lördag 31 mars 2012
Adrienne Rich (1929-2012)
Adrienne Rich legendarisk feminist och poet har avlidit 82 år gammal. Hon har skrivit poesi och böcker om moderskap, kvinnors rättigheter och lesbiskas rättigheter. Den enda boken av Rich jag har läst är Of Woman Born: Motherhood as Experience and Institution men den kan jag varmt rekommendera. Om jag hinner ska jag försöka skriva ett längre inlägg om den. Hon har också skrivit en mycket omtalad essä med titeln Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence. Jag har inte läst den men såvitt jag förstår tar den upp den obligatoriska heterosexualiteten som ett led i förtrycket av kvinnor. Om ni vill veta mer om Adrienne Rich så titta gärna på följande inslag från Democracy Now: thttp://www.democracynow.org/2012/3/30/adrienne_rich_1929_2012_alice_walker
söndag 25 mars 2012
Män är inte idioter!
Jag blir så förtvivlad när jag läser om friande domar i våldtäktsfall som det [här]. En 17-årig flicka med asperger bjuds med på en fest där hon serveras alkohol. Hon somnar i soffan och vaknar senare av att hon släpas in på toaletten. På toaletten våldtar förövaren henne. I tingsrätten blev förövaren dömd till två års fängelse men hovrätten friade honom. Både tingsrätten och hovrätten bedömde flickans berättelse som trovärdig. Båda instanserna hade samma syn på händelseförloppet och att flickan blivit sexuellt utnyttjad mot sin vilja. Hovrätten väljer dock att fria med hänvisning till att flickans ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Med andra ord tycker inte hovrätten att hon har sagt nej på rätt sätt.
Det är ett sånt svek mot offret att först bekräfta att hon blivit utnyttjad mot sin vilja och sen fria förövaren. Hovrätten lägger skulden för övergreppet på offret eftersom de hävdar att hon inte sagt nej på rätt sätt. Tänk er om samma sak skulle hända i ett mål gällande personrån. Rätten styrker att rånet skett men friar rånaren med hänvisning till att offrets ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Visst låter det helt absurd! Så frågan är, varför kan hovrätten döma så absurt i ett våldtäktsfall? Det enkla svaret är att det beror på Patriarkatet. Om jag ska utveckla lite, så finns fortfarande värderingar i vårt samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet. Normen säger att kvinnor måste ta ansvar för mäns sexualitet, de får "Skylla sig själva" om de har för kort kjol eller för djup urringning.
Jag tycker att det är viktigt vi har en lagstiftning som kräver ansvar av förövarna. I alla fall tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen utgår från att män är idioter. Den utgår från att män inte kan känna in och försäkra sig om att deras tilltänkta sexpartner vill ha sex med dem. Jag skulle vilja ha en sexualbrottslagstiftning som bygger på ömsesidigt deltagande. Det innebär att en har en skyldighet att kontinuerligt försäkra sig om att ens partner deltar av frivilja. Med en sådan lagstiftning skulle vi slippa friande domar när rätten har konstaterat offret har blivit sexuellt utnyttjad mot sin vilja!
Det är ett sånt svek mot offret att först bekräfta att hon blivit utnyttjad mot sin vilja och sen fria förövaren. Hovrätten lägger skulden för övergreppet på offret eftersom de hävdar att hon inte sagt nej på rätt sätt. Tänk er om samma sak skulle hända i ett mål gällande personrån. Rätten styrker att rånet skett men friar rånaren med hänvisning till att offrets ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Visst låter det helt absurd! Så frågan är, varför kan hovrätten döma så absurt i ett våldtäktsfall? Det enkla svaret är att det beror på Patriarkatet. Om jag ska utveckla lite, så finns fortfarande värderingar i vårt samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet. Normen säger att kvinnor måste ta ansvar för mäns sexualitet, de får "Skylla sig själva" om de har för kort kjol eller för djup urringning.
Jag tycker att det är viktigt vi har en lagstiftning som kräver ansvar av förövarna. I alla fall tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen utgår från att män är idioter. Den utgår från att män inte kan känna in och försäkra sig om att deras tilltänkta sexpartner vill ha sex med dem. Jag skulle vilja ha en sexualbrottslagstiftning som bygger på ömsesidigt deltagande. Det innebär att en har en skyldighet att kontinuerligt försäkra sig om att ens partner deltar av frivilja. Med en sådan lagstiftning skulle vi slippa friande domar när rätten har konstaterat offret har blivit sexuellt utnyttjad mot sin vilja!
Feminism, Biologi och Materialism
Det har varit mycket debatt kring genuspedagogik inom förskolan den senaste tiden. Upprörda debattörer basunerar ut att det är synd om barnen. De hävdar att barnen blir förvirrade av ordet hen och att elaka genuspedagoger tvingar barnen att leka lekar som de inte vill. Dessa upprörda debattörer har oftast en väldigt konservativ syn på könen. De menar att skillnader i lekar och beteenden har sin grund i biologiska skillnader mellan könen. Min uppfattning är att en del av könet är socialt konstruerad och en del är biologisk samt att den socialkonstruerade delen är mycket större.
Även om jag tror att en stor del av skillnaderna mellan könen är socialt konstruerade så tycker och tror jag att (biologiskt) kön är viktigt. Vill poängtera att jag inte för ett biologistiskt resonemang här, ha lite tålamod med mig så ska jag försöka förklara. Förutom feminist så är jag även marxist, det innebär att jag har en historiematerialistisk syn på människan och världen. Vad menar jag med historiematerialistisk? Det är lite svårt att sammanfatta på ett par rader men jag ska försöka. Grunden för materialismen är att mänskan existerar i och är ett resultat av den fysiska verkligheten. Detta är ett påstående som har flera dimensioner. Varav den mest fundamentala är att tankar och idéer inte kan existera självständigt utanför den fysiska världen. Historiematerialismen är inte en mekanisk deterministisk materialism, där vi kan beräkna historiens gång bara vi vet varje atoms position. Den innebär snarare en växelverkan mellan tanke och fysisk verklighet. Idéer, ideologier och tankar formas av den värld vi lever i. Samtidigt formar vi världen med våra idéer och ideologier.
Jag upplever att mycket av den feministiska debatten och den radikala samhällsdebatten överlag lite för ensidigt fokuserar på idéernas värld. Den fokuserar på normer och identiteter utan att ta hänsyn till deras växelverkan med ekonomiska strukturer och biologi. Ibland upplever jag det nästan som om det finns en beröringsskräck inför det biologiska. Jag tror att den här beröringsskräcken inför biologi kan ha negativa effekter för feminismen. Ett aktuellt exempel är att det är svårt att få ut graviditetspenning för många kvinnor. Det ställs orimligt höga krav på att jobbet innehåller mycket tunga lyft för att graviditetspenning ska beviljas. Vi går patriarkatets ärenden om vi bortser från biologin. En del kvinnor får svåra besvär under graviditeten och måste få samhällets stöd. För mig innebär feminism en radikal samhällsomvälvning, där vi får ett samhälle där alla människor får sina behov tillgodosedda och där mannen inte är norm. Ibland har det biologiska könet bara symbolisk betydelse. Ett sådant exempel är bristen på manliga förskollärare. Det finns antifeministiska debattörer som skyller pojkars sämre skolresultat på kvinnliga lärare och förskollärare. De hävdar att pojkarna blir feminiserade och att det skulle vara dåligt för dem. Det tycker jag är skitsnack, men jag tycker ändå bristen på män är ett problem. Det är ett problem eftersom barnen får bilden att ta hand om barn är något som kvinnor gör. Det riskerar att begränsa barnens valmöjligheter, eftersom det skapar en norm.
Nu när jag ändå inne på förskolor, så tänkte jag på ett annat exempel på hur ekonomi och jämställdhet hänger ihop. Jag tänker att för att bedriva en bra genuspedagogik krävs det hög personaltäthet. Annars är det lätt att man hamnar i gamla normer. De äldre flickorna får hjälpa de mindre barnen, personalen städar upp efter pojkarna istället för att få dem att ta ansvar osv. När det råder resursbrist tror jag att det är lätt att man väljer den enklaste vägen och det är alltid lättare att följa rådande normer. Avslutningsvis så vill jag poängtera att jag vet att normer och ideal påverkar mycket. Det jag ville lyfta fram med det här inlägget är att normer och ideal inte står för sig själva. De hänger ihop med andra faktorer till exempel ekonomiska och biologiska.
Även om jag tror att en stor del av skillnaderna mellan könen är socialt konstruerade så tycker och tror jag att (biologiskt) kön är viktigt. Vill poängtera att jag inte för ett biologistiskt resonemang här, ha lite tålamod med mig så ska jag försöka förklara. Förutom feminist så är jag även marxist, det innebär att jag har en historiematerialistisk syn på människan och världen. Vad menar jag med historiematerialistisk? Det är lite svårt att sammanfatta på ett par rader men jag ska försöka. Grunden för materialismen är att mänskan existerar i och är ett resultat av den fysiska verkligheten. Detta är ett påstående som har flera dimensioner. Varav den mest fundamentala är att tankar och idéer inte kan existera självständigt utanför den fysiska världen. Historiematerialismen är inte en mekanisk deterministisk materialism, där vi kan beräkna historiens gång bara vi vet varje atoms position. Den innebär snarare en växelverkan mellan tanke och fysisk verklighet. Idéer, ideologier och tankar formas av den värld vi lever i. Samtidigt formar vi världen med våra idéer och ideologier.
Jag upplever att mycket av den feministiska debatten och den radikala samhällsdebatten överlag lite för ensidigt fokuserar på idéernas värld. Den fokuserar på normer och identiteter utan att ta hänsyn till deras växelverkan med ekonomiska strukturer och biologi. Ibland upplever jag det nästan som om det finns en beröringsskräck inför det biologiska. Jag tror att den här beröringsskräcken inför biologi kan ha negativa effekter för feminismen. Ett aktuellt exempel är att det är svårt att få ut graviditetspenning för många kvinnor. Det ställs orimligt höga krav på att jobbet innehåller mycket tunga lyft för att graviditetspenning ska beviljas. Vi går patriarkatets ärenden om vi bortser från biologin. En del kvinnor får svåra besvär under graviditeten och måste få samhällets stöd. För mig innebär feminism en radikal samhällsomvälvning, där vi får ett samhälle där alla människor får sina behov tillgodosedda och där mannen inte är norm. Ibland har det biologiska könet bara symbolisk betydelse. Ett sådant exempel är bristen på manliga förskollärare. Det finns antifeministiska debattörer som skyller pojkars sämre skolresultat på kvinnliga lärare och förskollärare. De hävdar att pojkarna blir feminiserade och att det skulle vara dåligt för dem. Det tycker jag är skitsnack, men jag tycker ändå bristen på män är ett problem. Det är ett problem eftersom barnen får bilden att ta hand om barn är något som kvinnor gör. Det riskerar att begränsa barnens valmöjligheter, eftersom det skapar en norm.
Nu när jag ändå inne på förskolor, så tänkte jag på ett annat exempel på hur ekonomi och jämställdhet hänger ihop. Jag tänker att för att bedriva en bra genuspedagogik krävs det hög personaltäthet. Annars är det lätt att man hamnar i gamla normer. De äldre flickorna får hjälpa de mindre barnen, personalen städar upp efter pojkarna istället för att få dem att ta ansvar osv. När det råder resursbrist tror jag att det är lätt att man väljer den enklaste vägen och det är alltid lättare att följa rådande normer. Avslutningsvis så vill jag poängtera att jag vet att normer och ideal påverkar mycket. Det jag ville lyfta fram med det här inlägget är att normer och ideal inte står för sig själva. De hänger ihop med andra faktorer till exempel ekonomiska och biologiska.
måndag 20 februari 2012
Det Andra Könet
Vad vore en feministisk blogg, utan ett inlägg om Det Andra Könet. Skälet till att det dröjt lite är att det var så länge sedan jag läste den, och jag ville gärna läsa om den innan jag skrev ett inlägg. Nu har jag läst den, tack vare en alldeles underbar studiecirkel. Det berikar väldigt mycket att läsa en text tillsammans med andra, en får helt nya infallsvinklar och tolkningar när en diskuterar. Studiecirkeln har delvis ändrat min syn på Det Andra Könet. Första gången jag läste Den Andra Könet, handlade det om total förälskelse jag var helt uppslukad av texten och hade inte en enda kritisk tanke. Den här gången har jag läst med betydligt mer kritiska ögon. Jag tycker att Simone de Beuauvoir i delar av texten förstärker mannen som norm och nedvärderar kvinnor. Jag återkommer till hur och varför jag upplever texten så. Nu ska jag inte svartmåla Det andra Könet, det finns mycket som är bra också. Men jag tänkte börja med en översikt av de ämnen som Simone de Beauvoir behandlar i Det andra Könet.
I den första delen, inleder Beauvoir med biologin kring könen. Hon diskuterar både människor och djur. En mängd olika aspekter tas upp, såsom muskelstyrka, befruktning och parning. Beauvoirs slutsats kring biologin är att den inte kan försvara eller förklara kvinnors underordning. Hon menar att de biologiska skillnaderna tolkas i en social kontext där det som är manligt generellt sätt värderas högre. Beauvoir fortsätter med att diskutera psykoanalysen och Freud. Hon tillstår att psykoanalysen har en fördel, nämligen att den bygger på att människan formas av ett socialt sammanhang snarare än att hon är determinerad av biologin. Dock riktar hon stark kritik mot psykoanalysen, särskilt mot teorin kring penisavund. Hon menar att psykoanalysen fokuserar fel när den tillmäter könsorganen så stor betydelse. Många små barn är inte medvetna om det motsatta könets könsorgan och om de är medvetna så brukar de inte reflektera så mycket över det. Beauvoir menar istället att det är den sociala kontexten att män och pojkar värderas högre som kan få flickor att känna avund och mindervärdighetskomplex. Beauvoir avslutar den första delen med att diskutera historiematerialismen. Hon tycker att historiematerialismen har en poäng när den förklarar kvinnans underordning genom hennes roll i produktionen och uppkomsten av privategendom. Men hon tycker också att det är en förenklad och reduktionistisk förklaringsmodell. Till exempel hävdar hon att det finns belägg för att kvinnor var underordnade innan privategendomens uppkomst. Sen menar Beauvoir att man inte kan likställa kvinnans situation med arbetaren (som förtrycks av kapitalisten). Hon menar att kvinnans situation är mycket mer komplex, bland annat på grund av att hon lever så nära sin förtryckare.
Beauvoir fortsätter med att gå igenom historien. Hon inleder med att "Den här världen har alltid tillhört männen..." och en av de förklaringsmodeller som hon lyfter fram är att kvinnor är fjättrade vid moderskapet. Beauvoir menar att i förhistorien innebar graviditet, menstruation och amning att kvinnor blev försvagade och beroende av mäns beskydd. Vidare fortsätter hon att beskriva hur kvinnors situation försämrades med tekniska framsteg, såsom jordbruk och bearbetning av metaller. Dels menar hon att jordbruk krävde större fysisk styrka än jakt och samlande vilket gynnade männen. Dels menade hon att män med hjälp av de nya verktygen kände att de kunde erövra naturen. Då försvann vördnaden för naturen och kvinnan, som genom sin roll i reproduktionen förknippades med moderjord. Samtidigt skriver Beauvoir att det inte var lagbundet att den tekniska utvecklingen skulle ha lett till en försämrad ställning för kvinnor. Trots att vissa arbetsuppgifter gynnade män på grund av deras större styrka så fanns det många arbetsuppgifter som kvinnor utförde som var lika viktiga. Det som ledde till kvinnors försämrade ställning var att män inte värderade deras arbete lika högt. Beauvoir fortsätter genom antiken fram till industrialismen. Hon hinner bland annat med att beskriva de negativa effekter kristendomen haft på kvinnors ställning.
Efter historiegenomgången fortsätter Beauvoir med ett avsnitt om myter. Många av myterna beskriver kvinnor som orena, generellt sett eller i samband med menstruation. Kvinnor beskrivs som ett hot som fördärvar de "rena" männen. Beauvoir beskriver hur kvinnor genom historien har tvingats till isolering och ritualer för skydda männen från sin "orenhet". En annan myt som Beauvoir tar upp är den självuppoffrande kvinnan, dvs att det skulle ligga i kvinnans natur att sätta sig i andra hand för att ta hand om man och barn. Beauvoir tar upp hur vanlig den myten är inom litteraturen till exempel hos D. H. Lawrence och Stendahl. Hon jämför också med myter kring de svarta slavarna i USA.
Efter de historiska genomgångarna fokuserar Beauvoir på kvinnors situation i hennes samtid. Hon går igenom en mängd olika åldrar och roller såsom barndom, tonår, medelåldern, maka, moder, väninna, prostituerad, mfl. Först är det fokus på den tidiga barndomen. Det är i den är sektionen hon fäller de berömda orden "Man föds inte till kvinna,man blir det." Lite längre ner i texten fortsätter hon med "...beror det inte på att mystiska instinkter omedelbart dömer henne till passivitet, koketteri och moderskap, utan på att andra ingriper...och att flickans kallelse oavvisligen påtvingas henne...". Beauvoir menar att detta börjar mycket tidigt bland annat genom att pojkar har krav på sig att bli självständiga, medan flickor får mycket mer fysisk närhet från modern. Hon skriver att flickor som får en typisk manlig uppfostran av till exempel en ensamstående far får mindre problem. Hon hävdar att flickor skulle "visa samma översvallande livlighet, samma nyfikenhet , samma initiativförmåga och samma djärvhet som pojkar." om de tvingades vinna sitt oberoende på samma sätt som pojkar. Beauvoir skriver att pojkar vinner sitt oberoende genom att slåss och konkurrera med varandra.
Beauvoir fortsätter genom tonåren fram till äktenskap och moderskap. En del av avsnittet om moderskap ägnas åt abort. Beauvoir kritiserar den dubbelmoral som män i hennes samtid uppvisade kring abort. Officiellt så fördömer de abort men i det privata, i samband med graviditeter i utomäktenskapliga relationer kräver de att kvinnorna ska göra abort. De tog ingen hänsyn till att det var olagligt, att illegala aborter kunde vara farliga eller att det kunde vara känslomässigt svårt att göra en abort. Beauvoir skriver att förbudet mot abort inte handlade om moral utan om manlig sadism. Hon tar även upp hushållsarbetet. Hon ser ett visst mått av kreativitet i matlagning men på det stora hela beskriver hon hushållsarbetet som repetitivt, tråkigt och meningslöst. Beauvoir menar att hushållsarbetet hindrar kvinnor från att ägna sig åt mera utvecklande och kreativa sysslor.
I slutet av Det Andra Könet analyserar Beauvoir narcissism. Beauvoir hävdar att kvinnor i större utsträckning än män är narcissistiska. Hon påstår att det beror på att flickor döms till passivitet och att deras värld begränsas. Beauvoir menar att det ökar risken för att kvinnor vänder sig mot sig själva och blir narcissistiska. Hon skriver att "kvinnors" narcissism får konsekvenser för deras skapande. Hon menar att inga kvinnor når upp till de "stora" manliga författarna. Hennes uppfattning är att kvinnor fokuserar på sig själva och kan inte därför beskriva det allmänmänskliga och omskapa världen. Beauvoir hävdar kvinnors underordning gör att det inte känner ansvar för världen. Hon menar att det bara är de privilegierade som kan känna att världen är deras, endast de som känner ansvar för att förbättra och förändra den.
Nu till min kritik mot Det Andra Könet. I delar av texten upplever jag det som att Beauvoir lyfter och befäster mannen som norm, nedvärderar kvinnor och det kvinnliga. Jag tycker också att hon i vissa avsnitt psykologiserar och individualiserar för mycket, hon glömmer de strukturer som hon så skarpsinnigt beskriver i andra delar av texten. Ett exempel på att Beauvoir befäster mannen som norm är när hon hyllar pojkars uppväxt och uppfostran, i synnerhet att pojkar vinner sitt oberoende genom konkurrens och slagsmål med varandra. Jag tycker att elementen av våld och konkurrens är de mest destruktiva i den manliga könsrollen. De ställer till med mycket lidande för både kvinnor och män. Därför kan jag inte förstå varför Beauvoir ser det som positivt för något av könen.
Ett exempel där jag upplever att Beauvoir nedvärderar det kvinnliga är när hon beskriver pojkar och flickors lekar. Hon hävdar att pojkar söker äventyret, strävar uppåt och övervinner sig själva genom att till exempel klättra i träd. Samtidigt skriver hon att flickor leker passivt, de använder sin fantasi för att uppleva äventyr. Jag tolkar Beauvoir som att hon tycker att pojkarnas lek är positivt och eftersträvansvärt, medan hon tycker att flickors lek är negativt och meningslös. Först så tycker jag att Beauvoir könar lekandet för hårt, även om lek kan vara väldigt könsnormativt, så klättrar flickor i träd och pojkar kan sitta stilla och fantisera. Jag har svårt att se varför trädklättring skulle vara mer positivt än att fantisera. Givetvis tycker jag att det är hemskt att flickor genom förväntningar och könsroller inte får/vågar klättra i träd eller leka mer aktivt. Men vägen för att få bort de begränsningarna som pådyvlas flickor får inte kantas av att nedvärdera det som anses tjejigt, flickigt eller kvinnligt. Dels för att när en nedvärderar det som anses kvinnligt så nedvärderar en också kvinnor. Dels för att en begränsar pojkar och mäns möjligheter att ägna sig åt det som anses kvinnligt eller flickigt. Det tycker jag är mycket tydligt i dagens samhälle. Hur många killar finns det som ägnar sig åt ridning? Hur många manliga förskollärare finns det?
När Beauvoir hävdar att kvinnliga författare inte lyckas nå samma nivå som de "stora" manliga författarna och skriver att det bland annat beror på att kvinnor är mer narcissistiska, tycker jag hon befäster mannen som norm, nedvärdera kvinnor och psykologiserar/individualiserar. Till och börja med har jag väldigt svårt för hennes påstående att kvinnor skulle vara mer narcissistiska än män. Jag tycker till och med att det är lite inkonsekvent av henne. I andra delar av texten beskriver hon att en av de orsaker till att män försöker vidmakthålla kvinnors underordning är deras behov av att spegla sig i Den Andra för att bekräfta sin manlighet. Det måste vara höjden av narcissism! Beauvoir befäster mannen som norm genom att hävda att de kvinnliga författarna inte har samma förmåga att gestalta det allmänmänskliga som de "stora" manliga författarna. Jag tycker hon förväxlar det allmänmänskliga med det manliga och maskulina. Sen får jag känslan att hon föraktar många kvinnliga författare. Hon tycker att de skriver av fel anledning, att de inte skriver på riktigt och att de skriver om fel saker. Jag tycker att Beauvoir verkar vara förblindad av myten om det stora manliga geniet. Oavsett vad kvinnorna gör, så duger det inte. Men så fort en man pissar i snön så är det stor konst. Nu till varför jag tycker att Beauvoir psykologiserar/individualiserar för mycket. När hon använder narcissism som förklaringsmodell tycker jag hon delvis skuldbelägger kvinnor. Hon framför en personlig egenskap som en orsak till att det enligt hennes måttstock inte finns lika många stora kvinnlig författare. Jag tror att det fanns och finns mer konkreta orsaker såsom diskriminering, normer och kvinnors huvudansvar för hushållsarbete.
Jag känner att jag har låtit min kritik mot Det Andra Könet tagit väldigt stor plats. Det beror delvis på att jag har höga förväntningar på Beauvoir, hon är ju ändå en sådan ikonisk feminist. Jag vill dock poängtera att det finns mycket som är positivt med Det Andra Könet. Först och främst så är det en historiskt viktig text som inspirerat såväl feministiska teoretiker som aktivister. Jag tycker också att mycket av det Beauvoir skriver är intressant, tänkvärt och relevant än idag.
I den första delen, inleder Beauvoir med biologin kring könen. Hon diskuterar både människor och djur. En mängd olika aspekter tas upp, såsom muskelstyrka, befruktning och parning. Beauvoirs slutsats kring biologin är att den inte kan försvara eller förklara kvinnors underordning. Hon menar att de biologiska skillnaderna tolkas i en social kontext där det som är manligt generellt sätt värderas högre. Beauvoir fortsätter med att diskutera psykoanalysen och Freud. Hon tillstår att psykoanalysen har en fördel, nämligen att den bygger på att människan formas av ett socialt sammanhang snarare än att hon är determinerad av biologin. Dock riktar hon stark kritik mot psykoanalysen, särskilt mot teorin kring penisavund. Hon menar att psykoanalysen fokuserar fel när den tillmäter könsorganen så stor betydelse. Många små barn är inte medvetna om det motsatta könets könsorgan och om de är medvetna så brukar de inte reflektera så mycket över det. Beauvoir menar istället att det är den sociala kontexten att män och pojkar värderas högre som kan få flickor att känna avund och mindervärdighetskomplex. Beauvoir avslutar den första delen med att diskutera historiematerialismen. Hon tycker att historiematerialismen har en poäng när den förklarar kvinnans underordning genom hennes roll i produktionen och uppkomsten av privategendom. Men hon tycker också att det är en förenklad och reduktionistisk förklaringsmodell. Till exempel hävdar hon att det finns belägg för att kvinnor var underordnade innan privategendomens uppkomst. Sen menar Beauvoir att man inte kan likställa kvinnans situation med arbetaren (som förtrycks av kapitalisten). Hon menar att kvinnans situation är mycket mer komplex, bland annat på grund av att hon lever så nära sin förtryckare.
Beauvoir fortsätter med att gå igenom historien. Hon inleder med att "Den här världen har alltid tillhört männen..." och en av de förklaringsmodeller som hon lyfter fram är att kvinnor är fjättrade vid moderskapet. Beauvoir menar att i förhistorien innebar graviditet, menstruation och amning att kvinnor blev försvagade och beroende av mäns beskydd. Vidare fortsätter hon att beskriva hur kvinnors situation försämrades med tekniska framsteg, såsom jordbruk och bearbetning av metaller. Dels menar hon att jordbruk krävde större fysisk styrka än jakt och samlande vilket gynnade männen. Dels menade hon att män med hjälp av de nya verktygen kände att de kunde erövra naturen. Då försvann vördnaden för naturen och kvinnan, som genom sin roll i reproduktionen förknippades med moderjord. Samtidigt skriver Beauvoir att det inte var lagbundet att den tekniska utvecklingen skulle ha lett till en försämrad ställning för kvinnor. Trots att vissa arbetsuppgifter gynnade män på grund av deras större styrka så fanns det många arbetsuppgifter som kvinnor utförde som var lika viktiga. Det som ledde till kvinnors försämrade ställning var att män inte värderade deras arbete lika högt. Beauvoir fortsätter genom antiken fram till industrialismen. Hon hinner bland annat med att beskriva de negativa effekter kristendomen haft på kvinnors ställning.
Efter historiegenomgången fortsätter Beauvoir med ett avsnitt om myter. Många av myterna beskriver kvinnor som orena, generellt sett eller i samband med menstruation. Kvinnor beskrivs som ett hot som fördärvar de "rena" männen. Beauvoir beskriver hur kvinnor genom historien har tvingats till isolering och ritualer för skydda männen från sin "orenhet". En annan myt som Beauvoir tar upp är den självuppoffrande kvinnan, dvs att det skulle ligga i kvinnans natur att sätta sig i andra hand för att ta hand om man och barn. Beauvoir tar upp hur vanlig den myten är inom litteraturen till exempel hos D. H. Lawrence och Stendahl. Hon jämför också med myter kring de svarta slavarna i USA.
Efter de historiska genomgångarna fokuserar Beauvoir på kvinnors situation i hennes samtid. Hon går igenom en mängd olika åldrar och roller såsom barndom, tonår, medelåldern, maka, moder, väninna, prostituerad, mfl. Först är det fokus på den tidiga barndomen. Det är i den är sektionen hon fäller de berömda orden "Man föds inte till kvinna,man blir det." Lite längre ner i texten fortsätter hon med "...beror det inte på att mystiska instinkter omedelbart dömer henne till passivitet, koketteri och moderskap, utan på att andra ingriper...och att flickans kallelse oavvisligen påtvingas henne...". Beauvoir menar att detta börjar mycket tidigt bland annat genom att pojkar har krav på sig att bli självständiga, medan flickor får mycket mer fysisk närhet från modern. Hon skriver att flickor som får en typisk manlig uppfostran av till exempel en ensamstående far får mindre problem. Hon hävdar att flickor skulle "visa samma översvallande livlighet, samma nyfikenhet , samma initiativförmåga och samma djärvhet som pojkar." om de tvingades vinna sitt oberoende på samma sätt som pojkar. Beauvoir skriver att pojkar vinner sitt oberoende genom att slåss och konkurrera med varandra.
Beauvoir fortsätter genom tonåren fram till äktenskap och moderskap. En del av avsnittet om moderskap ägnas åt abort. Beauvoir kritiserar den dubbelmoral som män i hennes samtid uppvisade kring abort. Officiellt så fördömer de abort men i det privata, i samband med graviditeter i utomäktenskapliga relationer kräver de att kvinnorna ska göra abort. De tog ingen hänsyn till att det var olagligt, att illegala aborter kunde vara farliga eller att det kunde vara känslomässigt svårt att göra en abort. Beauvoir skriver att förbudet mot abort inte handlade om moral utan om manlig sadism. Hon tar även upp hushållsarbetet. Hon ser ett visst mått av kreativitet i matlagning men på det stora hela beskriver hon hushållsarbetet som repetitivt, tråkigt och meningslöst. Beauvoir menar att hushållsarbetet hindrar kvinnor från att ägna sig åt mera utvecklande och kreativa sysslor.
I slutet av Det Andra Könet analyserar Beauvoir narcissism. Beauvoir hävdar att kvinnor i större utsträckning än män är narcissistiska. Hon påstår att det beror på att flickor döms till passivitet och att deras värld begränsas. Beauvoir menar att det ökar risken för att kvinnor vänder sig mot sig själva och blir narcissistiska. Hon skriver att "kvinnors" narcissism får konsekvenser för deras skapande. Hon menar att inga kvinnor når upp till de "stora" manliga författarna. Hennes uppfattning är att kvinnor fokuserar på sig själva och kan inte därför beskriva det allmänmänskliga och omskapa världen. Beauvoir hävdar kvinnors underordning gör att det inte känner ansvar för världen. Hon menar att det bara är de privilegierade som kan känna att världen är deras, endast de som känner ansvar för att förbättra och förändra den.
Nu till min kritik mot Det Andra Könet. I delar av texten upplever jag det som att Beauvoir lyfter och befäster mannen som norm, nedvärderar kvinnor och det kvinnliga. Jag tycker också att hon i vissa avsnitt psykologiserar och individualiserar för mycket, hon glömmer de strukturer som hon så skarpsinnigt beskriver i andra delar av texten. Ett exempel på att Beauvoir befäster mannen som norm är när hon hyllar pojkars uppväxt och uppfostran, i synnerhet att pojkar vinner sitt oberoende genom konkurrens och slagsmål med varandra. Jag tycker att elementen av våld och konkurrens är de mest destruktiva i den manliga könsrollen. De ställer till med mycket lidande för både kvinnor och män. Därför kan jag inte förstå varför Beauvoir ser det som positivt för något av könen.
Ett exempel där jag upplever att Beauvoir nedvärderar det kvinnliga är när hon beskriver pojkar och flickors lekar. Hon hävdar att pojkar söker äventyret, strävar uppåt och övervinner sig själva genom att till exempel klättra i träd. Samtidigt skriver hon att flickor leker passivt, de använder sin fantasi för att uppleva äventyr. Jag tolkar Beauvoir som att hon tycker att pojkarnas lek är positivt och eftersträvansvärt, medan hon tycker att flickors lek är negativt och meningslös. Först så tycker jag att Beauvoir könar lekandet för hårt, även om lek kan vara väldigt könsnormativt, så klättrar flickor i träd och pojkar kan sitta stilla och fantisera. Jag har svårt att se varför trädklättring skulle vara mer positivt än att fantisera. Givetvis tycker jag att det är hemskt att flickor genom förväntningar och könsroller inte får/vågar klättra i träd eller leka mer aktivt. Men vägen för att få bort de begränsningarna som pådyvlas flickor får inte kantas av att nedvärdera det som anses tjejigt, flickigt eller kvinnligt. Dels för att när en nedvärderar det som anses kvinnligt så nedvärderar en också kvinnor. Dels för att en begränsar pojkar och mäns möjligheter att ägna sig åt det som anses kvinnligt eller flickigt. Det tycker jag är mycket tydligt i dagens samhälle. Hur många killar finns det som ägnar sig åt ridning? Hur många manliga förskollärare finns det?
När Beauvoir hävdar att kvinnliga författare inte lyckas nå samma nivå som de "stora" manliga författarna och skriver att det bland annat beror på att kvinnor är mer narcissistiska, tycker jag hon befäster mannen som norm, nedvärdera kvinnor och psykologiserar/individualiserar. Till och börja med har jag väldigt svårt för hennes påstående att kvinnor skulle vara mer narcissistiska än män. Jag tycker till och med att det är lite inkonsekvent av henne. I andra delar av texten beskriver hon att en av de orsaker till att män försöker vidmakthålla kvinnors underordning är deras behov av att spegla sig i Den Andra för att bekräfta sin manlighet. Det måste vara höjden av narcissism! Beauvoir befäster mannen som norm genom att hävda att de kvinnliga författarna inte har samma förmåga att gestalta det allmänmänskliga som de "stora" manliga författarna. Jag tycker hon förväxlar det allmänmänskliga med det manliga och maskulina. Sen får jag känslan att hon föraktar många kvinnliga författare. Hon tycker att de skriver av fel anledning, att de inte skriver på riktigt och att de skriver om fel saker. Jag tycker att Beauvoir verkar vara förblindad av myten om det stora manliga geniet. Oavsett vad kvinnorna gör, så duger det inte. Men så fort en man pissar i snön så är det stor konst. Nu till varför jag tycker att Beauvoir psykologiserar/individualiserar för mycket. När hon använder narcissism som förklaringsmodell tycker jag hon delvis skuldbelägger kvinnor. Hon framför en personlig egenskap som en orsak till att det enligt hennes måttstock inte finns lika många stora kvinnlig författare. Jag tror att det fanns och finns mer konkreta orsaker såsom diskriminering, normer och kvinnors huvudansvar för hushållsarbete.
Jag känner att jag har låtit min kritik mot Det Andra Könet tagit väldigt stor plats. Det beror delvis på att jag har höga förväntningar på Beauvoir, hon är ju ändå en sådan ikonisk feminist. Jag vill dock poängtera att det finns mycket som är positivt med Det Andra Könet. Först och främst så är det en historiskt viktig text som inspirerat såväl feministiska teoretiker som aktivister. Jag tycker också att mycket av det Beauvoir skriver är intressant, tänkvärt och relevant än idag.
torsdag 8 december 2011
Tips: Feminist Frequency
Jag vill tipsa om Feminist Frequency, där Anita Sarkeesian videobloggar om feminism, media och populärkultur. Videobloggarna är mycket sevärda. Inläggen är vassa, roliga och mycket lärorika. De analyserar och kritiserar olika mediala och populärkulturella fenomen utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag vill särskilt rekomendera inlägget: The Smurfette Principle. Det tar upp fenomenet att mycket kultur som riktar sig till barn (tecknadfilm, serietidningar, etc) domineras av manliga karaktärer. Antingen förekommer det inga kvinnliga huvudkaraktärer, eller så förekommer det en kvinnlig karaktär bland många manliga karaktärer. Ett exempel som jag tänkt på redan innan jag såg inlägget är Nalle Puh, det finns flera manliga karaktärer (Nalle Puh, Tiger, Nasse, Kanin, Ru, etc) men bara en kvinnlig (Kängu).
PS
Det är tur att det finns många undantag från The Smurfette Principle jag säger bara Pippi Långstrump!
onsdag 30 november 2011
Vår rättmätiga plats
Jag har precis läst Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall, den tar på ett lättfattligt sätt upp historien kring Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och dess tongivande medlemmar. Hedvall beskriver motståndet de mötte, organisationsformer, deras metoder och interna motsättningar. Boken är fylld av underbara bilder på möten, artiklar och flygblad. Hedvall låter historien stå i fokus, men ägnar ett kortare avsnitt till kommentarer och analys. Hon skriver en hel del intressant i analysavsnittet men jag återkommer till det senare.
Hedvall inleder med en internationell översikt, hon tar upp suffragetterna i England, rösträttskampen i Amerika, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill och Olympe de Gouges. Lite pinsamt att erkänna, men Olympe de Gouges är en ny bekantskap för mig (jag är hopplöst begränsad till den anglosaxiska världen). Hon verkade på 1700-talet och drev frågor kring kvinnors rättigheter, motstånd mot slaveriet och mot dödsstraff. Hon skrev bland annat Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den följer punkt för punkt Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter men den inkluderar kvinnor i dessa rättigheter. Olympe de Gouges avrättades senare eftersom hon riktade kritik mot Franska revolutionen.
Nu åter till den svenska rösträttskampen, Hedvall delar upp de aktiva i LKPR i tre kategorier Grundarna, Studentskorna och Pennskaften. Grundarna var de äldsta medlemmarna som var med och grundade LKPR. Några av de tongivande bland grundarna var Anna Whitlock, Emilia Broomé, Agda Montelius och Getrud Adelborg. Mitten generationen kallar Hedvall för studentskorna, de flesta av dem var födda runt 1870 och de tillhörde den första större kullen av kvinnliga studenter ( 1873 blev det tillåtet för kvinnor att ta akademisk examina). De framträdande medlemmarna bland studentskorna var Signe Bergman, Gulli Petrini, Lydia Wahlström och Ann Margret Holmgren. Studentskorna fanns på många av de ledande positionerna i LKPR, till exempel var Signe Bergman dess ordförande under många år. Hon gick till och med under epitetet rösträttsgeneralen. Studentskornas liv präglades på ett helt annat sätt av rösträttskampen. Det var den stora frågan i deras liv, de ägnade mycket tid åt att åka runt i landet för att hålla tal och föreläsningar. Den yngsta generationen benämner Hedvall som pennskaften. De flesta av dem var födda på 1880-talet. De hade ett gott självförtroende och tog det för självklart att de hade rätt till rösträtt. De varit inte lika angelägna som den äldre generationen att bli accepterade och respekterade, utan de var mer respektlösa mot rösträtts motståndarna. Några av de tongivande medlemmarna bland pennskaften var Elin Wägner, Else Kleen och Märta Tamm Götlind. En person som inte riktigt passar in i Hedvalls kategorier men som stöttade LKPR var Selma Lagerlöf. Hon höll föredrag och skrev artiklar för LKPRs räkning.
För att förstå hur LKPR agerade och de strategier de valde är det viktigt få en bild av det mostånd de mötte. Mycket av argumenten från motståndarna var baserat på isärhållande av könen, de hävdade att kvinnans natur gjorde henne olämplig för poltiken. De menade kvinnans plats var i hemmet och att mannens plats var i det offentliga. Hövligeten hos mostståndarna varierade, men det var inte ovanligt att de förlöligade och hånade kvinnorna som kämpade för rösträtt. Rösträtts kvinnorna blev kallade vulgära, fula och okvinnliga. De anklagades också för att fördärva familjen och nationen.
En del av LKPR:s strategi var att enbart fokusera på rösträttsfrågan, de krävde inte ens allmän rösträtt utan de drev bara kravet att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. När LKPR grundades hade män inte allmän och lika rösträtt utan det var kopplat till egendom. Många av medlemmarna var engagerade i andra feministiska frågor, såsom kampen för aborträtt, kampen mot prostitution, kvinnors rätt på arbetsmarknaden, etc. Men man var noga med att inte driva dessa frågor under LKPRs flagg, dels för att de hade olika uppfattning inom LKPR, dels för att undslippa motståndarnas anklagelser om att kvinnligrösträtt leder till moraliskt förfall och nationens fördärv. En annan del av LKPR:s strategi var att vinna respekt och övertyga att kvinnor var värdiga att få rösträtt. Det innebar att man tog avstånd för militanta och civilolydnads aktioner. De var till och med sparsamma med att demonstrera. De arbetade främst med att uppvakta makthavare, hålla föreläsningar och skriva debattartiklar. Inom LKPR var de mycket noga med mötesprotokoll och oganisations formalia. Syftet var tvådelat, dels var det viktigt för att organisationen skulle vara välfungerande, dels handlade det om att visa att kvinnor var kapabla att sköta en stor demokratiskorganisation klanderfritt. Utöver att argumentera för att kvinnor var värdiga för rösträtt, så argumneterade LKPR utifrån ett särartsfeminisistiskt perspektiv. De menade att kvinnor hade unika egenskaper som skulle komplettera männens egenskaper i ett demokratiskt samhälle.
Nu till Hedvalls analys, hon lyfter flera intressanta aspekter. Jag tyckte att två aspekter var särskilt intressanta, dels att man var väldigt angelägen om att hålla kvar högerkvinnorna, dels att man var så försiktig i krav och retorik. Hedvall är kritisk mot de eftergifter som LKPR gjorde för att hålla kvar högerkvinnorna. En sådan eftergift var att man inte krävde allmän och lika rösträtt. Initialt innebar detta att de flesta arbetarkvinnor inte skulle ha fått rösträtt. Det medförde att LKPR fick det svårt att enegagera arbetarkvinnor och socialister. Hedvall anser också att LKPR kunde ha varit tuffare i sin argumentation. Hon menar att de borde haft ett tydligare rättighetsperspektiv, i princip anser hon att LPKR i högre grad borde lyft att kvinnor är människor därför har de rätt att rösta. Hedvall för fram en teori om varför de var så försiktiga, hon menar det beror på att många av de ledande inom LKPR stod maktens män nära och att de delvis underskattade sitt inflytande över dessa män.
Jag tycker att Vår rättmätiga plats är mycket läsvärd, särskilt kul är alla bilder från möten och debattartiklar. Nu var LKPR inte den enda feministiska rörelsen kring förra sekelskiftet. Även den socialdemokratiska kvinnorörelsen har en mycket intressant historia. Jag ska försöka återkomma till den i ett framtida inlägg.
Hedvall inleder med en internationell översikt, hon tar upp suffragetterna i England, rösträttskampen i Amerika, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill och Olympe de Gouges. Lite pinsamt att erkänna, men Olympe de Gouges är en ny bekantskap för mig (jag är hopplöst begränsad till den anglosaxiska världen). Hon verkade på 1700-talet och drev frågor kring kvinnors rättigheter, motstånd mot slaveriet och mot dödsstraff. Hon skrev bland annat Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den följer punkt för punkt Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter men den inkluderar kvinnor i dessa rättigheter. Olympe de Gouges avrättades senare eftersom hon riktade kritik mot Franska revolutionen.
Nu åter till den svenska rösträttskampen, Hedvall delar upp de aktiva i LKPR i tre kategorier Grundarna, Studentskorna och Pennskaften. Grundarna var de äldsta medlemmarna som var med och grundade LKPR. Några av de tongivande bland grundarna var Anna Whitlock, Emilia Broomé, Agda Montelius och Getrud Adelborg. Mitten generationen kallar Hedvall för studentskorna, de flesta av dem var födda runt 1870 och de tillhörde den första större kullen av kvinnliga studenter ( 1873 blev det tillåtet för kvinnor att ta akademisk examina). De framträdande medlemmarna bland studentskorna var Signe Bergman, Gulli Petrini, Lydia Wahlström och Ann Margret Holmgren. Studentskorna fanns på många av de ledande positionerna i LKPR, till exempel var Signe Bergman dess ordförande under många år. Hon gick till och med under epitetet rösträttsgeneralen. Studentskornas liv präglades på ett helt annat sätt av rösträttskampen. Det var den stora frågan i deras liv, de ägnade mycket tid åt att åka runt i landet för att hålla tal och föreläsningar. Den yngsta generationen benämner Hedvall som pennskaften. De flesta av dem var födda på 1880-talet. De hade ett gott självförtroende och tog det för självklart att de hade rätt till rösträtt. De varit inte lika angelägna som den äldre generationen att bli accepterade och respekterade, utan de var mer respektlösa mot rösträtts motståndarna. Några av de tongivande medlemmarna bland pennskaften var Elin Wägner, Else Kleen och Märta Tamm Götlind. En person som inte riktigt passar in i Hedvalls kategorier men som stöttade LKPR var Selma Lagerlöf. Hon höll föredrag och skrev artiklar för LKPRs räkning.
För att förstå hur LKPR agerade och de strategier de valde är det viktigt få en bild av det mostånd de mötte. Mycket av argumenten från motståndarna var baserat på isärhållande av könen, de hävdade att kvinnans natur gjorde henne olämplig för poltiken. De menade kvinnans plats var i hemmet och att mannens plats var i det offentliga. Hövligeten hos mostståndarna varierade, men det var inte ovanligt att de förlöligade och hånade kvinnorna som kämpade för rösträtt. Rösträtts kvinnorna blev kallade vulgära, fula och okvinnliga. De anklagades också för att fördärva familjen och nationen.
En del av LKPR:s strategi var att enbart fokusera på rösträttsfrågan, de krävde inte ens allmän rösträtt utan de drev bara kravet att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. När LKPR grundades hade män inte allmän och lika rösträtt utan det var kopplat till egendom. Många av medlemmarna var engagerade i andra feministiska frågor, såsom kampen för aborträtt, kampen mot prostitution, kvinnors rätt på arbetsmarknaden, etc. Men man var noga med att inte driva dessa frågor under LKPRs flagg, dels för att de hade olika uppfattning inom LKPR, dels för att undslippa motståndarnas anklagelser om att kvinnligrösträtt leder till moraliskt förfall och nationens fördärv. En annan del av LKPR:s strategi var att vinna respekt och övertyga att kvinnor var värdiga att få rösträtt. Det innebar att man tog avstånd för militanta och civilolydnads aktioner. De var till och med sparsamma med att demonstrera. De arbetade främst med att uppvakta makthavare, hålla föreläsningar och skriva debattartiklar. Inom LKPR var de mycket noga med mötesprotokoll och oganisations formalia. Syftet var tvådelat, dels var det viktigt för att organisationen skulle vara välfungerande, dels handlade det om att visa att kvinnor var kapabla att sköta en stor demokratiskorganisation klanderfritt. Utöver att argumentera för att kvinnor var värdiga för rösträtt, så argumneterade LKPR utifrån ett särartsfeminisistiskt perspektiv. De menade att kvinnor hade unika egenskaper som skulle komplettera männens egenskaper i ett demokratiskt samhälle.
Nu till Hedvalls analys, hon lyfter flera intressanta aspekter. Jag tyckte att två aspekter var särskilt intressanta, dels att man var väldigt angelägen om att hålla kvar högerkvinnorna, dels att man var så försiktig i krav och retorik. Hedvall är kritisk mot de eftergifter som LKPR gjorde för att hålla kvar högerkvinnorna. En sådan eftergift var att man inte krävde allmän och lika rösträtt. Initialt innebar detta att de flesta arbetarkvinnor inte skulle ha fått rösträtt. Det medförde att LKPR fick det svårt att enegagera arbetarkvinnor och socialister. Hedvall anser också att LKPR kunde ha varit tuffare i sin argumentation. Hon menar att de borde haft ett tydligare rättighetsperspektiv, i princip anser hon att LPKR i högre grad borde lyft att kvinnor är människor därför har de rätt att rösta. Hedvall för fram en teori om varför de var så försiktiga, hon menar det beror på att många av de ledande inom LKPR stod maktens män nära och att de delvis underskattade sitt inflytande över dessa män.
Jag tycker att Vår rättmätiga plats är mycket läsvärd, särskilt kul är alla bilder från möten och debattartiklar. Nu var LKPR inte den enda feministiska rörelsen kring förra sekelskiftet. Även den socialdemokratiska kvinnorörelsen har en mycket intressant historia. Jag ska försöka återkomma till den i ett framtida inlägg.
söndag 30 oktober 2011
Var på partiledarkandidtats utfrågning i lördags
Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.
I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.
Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.
Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.
I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.
Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.
Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.
tisdag 20 september 2011
Den tidiga kvinnokampen mer än bara kamp för rösträtt
Mitt föregående inlägg tog upp den inspirerande kampen för kvinnors rösträtt. Ibland får man uppfattningen att kvinnokampen på den tiden bara handlade om rösträttsfrågan men den handlade om så mycket mer. Det är ett faktum som Gerda Christenson belyser i en intressant artikel i det senaste numret av Feministiskt Perspektiv.
Precis nu som då var rätten till lika lön och lika villkor i arbetslivet en viktig feministisk fråga. 1911 drev de två enda kvinnorna, Getrud Månsson och Valfrid Palmgren, i Stockholms stadsfullmäktige att kvinnor ska ha rätt till lika lång semester som män. Männen i både Högern och Socialdemokraterna motsatte sig förslaget. Getrud Månsson var Socialdemokrat och den första kvinnan som blev vald till Stockholms stadsfullmäktige. Hon var för den delen överhuvudtaget den första kvinnan i Sverige som blev vald till ett politiskt ämbete (Kvinnor fick för första gången i 1910s val kandidera till kommunfullmäktige). Månsson försörjde sig som tjänsteflicka från 11-års ålder och skaffade sig sedan en egen affär, där hon sålde lysoljelampor. Valfrid Palmgren tillhörde högern och hon vara pedagog. Hon var pionjär på många sätt. Det är tack vare henne vi har folkbibliotek, hon lyckades driva genom att Sverige ska ha offentligt finansierade bibliotek där allmänheten kan låna böcker gratis. Om ni är intresserade av Palmgren och folkbiblioteken läs gärna följande artikel i DN.
I artikeln fortsätter Christenson att beskriva flera frågor som de tidiga feministerna drev. Det är slående hur många av frågorna som fortfarande är aktuella idag. Sömmerskan och riksdagsledamoten Agda Östlund drev bland annat frågan om mäns våld mot kvinnor och att kvinnor som gjorde abort inte skulle straffas. Östlund var långt ifrån ensam om att driva frågan om kvinnors rätt till abort. Bland annat propagerade Eva Andén, den första kvinnan som blev advokat i Sverige, för att kvinnor ska ha rätt att göra abort de tre första månaderna. Ni kan läsa en artikel av Andén i Morgonbris [här]. Morgonbris var (och är) den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning. Om ni är intresserade av Eva Andén läs gärna följande artikel på Kvinnofrontens hemsida.
Jag tycker att det är så spännande att läsa om pionjärerna i den tidiga kvinnokampen. Det är så fascinerande levnadsöden och stor bedrifter, som för den breda allmänheten i stort sett är okända. De här kvinnornas gärningar har bidraget enormt mycket till att göra Sverige och världen till en bättre plats. Det görs så mycket dokumentärer om "stora" män och krig. Jag önskar att kvinnorna i den tidiga kvinnokampen fick lika stor uppmärksamhet.
Precis nu som då var rätten till lika lön och lika villkor i arbetslivet en viktig feministisk fråga. 1911 drev de två enda kvinnorna, Getrud Månsson och Valfrid Palmgren, i Stockholms stadsfullmäktige att kvinnor ska ha rätt till lika lång semester som män. Männen i både Högern och Socialdemokraterna motsatte sig förslaget. Getrud Månsson var Socialdemokrat och den första kvinnan som blev vald till Stockholms stadsfullmäktige. Hon var för den delen överhuvudtaget den första kvinnan i Sverige som blev vald till ett politiskt ämbete (Kvinnor fick för första gången i 1910s val kandidera till kommunfullmäktige). Månsson försörjde sig som tjänsteflicka från 11-års ålder och skaffade sig sedan en egen affär, där hon sålde lysoljelampor. Valfrid Palmgren tillhörde högern och hon vara pedagog. Hon var pionjär på många sätt. Det är tack vare henne vi har folkbibliotek, hon lyckades driva genom att Sverige ska ha offentligt finansierade bibliotek där allmänheten kan låna böcker gratis. Om ni är intresserade av Palmgren och folkbiblioteken läs gärna följande artikel i DN.
I artikeln fortsätter Christenson att beskriva flera frågor som de tidiga feministerna drev. Det är slående hur många av frågorna som fortfarande är aktuella idag. Sömmerskan och riksdagsledamoten Agda Östlund drev bland annat frågan om mäns våld mot kvinnor och att kvinnor som gjorde abort inte skulle straffas. Östlund var långt ifrån ensam om att driva frågan om kvinnors rätt till abort. Bland annat propagerade Eva Andén, den första kvinnan som blev advokat i Sverige, för att kvinnor ska ha rätt att göra abort de tre första månaderna. Ni kan läsa en artikel av Andén i Morgonbris [här]. Morgonbris var (och är) den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning. Om ni är intresserade av Eva Andén läs gärna följande artikel på Kvinnofrontens hemsida.
Jag tycker att det är så spännande att läsa om pionjärerna i den tidiga kvinnokampen. Det är så fascinerande levnadsöden och stor bedrifter, som för den breda allmänheten i stort sett är okända. De här kvinnornas gärningar har bidraget enormt mycket till att göra Sverige och världen till en bättre plats. Det görs så mycket dokumentärer om "stora" män och krig. Jag önskar att kvinnorna i den tidiga kvinnokampen fick lika stor uppmärksamhet.
måndag 12 september 2011
Glömda Hjältar?
Det är nittio år sedan Sverige blev en demokrati, det är nittio år sen kvinnor fick rösträtt i Sverige. Vem och vilka bedrev den kampen? Ja, vet ni? Det är iaf. inget jag fick lära mig på historielektionerna. Det lilla jag fick lära mig om kvinnokampen, handlade om suffragetterna i England och det var inte mer än en sida i historieboken. Minst halva den sidan gick åt till att moralisera över deras kamp metoder. Jag har också känslan av att det inte riktigt ingår i allmänbildningen att känna till de tongivande personerna och organisationerna i den svenska kampen för kvinnlig rösträtt.
Nu tänkte jag inte bara ägna mig åt att gnälla i det är inlägget. För om en anstränger sig lite går det faktiskt hitta spännande information om den svenska rörelsen för kvinnlig rösträtt. Ett jättebra ställe att börja på Göteborgs universitetsbiblioteks temasidor om kvinnokampen. Sen kommer Barbro Hedvall, enligt följande artikel, i dagarna ut med boken: Vår rättmätiga plats. Jag återkommer med ett utförligare inlägg när jag hunnit läsa den, men av artikeln att döma verkar den klart läsvärd.
För er som inte hinner eller har lust att fördjupa er inom den svenska kampen för kvinnlig rösträtt tänkte jag ägna mig åt lite feministisk folkbildning. Den största organisationen för kvinnlig röst rätt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR grundades i början av 1900-talet och medlemskap vara bara öppet för kvinnor. LKPR var tvärpolitiskt, de hade liberaler, socialdemokrater och en och annan högersympatisör som medlemmar. Deras aktivism togs i uttryck genom utbildning, spridning av flygblad, anordnande av föreläsningar och lobby-arbete. Flera kända och respekterade kulturpersonligheter såsom, Selma Lagerlöf och Elin Wägner anlitades som talare. LKPR möttes av hårt motstånd, deras medlemmar förlöjligades. De kallades okvinnliga, fula och imbecilla.
Bland grundarna och ledarna för LKPR ingick bland annat följande kvinnor: Lydia Wahlström, Signe Bergman och Anna Whitlock. Wahlström (1869-1954) en av medgrundarna till LKPR var historiker och författare. Hon var den andra kvinnan som disputerade i Sverige. Fakta av lite mer kuriös karaktär är att hon också var en av de första kvinnorna som bar studentmössa vilket var mycket kontroversiellt. Bergman (1869-1960) var en av de ledande inom LKPR och var under några år dess ordförande. Till yrket var hon banktjänsteman. Whitlock (1852-1930) var LKPRs första ordförande och hon var också den som innehade ordförandeposten längst. Till yrket var Whitlock pedagog och hon grundade den Whitlockska samskolan. I skolan tillämpade Whitlock många moderna pedagogiska idéer, såsom samma undervisningen för båda könen och elevinflytande.
Nu tänkte jag inte bara ägna mig åt att gnälla i det är inlägget. För om en anstränger sig lite går det faktiskt hitta spännande information om den svenska rörelsen för kvinnlig rösträtt. Ett jättebra ställe att börja på Göteborgs universitetsbiblioteks temasidor om kvinnokampen. Sen kommer Barbro Hedvall, enligt följande artikel, i dagarna ut med boken: Vår rättmätiga plats. Jag återkommer med ett utförligare inlägg när jag hunnit läsa den, men av artikeln att döma verkar den klart läsvärd.
För er som inte hinner eller har lust att fördjupa er inom den svenska kampen för kvinnlig rösträtt tänkte jag ägna mig åt lite feministisk folkbildning. Den största organisationen för kvinnlig röst rätt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR grundades i början av 1900-talet och medlemskap vara bara öppet för kvinnor. LKPR var tvärpolitiskt, de hade liberaler, socialdemokrater och en och annan högersympatisör som medlemmar. Deras aktivism togs i uttryck genom utbildning, spridning av flygblad, anordnande av föreläsningar och lobby-arbete. Flera kända och respekterade kulturpersonligheter såsom, Selma Lagerlöf och Elin Wägner anlitades som talare. LKPR möttes av hårt motstånd, deras medlemmar förlöjligades. De kallades okvinnliga, fula och imbecilla.
Bland grundarna och ledarna för LKPR ingick bland annat följande kvinnor: Lydia Wahlström, Signe Bergman och Anna Whitlock. Wahlström (1869-1954) en av medgrundarna till LKPR var historiker och författare. Hon var den andra kvinnan som disputerade i Sverige. Fakta av lite mer kuriös karaktär är att hon också var en av de första kvinnorna som bar studentmössa vilket var mycket kontroversiellt. Bergman (1869-1960) var en av de ledande inom LKPR och var under några år dess ordförande. Till yrket var hon banktjänsteman. Whitlock (1852-1930) var LKPRs första ordförande och hon var också den som innehade ordförandeposten längst. Till yrket var Whitlock pedagog och hon grundade den Whitlockska samskolan. I skolan tillämpade Whitlock många moderna pedagogiska idéer, såsom samma undervisningen för båda könen och elevinflytande.
lördag 10 september 2011
Bra debattartikel om delat ledarskap i Flamman
Martina Nilsson, Ida Legnemark, Ana Rubin och Tamara Spiric har skrivit en jättebra debattartikel i Flamman om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av Jens Holm där han uttrycker att han tycker det är konstigt att många så tydligt kräver att nästa partiordförande ska vara kvinna. Nilsson mfl. förklarar i sin replik, på ett mycket pedagogiskt sätt varför kön är viktigt och varför delat ledarskap inte per automatik leder till ett mer feministiskt Vänsterparti.
En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.
En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.
måndag 5 september 2011
Feministiskt perspektiv om abort
Webbtidningen Feministiskt Perspektiv hade ett väldigt intressant tema i det senaste numret. De behandlade ämnet abort ur flera olika aspekter. Några av artiklarna är öppna länk, länk och länk. De andra andra artiklarna måste man vara prenumerant för att kunna läsa. Jag ska försöka sammanfatta och kommentera det jag tyckte var särskilt intressant.
Gerda Christenson ger i sin artikel en mycket läsvärd översikt över de svenska abortmotståndarna. En av de aggressivaste organisationerna är MRO (Människorätt för ofödda). De vill ha ett totalförbud för abort. De vill inte ha några undantag inte ens om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. De använder ofta bilder på aborterade foster i deras propaganda och de har genomfört protester mot enskilda som i sin yrkesutövning genomför aborter. En mer pragmatisk organisation är Ja till Livet och deras ungdomsorganisation Älska Livet. De propagerar inte för ett förbud, utan de vill inskränka aborträtten på andra sätt. Till exempel genom att sänka tidsgränsen för abort och ge sjukvårdspersonal rätten att vägra att utföra aborter. Ungdomsorganisationen Älska Livet har hamnat i blåsväder sedan de har lurat barn att gå med. Ordföranden för Ja till Livet Gunilla Gomér som också är riksdagsledamot för Kristdemokraterna hamnade nyligen i blåsväder när hon argumenterade för inhemsk adoption istället för abort. Hon menade att det var bättre att adoptera inhemska barn istället för att "importera" utländska barn.
Namnet Människorätt för ofödda antyder att MRO anser att foster ska ha samma rättigheter som levande människor. Deras rabiata abortmotstånd innebär att de vill ge rättigheter till foster som ingen levande människa har. Ingen människa har rätt till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Till exempel är det inte tvång på att donera blod även om det är akutblodbrist. För den som är intresserad så har jag bemött den här typen av argument i ett tidigare inlägg. Jag tycker även att Gomérs argumentation kring adoption är problematisk. Hennes sätt att varufiera barn genom att prata om att importera barn är vidrigt. Bortsett från detta så anser jag inte heller att man kan reducera abort till rätten att avstå föräldraskapet. Utan i mina ögon handlar abort främst om kvinnors rätt till sina kroppar.
I artikeln fortsätter Gerda Christenson med att beskriva hur abortmotståndet i riksdagen ser ut. I riksdagen är det fyra Kristdemokrater som är abortmotståndare. De har blivit invalda genom personvalskampanjer. Majoriteten i Kristdemokraterna står dock bakom den nuvarande abortlagstiftningen. SD är det enda partiet i riksdagen som vill inskränka aborträtten. De vill sänka abortgränsen till vecka 12 och de vill införa en så kallad samvetsklausul som innebär att vårdpersonal kan vägra att utföra aborter. Sen finns det ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen, Forum för familj och människovärde, med medlemmar från M, Fp och KD. Forum för familj och människovärde har bland annat bjudit in högerextrema abortmotståndare från USA att föreläsa i riksdagen.
Jag tycker att det känns tryggt att det finns en så pass stor majoritet i riksdagen för den nuvarande abortlagstiftningen. Men det är jätteviktigt att bevaka så att abortmotståndarna inte får större inflytande. Ett sätt att göra det på är att sätta fokus på och granska de kandidater som är abortmotståndare.
Gerda Christenson ger i sin artikel en mycket läsvärd översikt över de svenska abortmotståndarna. En av de aggressivaste organisationerna är MRO (Människorätt för ofödda). De vill ha ett totalförbud för abort. De vill inte ha några undantag inte ens om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. De använder ofta bilder på aborterade foster i deras propaganda och de har genomfört protester mot enskilda som i sin yrkesutövning genomför aborter. En mer pragmatisk organisation är Ja till Livet och deras ungdomsorganisation Älska Livet. De propagerar inte för ett förbud, utan de vill inskränka aborträtten på andra sätt. Till exempel genom att sänka tidsgränsen för abort och ge sjukvårdspersonal rätten att vägra att utföra aborter. Ungdomsorganisationen Älska Livet har hamnat i blåsväder sedan de har lurat barn att gå med. Ordföranden för Ja till Livet Gunilla Gomér som också är riksdagsledamot för Kristdemokraterna hamnade nyligen i blåsväder när hon argumenterade för inhemsk adoption istället för abort. Hon menade att det var bättre att adoptera inhemska barn istället för att "importera" utländska barn.
Namnet Människorätt för ofödda antyder att MRO anser att foster ska ha samma rättigheter som levande människor. Deras rabiata abortmotstånd innebär att de vill ge rättigheter till foster som ingen levande människa har. Ingen människa har rätt till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Till exempel är det inte tvång på att donera blod även om det är akutblodbrist. För den som är intresserad så har jag bemött den här typen av argument i ett tidigare inlägg. Jag tycker även att Gomérs argumentation kring adoption är problematisk. Hennes sätt att varufiera barn genom att prata om att importera barn är vidrigt. Bortsett från detta så anser jag inte heller att man kan reducera abort till rätten att avstå föräldraskapet. Utan i mina ögon handlar abort främst om kvinnors rätt till sina kroppar.
I artikeln fortsätter Gerda Christenson med att beskriva hur abortmotståndet i riksdagen ser ut. I riksdagen är det fyra Kristdemokrater som är abortmotståndare. De har blivit invalda genom personvalskampanjer. Majoriteten i Kristdemokraterna står dock bakom den nuvarande abortlagstiftningen. SD är det enda partiet i riksdagen som vill inskränka aborträtten. De vill sänka abortgränsen till vecka 12 och de vill införa en så kallad samvetsklausul som innebär att vårdpersonal kan vägra att utföra aborter. Sen finns det ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen, Forum för familj och människovärde, med medlemmar från M, Fp och KD. Forum för familj och människovärde har bland annat bjudit in högerextrema abortmotståndare från USA att föreläsa i riksdagen.
Jag tycker att det känns tryggt att det finns en så pass stor majoritet i riksdagen för den nuvarande abortlagstiftningen. Men det är jätteviktigt att bevaka så att abortmotståndarna inte får större inflytande. Ett sätt att göra det på är att sätta fokus på och granska de kandidater som är abortmotståndare.
söndag 28 augusti 2011
Bra debattartikel av Ulla Andersson!
Ulla Andersson partiordförandekandidat för Vänsterpartiet, har skrivit en intressant debattartikel i Aftonbladet. I artikeln presenterar hon vilka frågor hon vill att Vänsterpartiet ska driva. Hon vill att kvinnors levnadsvillkor ska stå högst på den politiska dagordningen. Vidare lyfter Andersson att det inte räcker med att prata om mer feminism, hon säger: "Och det räcker inte att bara säga att det behövs mer av feminism. Det behövs konkreta förslag för att vi ska nå målet om full jämställdhet." Andersson listar sedan flera konkreta förslag:
Sen är det också viktigt att i retoriken våga ställa krav på män. Det räcker inte med att synliggöra att män som grupp är privilegierade, utan det är viktigt att vara tydlig med att män måste avstå sina privilegier.
- Bättre arbetsvillkor i äldreomsorg och barnomsorg.
- Mindre barngrupper i förskolan.
- Barnomsorg på obekväm arbetstid.
- Höjt grundavdrag till ensamstående föräldrar
Sen är det också viktigt att i retoriken våga ställa krav på män. Det räcker inte med att synliggöra att män som grupp är privilegierade, utan det är viktigt att vara tydlig med att män måste avstå sina privilegier.
lördag 6 augusti 2011
Europeisk Hederskultur och Högerextremism
Via mitt favorit forum Systerskap.nu blev jag tipsad om den [här] artikeln av Athena Farrokhzad. Artikeln berör nationalism, högerextremism och maskulinitet. Farrokhzad inleder med att beskriva hur nationer i Europa av tradition oftast symboliseras av en kvinna, till exempel Marianne som står som symbol för franska revolutionen eller Moder Svea. Hon fortsätter sen med att beskriva hur det tankemönstret finns närvarnade i Anders Behring Breiviks sjuka tankevärld. I Breiviks och hans gelikars värld hotas "kvinnan" av den muslimska mannen, både kvinnan som symbol för nationen och verkliga kvinnor. Farrokhzad beskriver också hur högerextremister lägger skulden på kvinnor för att de har försvagat och feminiserat den västerländska mannen genom krav på jämställdhet. Utpekandet av den muslimska mannen som ett farligt hot möjliggör för högerextremister att återerövra sin maskulinitet genom att dra ut i "strid" mot islam för att försvara "kvinnans" heder. Utpekandet bidrar också till att framställa den västerländska mannen som hjälte och dölja det förtryck han gör sig skyldig till.
Den här typen av resonemang förekommer även utanför de högerextrema kretsarna. Kriget i Afghanistan marknadsfördes genom att väst skulle skydda de afghanska kvinnorna mot talibanerna. De afghanska kvinnorna har varit utsatta förtryck i hundratals år. Visst är det konstigt att väst fick för sig att beskydda kvinnorna precis efter elfteseptember? Invasionens verkliga syfte var snarare strategiska och geopolitiska men jag tror också att det finns ett ytterligare skäl. Efter elfteseptember attackerna var USA blottat, förödmjukat och försvagat. För att återvinna sin "heder" och återupprätta sin "maskulinitet" drog USA ut i strid för att "skydda" sin nation och afghanska kvinnor.
Den här djupt rotade patriarkala tankeströmmingen att män måste återupprätta sin heder/maskulinitet genom att använda våld ställer till med mycket lidande för både män och kvinnor. Patriarkatet bygger på isärhållande av könen och män får inte förknippas med det som anses kvinnligt. Det finns normer som säger att män ska ha makt, kontroll och styrka. Så ser inte riktigt verkligheten ut för alla män, men tanken att män har rätt till dessa saker skapar problem som mäns våld mot kvinnor och krig. Det bekräftas av kritisk maskulinitetsforskning. Till exempel Raewyn Connells teorier om flera maskuliniteter, som jag har skrivit om [här]. En av Connells maskuliniteter är den marginaliserade maskuliniteten. Den utgör den grupp av män som av olika skäl inte har tillgång status, makt, pengar etc. Den här gruppen står utanför samhället och använder våld för att återupprätta sin "heder". I den här gruppen har vi kriminella, högerextremister, militanta islamister etc.
Det är också viktigt att komma ihåg att de här tankarna inte är begränsade till några marginaliserade grupper, även om de är tydligare där. De genomsyrar hela samhället, invasionen av Afghanistan eller för den delen Irak talar sitt tydliga språk. Mannen som norm i vårt samhälle är så stark att alla som har makt eller strävar efter makt oavsett kön utsätts för en enorm press att agera efter patriarkatets logik, dölj svaghet, bräcklighet, etc genom våld, krig och förtryck. Men det finns människor som vågar bryta mot dessa normer. Många av dessa röster har hörts efter terrorattentaten i Norge. De har manat till mer öppenhet,delaktighet och demokrati. Så det finns hopp!
Den här typen av resonemang förekommer även utanför de högerextrema kretsarna. Kriget i Afghanistan marknadsfördes genom att väst skulle skydda de afghanska kvinnorna mot talibanerna. De afghanska kvinnorna har varit utsatta förtryck i hundratals år. Visst är det konstigt att väst fick för sig att beskydda kvinnorna precis efter elfteseptember? Invasionens verkliga syfte var snarare strategiska och geopolitiska men jag tror också att det finns ett ytterligare skäl. Efter elfteseptember attackerna var USA blottat, förödmjukat och försvagat. För att återvinna sin "heder" och återupprätta sin "maskulinitet" drog USA ut i strid för att "skydda" sin nation och afghanska kvinnor.
Den här djupt rotade patriarkala tankeströmmingen att män måste återupprätta sin heder/maskulinitet genom att använda våld ställer till med mycket lidande för både män och kvinnor. Patriarkatet bygger på isärhållande av könen och män får inte förknippas med det som anses kvinnligt. Det finns normer som säger att män ska ha makt, kontroll och styrka. Så ser inte riktigt verkligheten ut för alla män, men tanken att män har rätt till dessa saker skapar problem som mäns våld mot kvinnor och krig. Det bekräftas av kritisk maskulinitetsforskning. Till exempel Raewyn Connells teorier om flera maskuliniteter, som jag har skrivit om [här]. En av Connells maskuliniteter är den marginaliserade maskuliniteten. Den utgör den grupp av män som av olika skäl inte har tillgång status, makt, pengar etc. Den här gruppen står utanför samhället och använder våld för att återupprätta sin "heder". I den här gruppen har vi kriminella, högerextremister, militanta islamister etc.
Det är också viktigt att komma ihåg att de här tankarna inte är begränsade till några marginaliserade grupper, även om de är tydligare där. De genomsyrar hela samhället, invasionen av Afghanistan eller för den delen Irak talar sitt tydliga språk. Mannen som norm i vårt samhälle är så stark att alla som har makt eller strävar efter makt oavsett kön utsätts för en enorm press att agera efter patriarkatets logik, dölj svaghet, bräcklighet, etc genom våld, krig och förtryck. Men det finns människor som vågar bryta mot dessa normer. Många av dessa röster har hörts efter terrorattentaten i Norge. De har manat till mer öppenhet,delaktighet och demokrati. Så det finns hopp!
måndag 1 augusti 2011
Tips: Artikel om sexköpare och prostitution i Newsweek
Jag läste nyligen en intressant artikel i Newsweek om sexköpare och prostitution. Artikeln behandlar bland annat en studie av sexköpare som Melissa Farley har gjort. Melissa Farley är feminist, psykolog och en välkänd bekämpare av trafficking och prostitution. Artikeln tar upp att det görs väldigt få studier på sexköparna i förhållande till antalet studier på sexsäljarna.
Farleys studier jämför sexköpande mäns attityder till kvinnor, sex, relationer med män som inte köper sex. Artikeln belyser det faktum att det var svårt att hitta en kontrollgrupp av 100 män som inte köpt sexuella tjänster i någon form såsom att gå på strippklubb eller köpa pornografi. Jag tror/hoppas att situationen är något bättre i Sverige. I alla fall borde det inte vara lika vanligt att svenska män går på strippklubb. De skillnader som studien fann var bland annat:
Farleys studier jämför sexköpande mäns attityder till kvinnor, sex, relationer med män som inte köper sex. Artikeln belyser det faktum att det var svårt att hitta en kontrollgrupp av 100 män som inte köpt sexuella tjänster i någon form såsom att gå på strippklubb eller köpa pornografi. Jag tror/hoppas att situationen är något bättre i Sverige. I alla fall borde det inte vara lika vanligt att svenska män går på strippklubb. De skillnader som studien fann var bland annat:
- Sexköpare i högre utsträckning visade aggressivitet och uttryckte hat mot kvinnor.
- Sexköpare hade oftast fått sin sexualundervisning från porr.
- Sexköpare avhumaniserade och objektifierade kvinnor i högre utsträckning. Flera hävdade till exempel att de skulle våldta kvinnor om de kunde komma undan med det.
- Sexköparna betraktade i högre utsträckning att sex var något som var skilt från personliga relationer och känslor.
onsdag 13 juli 2011
Tips: Outsourcing the womb
Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om surrogatmödraskap och då ofta lyft fram Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan. Nu har jag läst en annan intressant bok på temat, Outsourcing the womb Race, Class and Gestational Surrogacy in a Global Market av France Winddance Twine. Boken finns tyvärr bara på engelska men den är förhållandevis lättläst. Boken fokuserar på kommersiellt surrogatmödraskap och innehåller en översikt över aktuell forskning. Boken är inte en politisk polemisk bok utan snarare en lättillgänglig lärobok i sociologi.
Boken innehåller många intressanta fakta och analyser. Den går igenom läget i flera olika länder såsom USA, Indien, Egypten och Israel. Analysen berör vilka som beställer barn och vilka surrogatmödrarna är. Den mest detaljerade redogörelsen görs för USA. Där är det väldigt tydligt att klass och rasism spelar stor roll. Surrogatmödrarna är oftast svarta eller fattiga vita kvinnor. Beställarna är oftast vita rika par. Winddance Twine tar upp en obehaglig historisk koppling. Under slaveriet i USA kontrollerade de vita slavägarna afroamerikaners reproduktion. Idag ger rasism och fattigdom vita rika par en möjlighet att exploatera svarta kvinnors kroppar. Hon tar även upp hur rasism påverkar val av äggdonatorer. Vita par väljer oftast vita äggdonatorer även om surrogatmodern är svart.
Min korta sammanfattning gör knappast boken rättvisa. Så läs gärna boken själva. Den är inte så lång (ca 60 sidor) men den är innehållsrik.
Boken innehåller många intressanta fakta och analyser. Den går igenom läget i flera olika länder såsom USA, Indien, Egypten och Israel. Analysen berör vilka som beställer barn och vilka surrogatmödrarna är. Den mest detaljerade redogörelsen görs för USA. Där är det väldigt tydligt att klass och rasism spelar stor roll. Surrogatmödrarna är oftast svarta eller fattiga vita kvinnor. Beställarna är oftast vita rika par. Winddance Twine tar upp en obehaglig historisk koppling. Under slaveriet i USA kontrollerade de vita slavägarna afroamerikaners reproduktion. Idag ger rasism och fattigdom vita rika par en möjlighet att exploatera svarta kvinnors kroppar. Hon tar även upp hur rasism påverkar val av äggdonatorer. Vita par väljer oftast vita äggdonatorer även om surrogatmodern är svart.
Min korta sammanfattning gör knappast boken rättvisa. Så läs gärna boken själva. Den är inte så lång (ca 60 sidor) men den är innehållsrik.
tisdag 12 juli 2011
Könsskillnader inom teknik och matematik?
På mitt favorit forum systerskap.nu blev jag tipsad om följande intressanta artikel av Elizabeth S. Spelke. Artikeln bemöter de som hävdar att mäns överrepresentation inom tekniska och naturvetenskapliga ämnen har biologiska orsaker. Spelke tar upp tre vanligt förekommande påståenden:
Vad gäller det andra påståendet så är Spelkes argumentation lite mer komplicerad. Hon hänvisar till forskning som påvisar att det finns fem kognitiva system som är kärnan för matematiskt tänkande. Dessa fem kognitiva system är:
Mycket av Spelkes argumentation rörande det tredje påståendet består av kritik mot användandet av SAT-M (matematik delen av högskoleprovet i USA) för att mäta skillnaden i matematisk begåvning mellan könen. Bland de bästa 1% på SAT-M är män överpresenterade. Spelke menar att SAT-M missgynnar matematiskt begåvade flickor i förhållande till matematiskt begåvade pojkar. Spelke hänvisar till studier på elitklasser för matematik på highschool nivå och uppföljnings studier när eleverna från elitklasserna gick på college. Värt att påpekas är att gränsen för att antas till elitklasserna var satt mycket längre än 1%. Så könsfördelningen var nästan jämn i de studier som är från senare år. Det intressanta är resultaten, tjejerna och killarna fick lika höga betyg (både i highschool och college).
Jag tycker att Spelkes artikel var jätteintressant läsning. Den visar på hur komplext det är att mäta begåvning för matematik och teknik. Den avlivar också många myter kring kön matematik, teknik och naturvetenskap.
- Män är sen spädbarns åren mer fokuserade på objekt och har därför bättre förutsättningar att lära sig om mekanik.
- Män besitter spatiella och numeriska kognitiva egenskaper som gör att de är mer begåvade inom matematik.
- Mäns begåvningar är mer spridda och fler män finns i utkanterna av begåvningsskalan.
Vad gäller det andra påståendet så är Spelkes argumentation lite mer komplicerad. Hon hänvisar till forskning som påvisar att det finns fem kognitiva system som är kärnan för matematiskt tänkande. Dessa fem kognitiva system är:
- Förmågan att hantera små och exakta nummer/antal.
- Förmågan att hantera stora approximativa nummer/antal. Till exempel se skillnad på 50 och 100 stenar.
- Verbala och språkliga verktyg för att kvantifiering och räkning.
- Spatialt minne, förmågan att kunna minnas detaljer i rummet. Tex. att komma ihåg landmärken.
- Geometriskt tänkande, förmågan att se samband mellan olika objekt i rummet.
Mycket av Spelkes argumentation rörande det tredje påståendet består av kritik mot användandet av SAT-M (matematik delen av högskoleprovet i USA) för att mäta skillnaden i matematisk begåvning mellan könen. Bland de bästa 1% på SAT-M är män överpresenterade. Spelke menar att SAT-M missgynnar matematiskt begåvade flickor i förhållande till matematiskt begåvade pojkar. Spelke hänvisar till studier på elitklasser för matematik på highschool nivå och uppföljnings studier när eleverna från elitklasserna gick på college. Värt att påpekas är att gränsen för att antas till elitklasserna var satt mycket längre än 1%. Så könsfördelningen var nästan jämn i de studier som är från senare år. Det intressanta är resultaten, tjejerna och killarna fick lika höga betyg (både i highschool och college).
Jag tycker att Spelkes artikel var jätteintressant läsning. Den visar på hur komplext det är att mäta begåvning för matematik och teknik. Den avlivar också många myter kring kön matematik, teknik och naturvetenskap.
söndag 5 juni 2011
Maktens män
Via den [här] bloggen blev jag tipsad om en intressant kolumn i UNT. I kolumnen analyserar Li Bennich-Björkman kungen och hans polares förehavande i ett lite bredare perspektiv. Bennich-Björkman lyfter maktstrukturer baserat på kön, klass och etnicitet samt hur överklass män utnyttjar sin position för att ha sex med unga tjejer. Så här skriver Bennich-Björkman: "Beteckningen ”kaffeflickor”, som redan införlivats i standardvokabulären och återges fnissande, skänker ett nästan punschromantiskt och pikant skimmer åt det som i själva verket är en rätt rå byteshandel byggd på just kön och klassmässig position. Ungdom och kroppslig skönhet – betydelsefulla maktresurser – byts mot inträdesbiljetten till en värld av pengar, vällevnad och positionella kontakter som många av dessa kvinnor annars vore utestängda från, på grund av sin klassmässiga, kanske också etniska, bakgrund."
Jag blir så glad att det finns röster iden offentliga debatten som lyfter att det finns maktstrukturer och att det "frivilliga" inte alltid är så frivilligt. Jag kan höra liberalerna komma med invändningar, såsom offerkofta och omyndigförklarande. Men det handlar inte om omyndigförklarande. De flesta av tjejerna vet säkert vad de ger sig in på, de gör ett rationellt val. Problemet är att de inte har så många valmöjligheter. Deras möjlighet är att knulla med en gammal äcklig överklassgubbe. Som feminist och socialist tycker jag att dessa maktstrukturer är vidriga. Jag omyndigförklarar eller angriper aldrig de som är offer för maktstrukturerna. Däremot sparkar jag gärna uppåt. Det är inte ett dugg synd om kungen och hans polare. De har tusen valmöjligheter och väljer att exploatera andra människor.
Jag blir så glad att det finns röster iden offentliga debatten som lyfter att det finns maktstrukturer och att det "frivilliga" inte alltid är så frivilligt. Jag kan höra liberalerna komma med invändningar, såsom offerkofta och omyndigförklarande. Men det handlar inte om omyndigförklarande. De flesta av tjejerna vet säkert vad de ger sig in på, de gör ett rationellt val. Problemet är att de inte har så många valmöjligheter. Deras möjlighet är att knulla med en gammal äcklig överklassgubbe. Som feminist och socialist tycker jag att dessa maktstrukturer är vidriga. Jag omyndigförklarar eller angriper aldrig de som är offer för maktstrukturerna. Däremot sparkar jag gärna uppåt. Det är inte ett dugg synd om kungen och hans polare. De har tusen valmöjligheter och väljer att exploatera andra människor.
söndag 29 maj 2011
Eva Moberg
Det kan inte vara länge sedan, bara några månader sen jag såg Eva Moberg i en TV-debatt om kärnkraft. Det är sällan man får se sådana skickliga debattörer med både karisma och djupa kunskaper. Och nu i veckan läste jag att hon har dött. Jag tycker att det har varit märkligt tyst kring hennes död. Jag har bara lyckats hitta några kortare artiklar i de tidningar jag har läst. Jag tycker hennes livsgärning förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.
Hon har varit verksam som författare, dramatiker, journalist och samhällsdebattör. Hon har med stor skärpa argumenterat för jämställdhet och mot kärnkraft. Hennes text Kvinnans villkorliga frigivning hade stor betydelse för att få igång jämställdhetsdebatten i Sverige på 60-talet. Hon lyfte att det inte räcker med de formella rättigheterna. Det räckte inte med att kvinnor hade fått rösträtt, rätt till högre utbildning etc. Det som krävdes/krävs är praktiska förutsättningar så som att män tar halva ansvaret för hem och barn, dagis och sex timmars arbetsdag
Hon har varit verksam som författare, dramatiker, journalist och samhällsdebattör. Hon har med stor skärpa argumenterat för jämställdhet och mot kärnkraft. Hennes text Kvinnans villkorliga frigivning hade stor betydelse för att få igång jämställdhetsdebatten i Sverige på 60-talet. Hon lyfte att det inte räcker med de formella rättigheterna. Det räckte inte med att kvinnor hade fått rösträtt, rätt till högre utbildning etc. Det som krävdes/krävs är praktiska förutsättningar så som att män tar halva ansvaret för hem och barn, dagis och sex timmars arbetsdag
söndag 22 maj 2011
Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse
Jag har tidigare skrivit om Kvinnan och familjen, nu har jag även hunnit läsa Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse. I den går Kollontay genom kvinnors situation på arbetsmarknaden och det betalda arbetets roll för kvinnors frigörelse. Det finns mycket intressant i Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse men även en del som jag är kritisk mot.
Kollontay börjar med en historisk genomgång av kvinnor och betalt arbete. Hon baserar genomgången på tidigare verk av Lily Braun. Genomgången täcker medeltiden fram till början av 1900-talet. Under medeltiden var kvinnor välkomna i en del skrån och gillen. De var särskilt aktiva inom de textil relaterade gillena och skråna. Inom sömnad och spinneri så fanns det skrån och gillen som bara bestod av kvinnor. När kvinnorna hotade männens möjligheter till inkomst blev de successivt nekade inträde i alltfler skrån och skråna för kvinnor blev motarbetade. I samband med industrialismen blev kvinnor åter välkomna att utföra betalt arbete. Kollontay går igenom lönestatistik från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inom flera yrken i olika länder. Genomgående hade kvinnorna mycket lägre löner än männen, ibland tjänande de bara en fjärdedel av vad männen tjänade.
En fråga som tar mycket stor plats är Kollontays argumentation för att arbetarkvinnorna tjänar på gå ihop med männen i arbetarrörelsen istället för att göra gemensam sak med de borgerliga feministerna. Något förenklat, går hennes argumentation ut på att även männen i arbetarklassen tjänar på att kämpa för att kvinnorna ska ha lika hög lön som män. Kvinnornas lägre löner gjorde att de trängde ut männen från vissa arbetsuppgifter och drev upp arbetstakten. Kollontay lyfter fram att arbetarrörelsen i flera länder lagt förslag som förbättrat arbetarkvinnornas arbetssituation medan de borgerliga feministerna knappt visat frågorna något intresse. Kollontay riktar överlag skarp kritik mot de borgerliga feministerna för att de gör anspråk på företräda alla kvinnor men lägger förslag som främst (ibland på bekostnad av arbetarkvinnorna) gynnar deras egen klass. Hon tar bland annat upp hur en del högerinriktade kvinnoorganisationer motarbetade tjänsteflickornas kamp i England för bättre arbetsvillkor.
I vår tids inomfeministiska debatt diskuteras ofta intersektionalitet och behovet av att ta hänsyn till klass. När man läser Kollontay blir det tydligt att det inte är någon ny debatt. Det är det perspektivet plus den historiska översynen av kvinnors betalda arbete som gör Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse väl värd att läsa. Sen finns det saker som jag är kritisk mot. Främst är det bristen på kritik mot männen i arbetarrörelsen och bristen på insikt att mäns utsugning av kvinnor vilar på fler grunder än klass.
Kollontay börjar med en historisk genomgång av kvinnor och betalt arbete. Hon baserar genomgången på tidigare verk av Lily Braun. Genomgången täcker medeltiden fram till början av 1900-talet. Under medeltiden var kvinnor välkomna i en del skrån och gillen. De var särskilt aktiva inom de textil relaterade gillena och skråna. Inom sömnad och spinneri så fanns det skrån och gillen som bara bestod av kvinnor. När kvinnorna hotade männens möjligheter till inkomst blev de successivt nekade inträde i alltfler skrån och skråna för kvinnor blev motarbetade. I samband med industrialismen blev kvinnor åter välkomna att utföra betalt arbete. Kollontay går igenom lönestatistik från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inom flera yrken i olika länder. Genomgående hade kvinnorna mycket lägre löner än männen, ibland tjänande de bara en fjärdedel av vad männen tjänade.
En fråga som tar mycket stor plats är Kollontays argumentation för att arbetarkvinnorna tjänar på gå ihop med männen i arbetarrörelsen istället för att göra gemensam sak med de borgerliga feministerna. Något förenklat, går hennes argumentation ut på att även männen i arbetarklassen tjänar på att kämpa för att kvinnorna ska ha lika hög lön som män. Kvinnornas lägre löner gjorde att de trängde ut männen från vissa arbetsuppgifter och drev upp arbetstakten. Kollontay lyfter fram att arbetarrörelsen i flera länder lagt förslag som förbättrat arbetarkvinnornas arbetssituation medan de borgerliga feministerna knappt visat frågorna något intresse. Kollontay riktar överlag skarp kritik mot de borgerliga feministerna för att de gör anspråk på företräda alla kvinnor men lägger förslag som främst (ibland på bekostnad av arbetarkvinnorna) gynnar deras egen klass. Hon tar bland annat upp hur en del högerinriktade kvinnoorganisationer motarbetade tjänsteflickornas kamp i England för bättre arbetsvillkor.
I vår tids inomfeministiska debatt diskuteras ofta intersektionalitet och behovet av att ta hänsyn till klass. När man läser Kollontay blir det tydligt att det inte är någon ny debatt. Det är det perspektivet plus den historiska översynen av kvinnors betalda arbete som gör Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse väl värd att läsa. Sen finns det saker som jag är kritisk mot. Främst är det bristen på kritik mot männen i arbetarrörelsen och bristen på insikt att mäns utsugning av kvinnor vilar på fler grunder än klass.
fredag 13 maj 2011
De "nya" Mansgrisarna!
Läste om en ny bok av Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson i Feministiskt Perspektiv. När jag googlade på herrarna hittade jag följande debattartikel i Expressen. Inte nog med att vi måste dras med det "nya" arbetarpartiet som raserar välfärden nu måste vi också stå ut med de "nya" mansgrisarna. De gamla hederliga mansgrisarna uttryckte sitt kvinnoförakt direkt och öppet. De framhöll sin egen "förträfflighet" och "överlägsenhet". De "nya" mansgrisarna spelar en lite annorlunda melodi. De påstår att män är nedtryckta och förtryckta. Gissa vilka som får skulden? Intet nytt här, givetvis skyller de på kvinnor.
Jag är den första att tillstå att patriarkatet har negativa konsekvenser för män. Men de är inte ens i närheten av de konsekvenser som patriarkatet har för kvinnor. Jag tycker att artikeln innehåller så många sorgliga felaktigheter. Så jag vet knappt var jag ska börja. En av de saker jag är mest irriterad på är att de jämställer män situations med kvinnors. Kvinnokampen började för ett par hundra år sen med att kvinnor var mäns livegna. Män hade fullständig kontroll över sina fruars arbetskraft. De kunde ostraffat misshandla och våldta sina fruar. Jämför det med startpunkten för kampen för mäns frigörelse som handlar om fysisk närhet mellan män, mäns rätt att uttrycka känslor etc. Viktiga frågor men inte i närheten av det förtryck som kvinnor har fått och får utstå.
Ett annat stort misstag är att de lägger skulden för mäns situation på kvinnor. De påstår direkt och indirekt att kvinnor väljer "fel" män, hindra män att ta ansvar för sina barn, upprätthålla den manliga könsrollen genom sin förväntningar etc. Låt oss börja med påståendet att kvinnor väljer "fel" män. Det är fel på så många plan. För det första tror jag inte att de flesta kvinnor föredrar rika macho män. För det andra innebär påståendet implicit att män har rätt till en kvinnans kärlek. Det är en djupt patriarkal tanke. Jämför med vad som brukar påstås om feministiska kvinnor. De får höra att de är fula, okvinnliga och humorlösa. Att män inte tilldöms vårdnaden är i de flest fall männens fel. Vid en opartisk prövning kan inte domstolen ta hänsyn till så mycket annat än vem som har haft huvudansvaret för barnen. Det vill säg vem var det som var föräldraledig, vabbade, etc.
Jag tycker att det är synd att de driver viktiga frågor kring att bredda mansrollen genom skuldbelägga kvinnor och förminska det förtryck kvinnor utsätts för. Det är en återvändsgränd som inte kommer resultera i en bredare mansroll.
Jag är den första att tillstå att patriarkatet har negativa konsekvenser för män. Men de är inte ens i närheten av de konsekvenser som patriarkatet har för kvinnor. Jag tycker att artikeln innehåller så många sorgliga felaktigheter. Så jag vet knappt var jag ska börja. En av de saker jag är mest irriterad på är att de jämställer män situations med kvinnors. Kvinnokampen började för ett par hundra år sen med att kvinnor var mäns livegna. Män hade fullständig kontroll över sina fruars arbetskraft. De kunde ostraffat misshandla och våldta sina fruar. Jämför det med startpunkten för kampen för mäns frigörelse som handlar om fysisk närhet mellan män, mäns rätt att uttrycka känslor etc. Viktiga frågor men inte i närheten av det förtryck som kvinnor har fått och får utstå.
Ett annat stort misstag är att de lägger skulden för mäns situation på kvinnor. De påstår direkt och indirekt att kvinnor väljer "fel" män, hindra män att ta ansvar för sina barn, upprätthålla den manliga könsrollen genom sin förväntningar etc. Låt oss börja med påståendet att kvinnor väljer "fel" män. Det är fel på så många plan. För det första tror jag inte att de flesta kvinnor föredrar rika macho män. För det andra innebär påståendet implicit att män har rätt till en kvinnans kärlek. Det är en djupt patriarkal tanke. Jämför med vad som brukar påstås om feministiska kvinnor. De får höra att de är fula, okvinnliga och humorlösa. Att män inte tilldöms vårdnaden är i de flest fall männens fel. Vid en opartisk prövning kan inte domstolen ta hänsyn till så mycket annat än vem som har haft huvudansvaret för barnen. Det vill säg vem var det som var föräldraledig, vabbade, etc.
Jag tycker att det är synd att de driver viktiga frågor kring att bredda mansrollen genom skuldbelägga kvinnor och förminska det förtryck kvinnor utsätts för. Det är en återvändsgränd som inte kommer resultera i en bredare mansroll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)