I ett tidigare inlägg om Patricia Collins Black Feminist Thought lovade jag att skriva mer om begreppet intersektionalitet. Intersektionalitets teori är ett komplext begrepp som har sina rötter inom sociologi och feminism. Teorin uppstod inom radikala grupper på 60- och 70-talet. Det är snarare ett verktyg än en komplett teori. Det är ett verktyg för att förstå hur olika förtryck och underordningar samverkar. Det kan handla om kön, etnicitet, sexuell läggning osv. Själva begreppet intersektionalitet myntades inte förrän 1989 av Kimberlé Williams Crenshaw. Crenshaw använde intersektionalitet för att beskriva svarta kvinnors underordning. Hon menade att det inte räckte med beskriva det förtryck svarta kvinnor utsätts för som summan av rasism och kvinnoförtryck. Utan det handlar om en sammanflätning av olika förtryck. Det var ingen ny idé, utan de tankarna har funnits inom svart feminism länge. Patricia Hill Collins använde initialt begreppet Black Feminist Thought för att uttrycka samma sak. Collins övergick senare till att använda begreppet intersektionalitet. Hon är förmodligen den som har gjort mest för att popularisera begreppet intersektionalitet.
Ett komplext och lite löst definierat begrepp som intersektionalitet öppnar upp för många tolkningar. De flesta tolkningar rör sig på skalan från "modern" till postmodern, eller om man så vill från rigid till flummig. De "moderna" tolkningarna innebär att man inser att det finns sociala kategorier såsom kön och klass. Ofta menar de "moderna" tolkningarna att det finns en materiell bas bakom kategorierna. Utgångspunkten blir att utifrån kategorierna beskriva det sammanflätade förtrycket. De postmoderna tolkningarna går ut på att ifrågasätta kategorierna. De menar att kategorierna bara är ett "påhitt" av samhället och för att stoppa förtrycket behöver man lösa upp kategorierna.
Personligen har jag lite svårt för de postmoderna tolkningarna av intersektionalitet. Jag ligger betydligt närmre de "moderna" tolkningarna även om jag inser att kategorierna är förenklingar. Jag gillar de "moderna" tolkningarna av intersektionalitet eftersom de erbjuder en medelväg mellan modernism och postmodernism. De är ett alternativ till de binära motsatspar som förekommer inom modernismen, såsom arbetare och kapitalist. Tex kan vi få en kvinna från arbetarklassen med funktionshinder istället för "bara" en arbetare. Det erbjuder möjligheten att få en mer komplex bild av verkligheten utan att ge avkall på möjligheten att göra generaliseringar och dra slutsatser.
PS
Om ni vill läsa mer om intersektionalitet kan jag tipsa om boken: Intersektionalitet av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari (ISBN 9147074779)
söndag 14 november 2010
Mona Sahlins avgång
Jag har alltid varit lite skeptisk till Vänsterpartiets deltagande i det rödgröna samarbetet. Främst på grund av att Socialdemokraterna står för långt åt höger. Men trots detta så var Mona Sahlin min statsministerkandidat. Under valrörelsen hade jag stora förhoppningar på att Sahlin skulle bli den första kvinnan som erövrade statsministerposten. För det är jävligt pinsamt att vi sen demokratins införande 1921 bara har haft manliga statsministrar. Det är mycket i den politik som Sahlin representerar som jag är djupt kritisk mot. Men Sahlin är enligt mitt tycke en av Sveriges skickligaste debattörer och en mycket kompetent ledare.
Nu gäller det bara att Socialdemokraterna har modet att utse ännu en kvinna till posten som partiledare. Nu är jag som bekant inte sosse, men om jag fick vara med och bestämma skulle jag gärna se Veronica Palm som Sahlins efterträdare.
Nu gäller det bara att Socialdemokraterna har modet att utse ännu en kvinna till posten som partiledare. Nu är jag som bekant inte sosse, men om jag fick vara med och bestämma skulle jag gärna se Veronica Palm som Sahlins efterträdare.
söndag 31 oktober 2010
Tips: En gammal artikel i Kvinnovetenskaplig Tidskrift om prostitutionsfrågan
Jag blev tipsad om en intressant artikel på det utmärkta forumet Systerskap - Feminist community. Artikeln som skrevs av Hanna Olsson är publicerad i Kvinnovetenskaplig Tidskrift nummer 4/2006. Artikeln finns tillgänglig online [här].
Olsson går igenom hur vi gick från 60-talets krav på att liberalisera prostitutionslagstiftningen till sexköpslagen i slutet av 90-talet. Artikeln tar upp viktiga utredningar och viktiga händelser såsom Geijeraffären och kvinnojoursrörelsens ökade politiska inflytande. Den lyfter också fram hur ett könsmaktsperspektiv växer fram under 80- och 90-talet i utredningar och politiska debatter. Olsson går också in på att hora-madonna dikotomin har luckrats upp en aning. Prostituerade kvinnor betraktats som människor, en syster,dotter eller mamma. Läs gärna artikeln, den visar att hård feministisk kamp gör skillnad.
Olsson går igenom hur vi gick från 60-talets krav på att liberalisera prostitutionslagstiftningen till sexköpslagen i slutet av 90-talet. Artikeln tar upp viktiga utredningar och viktiga händelser såsom Geijeraffären och kvinnojoursrörelsens ökade politiska inflytande. Den lyfter också fram hur ett könsmaktsperspektiv växer fram under 80- och 90-talet i utredningar och politiska debatter. Olsson går också in på att hora-madonna dikotomin har luckrats upp en aning. Prostituerade kvinnor betraktats som människor, en syster,dotter eller mamma. Läs gärna artikeln, den visar att hård feministisk kamp gör skillnad.
tisdag 26 oktober 2010
Black Feminist Thought
Jag har nyligen läst Black Feminist Thought av Patricia Hill Collins. Även om inte Collins använder ordet intersektionalitet, så genomsyras Black Feminst Thought av ett intersektionellt perspektiv. Intersektionalitet är ett verktyg för att förstå hur olika typer av förtryck samverkar. Det kan handla tex om att en människa blir utsatt för diskriminering pga etnicitet, kön och sexuelläggning. Det handlar inte om ett simpelt adderande av förtryck, utan det handlar om att förtrycken sammanflätas. Jag återkommer med en utförligare beskrivning av intersektionalitet i ett framtida inlägg.
Collins framställer Svartfeminism som en enhetlig rörelse. Hon tillstår att den bilden inte är riktigt sann men hon överlåter beskrivningen av skillnader och motsättningar till framtida verk. Hon beskriver tankegodset inom svartfeminism genom att hänvisa till akademiker, poesi, musik, munliga traditioner och afroamerikanska kvinnors levnadsöden. Collins återkommer många gånger till den legendariska feministen och antislaveri kämpen Sojourner Truth. I ett av hennes klassiska tal Ain't I a woman från 1851 tydliggör hon skillnaden i livsvillkor: "That man over there says that women need to be helped into carriages, and lifted over ditches, and to have the best place everywhere. Nobody ever helps me into carriages, or over mudpuddles, or gives me any best place! And ain't I a woman? Look at me! Look at my arm! I have ploughed and planted, and gathered into barns, and no man could head me! And ain't I a woman? I could work as much and eat as much as a man – when I could get it – and bear the lash as well! ". Det är citatet fullständigt krossar bilden (dåtidens) vita medelklass män hade av kvinnor som svaga och hjälplösa.
Collins trycker mycket på de kunskapsteoretiska bidrag svartfeminism ger. Afroamerikanska kvinnors "situerade" kunskap sticker hål på vita (amerikanska) mäns syn på kärnfamiljen med mannen som familjens överhuvud och kvinnan som hemmafru. Afroamerikanska kvinnor har alltid yrkesarbetat och de har ofta varit familjens överhuvud då de varit ensamstående mödrar. Collins lyfter även fram att afroamerikanska kvinnor har delvis skilda intressen i förhållande till vita medelklass kvinnor.
Black Feminist Thought är relativt lätt läst, tyvärr så finns den så vitt jag vet inte på svenska. Jag tycker att den erbjöd många intressanta tankar och insikter rörande feminism och rasism. Fokus ligger nästan uteslutande på USA om man vill läsa en bok på ett liknade tema men med ett globalt perspektiv kan jag rekommendera Feminism utan gränser.
Collins framställer Svartfeminism som en enhetlig rörelse. Hon tillstår att den bilden inte är riktigt sann men hon överlåter beskrivningen av skillnader och motsättningar till framtida verk. Hon beskriver tankegodset inom svartfeminism genom att hänvisa till akademiker, poesi, musik, munliga traditioner och afroamerikanska kvinnors levnadsöden. Collins återkommer många gånger till den legendariska feministen och antislaveri kämpen Sojourner Truth. I ett av hennes klassiska tal Ain't I a woman från 1851 tydliggör hon skillnaden i livsvillkor: "That man over there says that women need to be helped into carriages, and lifted over ditches, and to have the best place everywhere. Nobody ever helps me into carriages, or over mudpuddles, or gives me any best place! And ain't I a woman? Look at me! Look at my arm! I have ploughed and planted, and gathered into barns, and no man could head me! And ain't I a woman? I could work as much and eat as much as a man – when I could get it – and bear the lash as well! ". Det är citatet fullständigt krossar bilden (dåtidens) vita medelklass män hade av kvinnor som svaga och hjälplösa.
Collins trycker mycket på de kunskapsteoretiska bidrag svartfeminism ger. Afroamerikanska kvinnors "situerade" kunskap sticker hål på vita (amerikanska) mäns syn på kärnfamiljen med mannen som familjens överhuvud och kvinnan som hemmafru. Afroamerikanska kvinnor har alltid yrkesarbetat och de har ofta varit familjens överhuvud då de varit ensamstående mödrar. Collins lyfter även fram att afroamerikanska kvinnor har delvis skilda intressen i förhållande till vita medelklass kvinnor.
Black Feminist Thought är relativt lätt läst, tyvärr så finns den så vitt jag vet inte på svenska. Jag tycker att den erbjöd många intressanta tankar och insikter rörande feminism och rasism. Fokus ligger nästan uteslutande på USA om man vill läsa en bok på ett liknade tema men med ett globalt perspektiv kan jag rekommendera Feminism utan gränser.
torsdag 21 oktober 2010
Tips: På tal om prostitution
Kvinnofronten har gett ut foldern På tal om prostitution. Det är en lättläst och mycket läsvärd folder som pressenterar många starka argument mot prostitution.
lördag 16 oktober 2010
Mäns problem och feminism
Anders Kilander lyfter ett mycket angeläget problem i en debattartikel i Expressen. Han tar upp mäns överpresentation i självmordsstatistiken. Han kopplar samman överrepresentationen med tabut för män att visa svaghet. Dock gör han misstaget att beskylla bland annat feminismen för att upprätthålla machoidealet att män inte får visa svaghet. Såvitt jag känner till har alla inriktningar av feminismen inklusive radikalfeminismen sen långtid lyft upp de problem manligheten genererar för både män och kvinnor.
Låt oss börja med att definiera vad feminism är för någonting. Feminism är främst en befrielserörelse för kvinnor. En rörelse med teorier för att förstå mäns förtryck av kvinnor. En rörelse med strategier för att uppnå jämställdhet. Lika lite som den antirasistiskarörelsen syftar till att lösa problemen med global uppvärmning. Lika lite syftar feminismen till att lösa mäns problem. Med det sagt tror jag feminismen har den positiva bieffekten att den bidrar till att bredda mansrollen och förbättra livet för det stora flertalet av män.
Både aktivister och forskare har använt feministisk analys för att identifiera problem med manligheten och hitta vägar ur problemen. I The End of Manhood: A Book for Men of Conscience har radikalfeministen John Stoltenberg utifrån feminismen beskrivit strategier för hur män kan få bättre relationer till kvinnor, andra män och till barn. The End of Manhood kan i det närmaste beskrivas som en feministisk självhjälpsbok för män. Ett viktigt tema i boken är mäns rädsla för andra män. Ett tema som jag kommer återkomma till lite längre ned. Först tänkte jag nämna två forskare som använder feminismen för att dissekera manligheten. Nämligen Raewyn Connel och Michael Kimmel. Raewyn Connel är en av förgrundsgestalterna inom kritisk maskulinitetsforsking, jag har skrivit mer om henne [här]. Michael Kimmel är en annan välkänd maskulinitetsforskare han har bland annat skrivit den mycket läsvärda Guyland. Den är baserad på intervjuer med 400 killar och belyser destruktiva beteenden hos unga män.
Nu åter till mäns rädsla för andra män. Låt oss börja med att diskutera patriarkatet. Patriarkatet bygger på isärhållande av könen och mäns överordning. Därför är det en katastrof för män att associeras med det som är feminint kodat. Män får inte associeras med svaghet, maktlöshet, ömhet och fysisk närhet till andra män. När associationen sker hänger orden "jävla fjolla" eller "bögjävel" i luften. Därför blir det viktigt för män att inför kvinnor men framförallt inför andra män att distansera sig från allt som är feminint kodat. Det kan få katastrofala konsekvenser såsom mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män eller oförmågan att söka hjälp när man mår dåligt. Det är mäns rädsla inför att bli utesluten ur den manliga gemenskapen, att andra män ska betrakta dem som fjollor som ställer till det.
Hur löser vi det här? Det är enkelt det är bara att krossa patriarkatet :-). Skämt åsido, så handlar det om att särhållandet av könen måste upphöra. Mäns överordning måste upphöra. Det måste bli lika självklart för en man att blir florist som det är för en kvinna att bli läkare. Vi män måste våga förkasta manligheten. Vi måste våga visa ömhet, svaghet och maktlöshet. Vi måste avstå makt. Det är inte lätt. Det är långtifrån alltid jag vågar. Det beror hur trygg jag känner mig och dagsformen på självkänslan. Vågar du?
PS
Unni Drougge har skrivit ett mycket läsvärt svar till Kilanders artikel. Drougges artikel finns [här].
Låt oss börja med att definiera vad feminism är för någonting. Feminism är främst en befrielserörelse för kvinnor. En rörelse med teorier för att förstå mäns förtryck av kvinnor. En rörelse med strategier för att uppnå jämställdhet. Lika lite som den antirasistiskarörelsen syftar till att lösa problemen med global uppvärmning. Lika lite syftar feminismen till att lösa mäns problem. Med det sagt tror jag feminismen har den positiva bieffekten att den bidrar till att bredda mansrollen och förbättra livet för det stora flertalet av män.
Både aktivister och forskare har använt feministisk analys för att identifiera problem med manligheten och hitta vägar ur problemen. I The End of Manhood: A Book for Men of Conscience har radikalfeministen John Stoltenberg utifrån feminismen beskrivit strategier för hur män kan få bättre relationer till kvinnor, andra män och till barn. The End of Manhood kan i det närmaste beskrivas som en feministisk självhjälpsbok för män. Ett viktigt tema i boken är mäns rädsla för andra män. Ett tema som jag kommer återkomma till lite längre ned. Först tänkte jag nämna två forskare som använder feminismen för att dissekera manligheten. Nämligen Raewyn Connel och Michael Kimmel. Raewyn Connel är en av förgrundsgestalterna inom kritisk maskulinitetsforsking, jag har skrivit mer om henne [här]. Michael Kimmel är en annan välkänd maskulinitetsforskare han har bland annat skrivit den mycket läsvärda Guyland. Den är baserad på intervjuer med 400 killar och belyser destruktiva beteenden hos unga män.
Nu åter till mäns rädsla för andra män. Låt oss börja med att diskutera patriarkatet. Patriarkatet bygger på isärhållande av könen och mäns överordning. Därför är det en katastrof för män att associeras med det som är feminint kodat. Män får inte associeras med svaghet, maktlöshet, ömhet och fysisk närhet till andra män. När associationen sker hänger orden "jävla fjolla" eller "bögjävel" i luften. Därför blir det viktigt för män att inför kvinnor men framförallt inför andra män att distansera sig från allt som är feminint kodat. Det kan få katastrofala konsekvenser såsom mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män eller oförmågan att söka hjälp när man mår dåligt. Det är mäns rädsla inför att bli utesluten ur den manliga gemenskapen, att andra män ska betrakta dem som fjollor som ställer till det.
Hur löser vi det här? Det är enkelt det är bara att krossa patriarkatet :-). Skämt åsido, så handlar det om att särhållandet av könen måste upphöra. Mäns överordning måste upphöra. Det måste bli lika självklart för en man att blir florist som det är för en kvinna att bli läkare. Vi män måste våga förkasta manligheten. Vi måste våga visa ömhet, svaghet och maktlöshet. Vi måste avstå makt. Det är inte lätt. Det är långtifrån alltid jag vågar. Det beror hur trygg jag känner mig och dagsformen på självkänslan. Vågar du?
PS
Unni Drougge har skrivit ett mycket läsvärt svar till Kilanders artikel. Drougges artikel finns [här].
lördag 9 oktober 2010
Backlash
Jag kommer ihåg när jag läste Susan Faludis Backlash första gången. Det var i slutet av 1990-talet, jag tänkte då att Backlash beskrev ett historiskt fenomen. Då kändes det som feminismen höll på att segra. Men tänk så fel jag hade, för sen kom könskriget och feminismen trängdes undan från det offentliga samtalet. Tyvärr så är Backlash fortfarande aktuell. Många av de anklagelser mot feminismen som Faludi bemöter har dykt upp igen. Då och då dyker det artiklar som hyllar hemmafru idealet och beskyller feminismen för att kvinnor mår dåligt p.g.a att de inte hinner med barnen. Såna beskyllningar blir löjliga, feminister kämpar både för att föräldrar ska få mer tid för sina barn (t.ex sex-timmars arbetsdag) och att fäder ska ta sitt fulla ansvar (t.ex kvoterad föräldraförsäkring). Skulden bör läggas där den hör hemma dvs hos kapitalismen och patriarkatet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)