ger några dollar om dan och leder till en förtidig död. Deras underordning mot turistande västerländska kvinnor är uppenbar. Främst är det en underordning baserad på ekonomisk ojämlikhet men det finns också komponenter från det kolonialarvet.

En skillnad mellan manliga och kvinnliga sexköpare är att kvinnorna har större behov av att dölja sin maktposition. Ett tydligt tecken på detta är att betalningen sker indirekt och diskret. Behovet av att dölja maktutövandet finns hos manliga sexköpare också men jag tror inte att det är lika stort. Denna skillnad tror jag beror på att det är svårare för kvinnor att objektifiera män. I och med att vi lever i ett patriarkat som objektifiera kvinnor blir det lättare för manliga sexköpare att objektifiera sina offer. Objektifieringen gör att sexköparen kan behandla sexsäljaren som skit utan att få dåligt samvete.

Manliga sexsäljare är utsatta, men är de lika utsatta som kvinnliga sexsäljare? I enskilda fall kan det säkert vara så. Men generellt sätt så tror jag att kvinnliga sexsäljare är mer utsatta. Det finns ett par skäl till detta. För det första så tror jag inte att manliga prostituerade är utsatta för våld eller hot om våld från kvinnliga sexköpare i så stor utsträckning. Dels på grund av att det är svårare att objektifiera män. Dels att våld är väldigt kraftigt associerat med den manliga könsrollen. Men även att män i de flesta fall har lättare att freda sig från fysiskt våld från en kvinna. Ett annat skäl till att jag inte tror att manliga sexsäljare är lika utsatta är att det är en försvinnande liten andel av sexköparna som är kvinnor. Det innebär att det inte på samma sätt blir en industrialisering av exploateringen av manliga sexsäljare. Det torde vara mycket ovanligt med trafficking av vuxna män för sexuella ändamål. Just att det är en så liten "marknad" gör troligtvis att manliga sexsäljare löper mindre risk att exploateras av hallickar och organiserad brottslighet.

Jag tycker att det är viktigt att belysa alla former av förtryck oavsett vem som är förövare och offer. Därför är det viktigt att lyfta upp och analysera kvinnors sexköp av män, även om det är ett väldigt marginellt fenomen. Det ger insikter om olika former av förtryck utifrån kön, klass och etnicitet.