Tips: Feminist Frequency

Jag vill tipsa om Feminist Frequency, där Anita Sarkeesian videobloggar om feminism, media och populärkultur. Videobloggarna är mycket sevärda. Inläggen är vassa, roliga och mycket lärorika. De analyserar och kritiserar olika mediala och populärkulturella fenomen utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag vill särskilt rekomendera inlägget: The Smurfette Principle. Det tar upp fenomenet att mycket kultur som riktar sig till barn (tecknadfilm, serietidningar, etc) domineras av manliga karaktärer. Antingen förekommer det inga kvinnliga huvudkaraktärer, eller så förekommer det en kvinnlig karaktär bland många manliga karaktärer. Ett exempel som jag tänkt på redan innan jag såg inlägget är Nalle Puh, det finns flera manliga karaktärer (Nalle Puh, Tiger, Nasse, Kanin, Ru, etc) men bara en kvinnlig (Kängu).

 

PS

Det är tur att det finns många undantag från The Smurfette Principle jag säger bara Pippi Långstrump!

Vår rättmätiga plats

Jag har precis läst Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall, den tar på ett lättfattligt sätt upp historien kring Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och dess tongivande medlemmar. Hedvall beskriver motståndet de mötte, organisationsformer, deras metoder och interna motsättningar. Boken är fylld av underbara bilder på möten, artiklar och flygblad. Hedvall låter historien stå i fokus, men ägnar ett kortare avsnitt till kommentarer och analys. Hon skriver en hel del intressant i analysavsnittet men jag återkommer till det senare.

Hedvall inleder med en internationell översikt, hon tar upp suffragetterna i England, rösträttskampen i Amerika, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill och Olympe de Gouges. Lite pinsamt att erkänna, men Olympe de Gouges är en ny bekantskap för mig (jag är hopplöst begränsad till den anglosaxiska världen). Hon verkade på 1700-talet och drev frågor kring kvinnors rättigheter, motstånd mot slaveriet och mot dödsstraff. Hon skrev bland annat Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den följer punkt för punkt Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter men den inkluderar kvinnor i dessa rättigheter. Olympe de Gouges avrättades senare eftersom hon riktade kritik mot Franska revolutionen.

Nu åter till den svenska rösträttskampen, Hedvall delar upp de aktiva i LKPR i tre kategorier Grundarna, Studentskorna och Pennskaften. Grundarna var de äldsta medlemmarna som var med och grundade LKPR. Några av de tongivande bland grundarna var Anna Whitlock, Emilia Broomé, Agda Montelius och Getrud Adelborg. Mitten generationen kallar Hedvall för studentskorna, de flesta av dem var födda runt 1870 och de tillhörde den första större kullen av kvinnliga studenter ( 1873 blev det tillåtet för kvinnor att ta akademisk examina). De framträdande medlemmarna bland studentskorna var Signe Bergman, Gulli Petrini, Lydia Wahlström och Ann Margret Holmgren. Studentskorna fanns på många av de ledande positionerna i LKPR, till exempel var Signe Bergman dess ordförande under många år. Hon gick till och med under epitetet rösträttsgeneralen. Studentskornas liv präglades på ett helt annat sätt av rösträttskampen. Det var den stora frågan i deras liv, de ägnade mycket tid åt att åka runt i landet för att hålla tal och föreläsningar. Den yngsta generationen benämner Hedvall som pennskaften. De flesta av dem var födda på 1880-talet. De hade ett gott självförtroende och tog det för självklart att de hade rätt till rösträtt. De varit inte lika angelägna som den äldre generationen att bli accepterade och respekterade, utan de var mer respektlösa mot rösträtts motståndarna. Några av de tongivande medlemmarna bland pennskaften var Elin Wägner, Else Kleen och Märta Tamm Götlind. En person som inte riktigt passar in i Hedvalls kategorier men som stöttade LKPR var Selma Lagerlöf. Hon höll föredrag och skrev artiklar för LKPRs räkning.

För att förstå hur LKPR agerade och de strategier de valde är det viktigt få en bild av det mostånd de mötte. Mycket av argumenten från motståndarna var baserat på isärhållande av könen, de hävdade att kvinnans natur gjorde henne olämplig för poltiken. De menade kvinnans plats var i hemmet och att mannens plats var i det offentliga. Hövligeten hos mostståndarna varierade, men det var inte ovanligt att de förlöligade och hånade kvinnorna som kämpade för rösträtt. Rösträtts kvinnorna blev kallade vulgära, fula och okvinnliga. De anklagades också för att fördärva familjen och nationen.

En del av LKPR:s strategi var att enbart fokusera på rösträttsfrågan, de krävde inte ens allmän rösträtt utan de drev bara kravet att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. När LKPR grundades hade män inte allmän och lika rösträtt utan det var kopplat till egendom. Många av medlemmarna var engagerade i andra feministiska frågor, såsom kampen för aborträtt, kampen mot prostitution, kvinnors rätt på arbetsmarknaden, etc. Men man var noga med att inte driva dessa frågor under LKPRs flagg, dels för att de hade olika uppfattning inom LKPR, dels för att undslippa motståndarnas anklagelser om att kvinnligrösträtt leder till moraliskt förfall och nationens fördärv. En annan del av LKPR:s strategi var att vinna respekt och övertyga att kvinnor var värdiga att få rösträtt. Det innebar att man tog avstånd för militanta och civilolydnads aktioner. De var till och med sparsamma med att demonstrera. De arbetade främst med att uppvakta makthavare, hålla föreläsningar och skriva debattartiklar. Inom LKPR var de mycket noga med mötesprotokoll och oganisations formalia. Syftet var tvådelat, dels var det viktigt för att organisationen skulle vara välfungerande, dels handlade det om att visa att kvinnor var kapabla att sköta en stor demokratiskorganisation klanderfritt. Utöver att argumentera för att kvinnor var värdiga för rösträtt, så argumneterade LKPR utifrån ett särartsfeminisistiskt perspektiv. De menade att kvinnor hade unika egenskaper som skulle komplettera männens egenskaper i ett demokratiskt samhälle.

Nu till Hedvalls analys, hon lyfter flera intressanta aspekter. Jag tyckte att två aspekter var särskilt intressanta, dels att man var väldigt angelägen om att hålla kvar högerkvinnorna, dels att man var så försiktig i krav och retorik. Hedvall är kritisk mot de eftergifter som LKPR gjorde för att hålla kvar högerkvinnorna. En sådan eftergift var att man inte krävde allmän och lika rösträtt. Initialt innebar detta att de flesta arbetarkvinnor inte skulle ha fått rösträtt. Det medförde att LKPR fick det svårt att enegagera arbetarkvinnor och socialister. Hedvall anser också att LKPR kunde ha varit tuffare i sin argumentation. Hon menar att de borde haft ett tydligare rättighetsperspektiv, i princip anser hon att LPKR i högre grad borde lyft att kvinnor är människor därför har de rätt att rösta. Hedvall för fram en teori om varför de var så försiktiga, hon menar det beror på att många av de ledande inom LKPR stod maktens män nära och att de delvis underskattade sitt inflytande över dessa män.

Jag tycker att Vår rättmätiga plats är mycket läsvärd, särskilt kul är alla bilder från möten och debattartiklar. Nu var LKPR inte den enda feministiska rörelsen kring förra sekelskiftet. Även den socialdemokratiska kvinnorörelsen har en mycket intressant historia. Jag ska försöka återkomma till den i ett framtida inlägg.

Var på partiledarkandidtats utfrågning i lördags

Jag var på partiledarkandidats utfrågning i lördags, vi var väl strax över hundra som hade samlats för att lyssna på de fyra partiledarkandidaterna. Det var mycket intressant, även om jag i vissa frågor önskade lite tydligare svar. Det är tydligt att vi har fyra mycket kompetenta partiledarkandidater. Jag är imponerad av att alla fyra har sådan skarp och rapp retorik, de uttryckte sig självsäkert och lättförståeligt. De höll en mycket hövlig ton gentemot varandra och fokuserade på att framhålla sin egna styrkor snarare än att recensera de andra kandidaterna. Alla kandidater behärskade ett brett spektrum av ämnen, men det var också tydligt att de var lite starkare inom sina respektive sakområden. Dinamarca var lite starkare i skolfrågor, Sjöstedt i EU-frågor, Andersson i ekonomiska frågor och Linde i utrikespolitiska frågor.

I inledningen skrev jag önskade lite tydligare svar i en del frågor, en sådan fråga var vilka politiska och ideologiska skillnader som finns mellan kandidaterna. Vi fick inget riktigt svar på den frågan, annat än att skillnaderna inte är så stor och att partiledaren ska representera hela paritet. Det är ju för sig säkert sant, men en partiledare är partiets främsta språkrör och hens åsikter och värderingar kommer att färga av sig på hur hen framställer olika frågor i kommunikation med medier och väljare. Jag misstänker att bristen på tydliga svar beror på att kandidaterna är rädda för att tappa stöd från medlemmar med avvikande uppfattning.

Nu är det här ingen allmänpolitisk blogg. Det är en feministisk blogg, så det viktigaste är ju, hur kandidaterna stod sig i de feministiska frågorna. Alla kandidaterna lyfte feministiska frågor. Jag tycker också att alla viktiga feministiska frågor fick utrymme. Några av frågorna som diskuterades var, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor, sex timmars arbetsdag och internfeminism i Vänsterpartiet. Jag tyckte det var särskilt intressant att lyssna på diskussionerna kring det internfeministiska arbetet, eftersom jag anser att det har varit eftersatt i Vänsterpartiet. Till de konkreta förslagen hörde att skapa ett kvinnopolitiskt nätverk inom Vänsterpartiet och att inspireras av Ung Vänsters internfeministiska arbete. Ung Vänster har arbetat aktivt med att mäta antal talare och taltid för respektive kön vid större möten. De har också haft separatistiska möten inför större möten.

Nu till den stora frågan, vilka av kandidaterna var starkast i de feministiska frågorna? Min subjektiva bedömning är att Andersson och Dinamarca var starkare i de feministiska frågorna. Jag upplevde dem som trovärdigare, de hade djupare analyser och mer glöd när de talade om de feministiska frågorna. Jag upplevde det som att Dinamarca var tydligast när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag. Sen gillade jag särskilt Anderssons resonemang kring att konkretisera feminismen, genom koppla konkreta förslag till den feministiska retoriken och analysen.

Den tidiga kvinnokampen mer än bara kamp för rösträtt

Mitt föregående inlägg tog upp den inspirerande kampen för kvinnors rösträtt. Ibland får man uppfattningen att kvinnokampen på den tiden bara handlade om rösträttsfrågan men den handlade om så mycket mer. Det är ett faktum som Gerda Christenson belyser i en intressant artikel i det senaste numret av Feministiskt Perspektiv.

Precis nu som då var rätten till lika lön och lika villkor i arbetslivet en viktig feministisk fråga. 1911 drev de två enda kvinnorna, Getrud Månsson och Valfrid Palmgren, i Stockholms stadsfullmäktige att kvinnor ska ha rätt till lika lång semester som män. Männen i både Högern och Socialdemokraterna motsatte sig förslaget. Getrud Månsson var Socialdemokrat och den första kvinnan som blev vald till Stockholms stadsfullmäktige. Hon var för den delen överhuvudtaget den första kvinnan i Sverige som blev vald till ett politiskt ämbete (Kvinnor fick för första gången i 1910s val kandidera till kommunfullmäktige). Månsson försörjde sig som tjänsteflicka från 11-års ålder och skaffade sig sedan en egen affär, där hon sålde lysoljelampor. Valfrid Palmgren tillhörde högern och hon vara pedagog. Hon var pionjär på många sätt. Det är tack vare henne vi har folkbibliotek, hon lyckades driva genom att Sverige ska ha offentligt finansierade bibliotek där allmänheten kan låna böcker gratis. Om ni är intresserade av Palmgren och folkbiblioteken läs gärna följande artikel i DN.

I artikeln fortsätter Christenson att beskriva flera frågor som de tidiga feministerna drev. Det är slående hur många av frågorna som fortfarande är aktuella idag. Sömmerskan och riksdagsledamoten Agda Östlund drev bland annat frågan om mäns våld mot kvinnor och att kvinnor som gjorde abort inte skulle straffas. Östlund var långt ifrån ensam om att driva frågan om kvinnors rätt till abort. Bland annat propagerade Eva Andén, den första kvinnan som blev advokat i Sverige, för att kvinnor ska ha rätt att göra abort de tre första månaderna. Ni kan läsa en artikel av Andén i Morgonbris [här]. Morgonbris var (och är) den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning. Om ni är intresserade av Eva Andén läs gärna följande artikel på Kvinnofrontens hemsida.

Jag tycker att det är så spännande att läsa om pionjärerna i den tidiga kvinnokampen. Det är så fascinerande levnadsöden och stor bedrifter, som för den breda allmänheten i stort sett är okända. De här kvinnornas gärningar har bidraget enormt mycket till att göra Sverige och världen till en bättre plats. Det görs så mycket dokumentärer om "stora" män och krig. Jag önskar att kvinnorna i den tidiga kvinnokampen fick lika stor uppmärksamhet.

Glömda Hjältar?

Det är nittio år sedan Sverige blev en demokrati, det är nittio år sen kvinnor fick rösträtt i Sverige. Vem och vilka bedrev den kampen? Ja, vet ni? Det är iaf. inget jag fick lära mig på historielektionerna. Det lilla jag fick lära mig om kvinnokampen, handlade om suffragetterna i England och det var inte mer än en sida i historieboken. Minst halva den sidan gick åt till att moralisera över deras kamp metoder. Jag har också känslan av att det inte riktigt ingår i allmänbildningen att känna till de tongivande personerna och organisationerna i den svenska kampen för kvinnlig rösträtt.

Nu tänkte jag inte bara ägna mig åt att gnälla i det är inlägget. För om en anstränger sig lite går det faktiskt hitta spännande information om den svenska rörelsen för kvinnlig rösträtt. Ett jättebra ställe att börja på Göteborgs universitetsbiblioteks temasidor om kvinnokampen. Sen kommer Barbro Hedvall, enligt följande artikel, i dagarna ut med boken: Vår rättmätiga plats. Jag återkommer med ett utförligare inlägg när jag hunnit läsa den, men av artikeln att döma verkar den klart läsvärd.

För er som inte hinner eller har lust att fördjupa er inom den svenska kampen för kvinnlig rösträtt tänkte jag ägna mig åt lite feministisk folkbildning. Den största organisationen för kvinnlig röst rätt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR grundades i början av 1900-talet och medlemskap vara bara öppet för kvinnor. LKPR var tvärpolitiskt, de hade liberaler, socialdemokrater och en och annan högersympatisör som medlemmar. Deras aktivism togs i uttryck genom utbildning, spridning av flygblad, anordnande av föreläsningar och lobby-arbete. Flera kända och respekterade kulturpersonligheter såsom, Selma Lagerlöf och Elin Wägner anlitades som talare. LKPR möttes av hårt motstånd, deras medlemmar förlöjligades. De kallades okvinnliga, fula och imbecilla.

Bland grundarna och ledarna för LKPR ingick bland annat följande kvinnor: Lydia Wahlström, Signe Bergman och Anna Whitlock. Wahlström (1869-1954) en av medgrundarna till LKPR var historiker och författare. Hon var den andra kvinnan som disputerade i Sverige. Fakta av lite mer kuriös karaktär är att hon också var en av de första kvinnorna som bar studentmössa vilket var mycket kontroversiellt. Bergman (1869-1960) var en av de ledande inom LKPR och var under några år dess ordförande. Till yrket var hon banktjänsteman. Whitlock (1852-1930) var LKPRs första ordförande och hon var också den som innehade ordförandeposten längst. Till yrket var Whitlock pedagog och hon grundade den Whitlockska samskolan. I skolan tillämpade Whitlock många moderna pedagogiska idéer, såsom samma undervisningen för båda könen och elevinflytande.

Bra debattartikel om delat ledarskap i Flamman

Martina Nilsson, Ida Legnemark, Ana Rubin och Tamara Spiric har skrivit en jättebra debattartikel i Flamman om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av Jens Holm där han uttrycker att han tycker det är konstigt att många så tydligt kräver att nästa partiordförande ska vara kvinna. Nilsson mfl. förklarar i sin replik, på ett mycket pedagogiskt sätt varför kön är viktigt och varför delat ledarskap inte per automatik leder till ett mer feministiskt Vänsterparti.

En av de viktigaste poängerna de gör är att jämn könsfördelning per definition inte är samma sak som jämställdhet. Vänsterpartiet existerar inte i ett vakuum utan i en patriarkal värld där män som grupp har mer makt. Därför är det viktigt att kvinnor får "förtur" till ledande positioner så att maktobalansen mellan könen kan hävas. Tyvärr är det så att Vänsterpartiet inte har varit så bra på att lyfta fram kvinnor på ledande positioner de senaste åren. Det är särskilt tydligt inom kommunpolitiken, där Vänsterpartiet har haft lägre andel kvinnor på ledande poster än både Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Jag är inte av princip emot delat ledarskap, utan jag tycker att det kan vara bra på många sätt. Särskilt när det gäller att motverka normer kring patriarkalt och hierarkiskt ledarskap. Däremot är jag tveksam till delat ledarskap med en man och en kvinna. Jag vill hellre se en kvinnlig partiordförande eller varför inte delat ledarskap med två kvinnor.

Feministiskt perspektiv om abort

Webbtidningen Feministiskt Perspektiv hade ett väldigt intressant tema i det senaste numret. De behandlade ämnet abort ur flera olika aspekter. Några av artiklarna är öppna länk, länk och länk. De andra andra artiklarna måste man vara prenumerant för att kunna läsa. Jag ska försöka sammanfatta och kommentera det jag tyckte var särskilt intressant.

Gerda Christenson ger i sin artikel en mycket läsvärd översikt över de svenska abortmotståndarna. En av de aggressivaste organisationerna är MRO (Människorätt för ofödda). De vill ha ett totalförbud för abort. De vill inte ha några undantag inte ens om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. De använder ofta bilder på aborterade foster i deras propaganda och de har genomfört protester mot enskilda som i sin yrkesutövning genomför aborter. En mer pragmatisk organisation är Ja till Livet och deras ungdomsorganisation Älska Livet. De propagerar inte för ett förbud, utan de vill inskränka aborträtten på andra sätt. Till exempel genom att sänka tidsgränsen för abort och ge sjukvårdspersonal rätten att vägra att utföra aborter. Ungdomsorganisationen Älska Livet har hamnat i blåsväder sedan de har lurat barn att gå med. Ordföranden för Ja till Livet Gunilla Gomér som också är riksdagsledamot för Kristdemokraterna hamnade nyligen i blåsväder när hon argumenterade för inhemsk adoption istället för abort. Hon menade att det var bättre att adoptera inhemska barn istället för att "importera" utländska barn.

Namnet Människorätt för ofödda antyder att MRO anser att foster ska ha samma rättigheter som levande människor. Deras rabiata abortmotstånd innebär att de vill ge rättigheter till foster som ingen levande människa har. Ingen människa har rätt till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Till exempel är det inte tvång på att donera blod även om det är akutblodbrist. För den som är intresserad så har jag bemött den här typen av argument i ett tidigare inlägg. Jag tycker även att Gomérs argumentation kring adoption är problematisk. Hennes sätt att varufiera barn genom att prata om att importera barn är vidrigt. Bortsett från detta så anser jag inte heller att man kan reducera abort till rätten att avstå föräldraskapet. Utan i mina ögon handlar abort främst om kvinnors rätt till sina kroppar.

I artikeln fortsätter Gerda Christenson med att beskriva hur abortmotståndet i riksdagen ser ut. I riksdagen är det fyra Kristdemokrater som är abortmotståndare. De har blivit invalda genom personvalskampanjer. Majoriteten i Kristdemokraterna står dock bakom den nuvarande abortlagstiftningen. SD är det enda partiet i riksdagen som vill inskränka aborträtten. De vill sänka abortgränsen till vecka 12 och de vill införa en så kallad samvetsklausul som innebär att vårdpersonal kan vägra att utföra aborter. Sen finns det ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen, Forum för familj och människovärde, med medlemmar från M, Fp och KD. Forum för familj och människovärde har bland annat bjudit in högerextrema abortmotståndare från USA att föreläsa i riksdagen.

Jag tycker att det känns tryggt att det finns en så pass stor majoritet i riksdagen för den nuvarande abortlagstiftningen. Men det är jätteviktigt att bevaka så att abortmotståndarna inte får större inflytande. Ett sätt att göra det på är att sätta fokus på och granska de kandidater som är abortmotståndare.

Bra debattartikel av Ulla Andersson!

Ulla Andersson partiordförandekandidat för Vänsterpartiet, har skrivit en intressant debattartikel i Aftonbladet. I artikeln presenterar hon vilka frågor hon vill att Vänsterpartiet ska driva. Hon vill att kvinnors levnadsvillkor ska stå högst på den politiska dagordningen. Vidare lyfter Andersson att det inte räcker med att prata om mer feminism, hon säger: "Och det räcker inte att bara säga att det behövs mer av feminism. Det behövs konkreta förslag för att vi ska nå målet om full jämställdhet." Andersson listar sedan flera konkreta förslag:

• Bättre arbetsvillkor i äldreomsorg och barnomsorg.
• Mindre barngrupper i förskolan.
• Barnomsorg på obekväm arbetstid.
• Höjt grundavdrag till ensamstående föräldrar

Jag tycker mycket av Vänsterparitets politik är bra ur feministisk synvinkel men den kläs inte i feministisk retorik och analys. Utan den formuleras oftast som välfärdssatsningar. Många andra bra feministiska förslag kläs oftast i ett lite abstrakt och akademiskt språkbruk, tex. genuspedagogik eller genusgranskningar. Jag tycker feministisk teori är jätteintressant och tycker att det är angeläget att en stärker de feministiska studierna inom Vänsterpartiet, men i kommunikationen med de breda väljargruppen är det viktigt att en på ett enkelt och konkret sätt uttrycker vad en vill. Det är också viktigt att förklara varför, utifrån feministiska argument. Till exempel om en argumenterar för en genusgranskning av läromedel, bör en kanske inte använda ordet genusgranskning, utan en bör beskriva konkret vad en vill göra. Med andra ord granska läromedlen så att pojkar och flickor får lika stort utrymme, att flickor och pojkar beskrivs på ett varierande sätt, etc. Varför bör vi göra det? Därför att män som grupp är privilegierade, män syns mer, tar mer plats, etc. Och det är orättvist!

Sen är det också viktigt att i retoriken våga ställa krav på män. Det räcker inte med att synliggöra att män som grupp är privilegierade, utan det är viktigt att vara tydlig med att män måste avstå sina privilegier.

Europeisk Hederskultur och Högerextremism

Via mitt favorit forum Systerskap.nu blev jag tipsad om den [här] artikeln av Athena Farrokhzad. Artikeln berör nationalism, högerextremism och maskulinitet. Farrokhzad inleder med att beskriva hur nationer i Europa av tradition oftast symboliseras av en kvinna, till exempel Marianne som står som symbol för franska revolutionen eller Moder Svea. Hon fortsätter sen med att beskriva hur det tankemönstret finns närvarnade i Anders Behring Breiviks sjuka tankevärld. I Breiviks och hans gelikars värld hotas "kvinnan" av den muslimska mannen, både kvinnan som symbol för nationen och verkliga kvinnor. Farrokhzad beskriver också hur högerextremister lägger skulden på kvinnor för att de har försvagat och feminiserat den västerländska mannen genom krav på jämställdhet. Utpekandet av den muslimska mannen som ett farligt hot möjliggör för högerextremister att återerövra sin maskulinitet genom att dra ut i "strid" mot islam för att försvara "kvinnans" heder. Utpekandet bidrar också till att framställa den västerländska mannen som hjälte och dölja det förtryck han gör sig skyldig till.

Den här typen av resonemang förekommer även utanför de högerextrema kretsarna. Kriget i Afghanistan marknadsfördes genom att väst skulle skydda de afghanska kvinnorna mot talibanerna. De afghanska kvinnorna har varit utsatta förtryck i hundratals år. Visst är det konstigt att väst fick för sig att beskydda kvinnorna precis efter elfteseptember? Invasionens verkliga syfte var snarare strategiska och geopolitiska men jag tror också att det finns ett ytterligare skäl. Efter elfteseptember attackerna var USA blottat, förödmjukat och försvagat. För att återvinna sin "heder" och återupprätta sin "maskulinitet" drog USA ut i strid för att "skydda" sin nation och afghanska kvinnor.

Den här djupt rotade patriarkala tankeströmmingen att män måste återupprätta sin heder/maskulinitet genom att använda våld ställer till med mycket lidande för både män och kvinnor. Patriarkatet bygger på isärhållande av könen och män får inte förknippas med det som anses kvinnligt. Det finns normer som säger att män ska ha makt, kontroll och styrka. Så ser inte riktigt verkligheten ut för alla män, men tanken att män har rätt till dessa saker skapar problem som mäns våld mot kvinnor och krig. Det bekräftas av kritisk maskulinitetsforskning. Till exempel Raewyn Connells teorier om flera maskuliniteter, som jag har skrivit om [här]. En av Connells maskuliniteter är den marginaliserade maskuliniteten. Den utgör den grupp av män som av olika skäl inte har tillgång status, makt, pengar etc. Den här gruppen står utanför samhället och använder våld för att återupprätta sin "heder". I den här gruppen har vi kriminella, högerextremister, militanta islamister etc.

Det är också viktigt att komma ihåg att de här tankarna inte är begränsade till några marginaliserade grupper, även om de är tydligare där. De genomsyrar hela samhället, invasionen av Afghanistan eller för den delen Irak talar sitt tydliga språk. Mannen som norm i vårt samhälle är så stark att alla som har makt eller strävar efter makt oavsett kön utsätts för en enorm press att agera efter patriarkatets logik, dölj svaghet, bräcklighet, etc genom våld, krig och förtryck. Men det finns människor som vågar bryta mot dessa normer. Många av dessa röster har hörts efter terrorattentaten i Norge. De har manat till mer öppenhet,delaktighet och demokrati. Så det finns hopp!

Tips: Artikel om sexköpare och prostitution i Newsweek

Jag läste nyligen en intressant artikel i Newsweek om sexköpare och prostitution. Artikeln behandlar bland annat en studie av sexköpare som Melissa Farley har gjort. Melissa Farley är feminist, psykolog och en välkänd bekämpare av trafficking och prostitution. Artikeln tar upp att det görs väldigt få studier på sexköparna i förhållande till antalet studier på sexsäljarna.

Farleys studier jämför sexköpande mäns attityder till kvinnor, sex, relationer med män som inte köper sex. Artikeln belyser det faktum att det var svårt att hitta en kontrollgrupp av 100 män som inte köpt sexuella tjänster i någon form såsom att gå på strippklubb eller köpa pornografi. Jag tror/hoppas att situationen är något bättre i Sverige. I alla fall borde det inte vara lika vanligt att svenska män går på strippklubb. De skillnader som studien fann var bland annat:

• Sexköpare i högre utsträckning visade aggressivitet och uttryckte hat mot kvinnor.
• Sexköpare hade oftast fått sin sexualundervisning från porr.
• Sexköpare avhumaniserade och objektifierade kvinnor i högre utsträckning. Flera hävdade till exempel att de skulle våldta kvinnor om de kunde komma undan med det.
• Sexköparna betraktade i högre utsträckning att sex var något som var skilt från personliga relationer och känslor.

Artikeln innehåller också många andra intressanta data om sexköparna bland annat att majoriteten av dem lever med en kvinna, att de tillhör alla åldrar och samhällsklasser. Utöver fokusen på sexköparna innehåller artikeln en intervju med en ung kvinna som tvingats in i prostitution som barn. Läs gärna artikeln min korta sammanfattning är ett bara ett axplock av många viktiga och fruktansvärda aspekter av sexköparnas beteende som artikeln tar upp.

Tips: Outsourcing the womb

Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om surrogatmödraskap och då ofta lyft fram Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan. Nu har jag läst en annan intressant bok på temat, Outsourcing the womb Race, Class and Gestational Surrogacy in a Global Market av France Winddance Twine. Boken finns tyvärr bara på engelska men den är förhållandevis lättläst. Boken fokuserar på kommersiellt surrogatmödraskap och innehåller en översikt över aktuell forskning. Boken är inte en politisk polemisk bok utan snarare en lättillgänglig lärobok i sociologi.

Boken innehåller många intressanta fakta och analyser. Den går igenom läget i flera olika länder såsom USA, Indien, Egypten och Israel. Analysen berör vilka som beställer barn och vilka surrogatmödrarna är. Den mest detaljerade redogörelsen görs för USA. Där är det väldigt tydligt att klass och rasism spelar stor roll. Surrogatmödrarna är oftast svarta eller fattiga vita kvinnor. Beställarna är oftast vita rika par. Winddance Twine tar upp en obehaglig historisk koppling. Under slaveriet i USA kontrollerade de vita slavägarna afroamerikaners reproduktion. Idag ger rasism och fattigdom vita rika par en möjlighet att exploatera svarta kvinnors kroppar. Hon tar även upp hur rasism påverkar val av äggdonatorer. Vita par väljer oftast vita äggdonatorer även om surrogatmodern är svart.

Min korta sammanfattning gör knappast boken rättvisa. Så läs gärna boken själva. Den är inte så lång (ca 60 sidor) men den är innehållsrik.

Könsskillnader inom teknik och matematik?

På mitt favorit forum systerskap.nu blev jag tipsad om följande intressanta artikel av Elizabeth S. Spelke. Artikeln bemöter de som hävdar att mäns överrepresentation inom tekniska och naturvetenskapliga ämnen har biologiska orsaker. Spelke tar upp tre vanligt förekommande påståenden:

• Män är sen spädbarns åren mer fokuserade på objekt och har därför bättre förutsättningar att lära sig om mekanik.
• Män besitter spatiella och numeriska kognitiva egenskaper som gör att de är mer begåvade inom matematik.
• Mäns begåvningar är mer spridda och fler män finns i utkanterna av begåvningsskalan.
  

Enligt Spelke finns det i princip bara en studie som stödjer det första påståendet. Enligt den studien så fokuserar flickspädbarn på människor medan pojkspädbarn fokuserar på objekt. Resultaten från studien har dock ej reproducerats i senare studier. Både tidigare och senare studier visar snarare att det inte finns några könsskillnader vad gäller spädbarns fokus på människor vs objekt.

Vad gäller det andra påståendet så är Spelkes argumentation lite mer komplicerad. Hon hänvisar till forskning som påvisar att det finns fem kognitiva system som är kärnan för matematiskt tänkande. Dessa fem kognitiva system är:

• Förmågan att hantera små och exakta nummer/antal.
• Förmågan att hantera stora approximativa nummer/antal. Till exempel se skillnad på 50 och 100 stenar.
• Verbala och språkliga verktyg för att kvantifiering och räkning.
• Spatialt minne, förmågan att kunna minnas detaljer i rummet. Tex. att komma ihåg landmärken.
• Geometriskt tänkande, förmågan att se samband mellan olika objekt i rummet.

Nu till det komplexa, vi har fem förmågor. Är dessa förmågor lika för könen? Upp till 10-12 års åldern utvecklas förmågorna lika för könen. Efter den åldern visar studier att finns vissa små skillnader i hur tjejer och killar utvecklar de fem förmågorna. Till exempel så brukar kvinnor vara bättre på lösa problem där spatialt minne är avgörande medan män brukar var bättre på att lösa problem där geometriskt tänkande är viktigt. Enligt Spelke så hävdar de flesta undersökningar att mäns och kvinnors kognitiva förmåga för matematik är likvärdiga men de har lite olika profil. En viktig fråga som Spelke också lyfter är att bara för att en skillnad existerar så behöver den inte ha biologiska orsaker. Ju äldre barnen är desto svårare är det att avgöra om det är socialiseringen eller biologi som är orsaken till eventuella skillnader mellan könen.

Mycket av Spelkes argumentation rörande det tredje påståendet består av kritik mot användandet av SAT-M (matematik delen av högskoleprovet i USA) för att mäta skillnaden i matematisk begåvning mellan könen. Bland de bästa 1% på SAT-M är män överpresenterade. Spelke menar att SAT-M missgynnar matematiskt begåvade flickor i förhållande till matematiskt begåvade pojkar. Spelke hänvisar till studier på elitklasser för matematik på highschool nivå och uppföljnings studier när eleverna från elitklasserna gick på college. Värt att påpekas är att gränsen för att antas till elitklasserna var satt mycket längre än 1%. Så könsfördelningen var nästan jämn i de studier som är från senare år. Det intressanta är resultaten, tjejerna och killarna fick lika höga betyg (både i highschool och college).

Jag tycker att Spelkes artikel var jätteintressant läsning. Den visar på hur komplext det är att mäta begåvning för matematik och teknik. Den avlivar också många myter kring kön matematik, teknik och naturvetenskap.

Maktens män

Via den [här] bloggen blev jag tipsad om en intressant kolumn i UNT. I kolumnen analyserar Li Bennich-Björkman kungen och hans polares förehavande i ett lite bredare perspektiv. Bennich-Björkman lyfter maktstrukturer baserat på kön, klass och etnicitet samt hur överklass män utnyttjar sin position för att ha sex med unga tjejer. Så här skriver Bennich-Björkman: "Beteckningen ”kaffeflickor”, som redan införlivats i standardvokabulären och återges fnissande, skänker ett nästan punschromantiskt och pikant skimmer åt det som i själva verket är en rätt rå byteshandel byggd på just kön och klassmässig position. Ungdom och kroppslig skönhet – betydelsefulla maktresurser – byts mot inträdesbiljetten till en värld av pengar, vällevnad och positionella kontakter som många av dessa kvinnor annars vore utestängda från, på grund av sin klassmässiga, kanske också etniska, bakgrund."

Jag blir så glad att det finns röster iden offentliga debatten som lyfter att det finns maktstrukturer och att det "frivilliga" inte alltid är så frivilligt. Jag kan höra liberalerna komma med invändningar, såsom offerkofta och omyndigförklarande. Men det handlar inte om omyndigförklarande. De flesta av tjejerna vet säkert vad de ger sig in på, de gör ett rationellt val. Problemet är att de inte har så många valmöjligheter. Deras möjlighet är att knulla med en gammal äcklig överklassgubbe. Som feminist och socialist tycker jag att dessa maktstrukturer är vidriga. Jag omyndigförklarar eller angriper aldrig de som är offer för maktstrukturerna. Däremot sparkar jag gärna uppåt. Det är inte ett dugg synd om kungen och hans polare. De har tusen valmöjligheter och väljer att exploatera andra människor.

Eva Moberg

Det kan inte vara länge sedan, bara några månader sen jag såg Eva Moberg i en TV-debatt om kärnkraft. Det är sällan man får se sådana skickliga debattörer med både karisma och djupa kunskaper. Och nu i veckan läste jag att hon har dött. Jag tycker att det har varit märkligt tyst kring hennes död. Jag har bara lyckats hitta några kortare artiklar i de tidningar jag har läst. Jag tycker hennes livsgärning förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.

Hon har varit verksam som författare, dramatiker, journalist och samhällsdebattör. Hon har med stor skärpa argumenterat för jämställdhet och mot kärnkraft. Hennes text Kvinnans villkorliga frigivning hade stor betydelse för att få igång jämställdhetsdebatten i Sverige på 60-talet. Hon lyfte att det inte räcker med de formella rättigheterna. Det räckte inte med att kvinnor hade fått rösträtt, rätt till högre utbildning etc. Det som krävdes/krävs är praktiska förutsättningar så som att män tar halva ansvaret för hem och barn, dagis och sex timmars arbetsdag

Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse

Jag har tidigare skrivit om Kvinnan och familjen, nu har jag även hunnit läsa Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse. I den går Kollontay genom kvinnors situation på arbetsmarknaden och det betalda arbetets roll för kvinnors frigörelse. Det finns mycket intressant i Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse men även en del som jag är kritisk mot.

Kollontay börjar med en historisk genomgång av kvinnor och betalt arbete. Hon baserar genomgången på tidigare verk av Lily Braun. Genomgången täcker medeltiden fram till början av 1900-talet. Under medeltiden var kvinnor välkomna i en del skrån och gillen. De var särskilt aktiva inom de textil relaterade gillena och skråna. Inom sömnad och spinneri så fanns det skrån och gillen som bara bestod av kvinnor. När kvinnorna hotade männens möjligheter till inkomst blev de successivt nekade inträde i alltfler skrån och skråna för kvinnor blev motarbetade. I samband med industrialismen blev kvinnor åter välkomna att utföra betalt arbete. Kollontay går igenom lönestatistik från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inom flera yrken i olika länder. Genomgående hade kvinnorna mycket lägre löner än männen, ibland tjänande de bara en fjärdedel av vad männen tjänade.

En fråga som tar mycket stor plats är Kollontays argumentation för att arbetarkvinnorna tjänar på gå ihop med männen i arbetarrörelsen istället för att göra gemensam sak med de borgerliga feministerna. Något förenklat, går hennes argumentation ut på att även männen i arbetarklassen tjänar på att kämpa för att kvinnorna ska ha lika hög lön som män. Kvinnornas lägre löner gjorde att de trängde ut männen från vissa arbetsuppgifter och drev upp arbetstakten. Kollontay lyfter fram att arbetarrörelsen i flera länder lagt förslag som förbättrat arbetarkvinnornas arbetssituation medan de borgerliga feministerna knappt visat frågorna något intresse. Kollontay riktar överlag skarp kritik mot de borgerliga feministerna för att de gör anspråk på företräda alla kvinnor men lägger förslag som främst (ibland på bekostnad av arbetarkvinnorna) gynnar deras egen klass. Hon tar bland annat upp hur en del högerinriktade kvinnoorganisationer motarbetade tjänsteflickornas kamp i England för bättre arbetsvillkor.

I vår tids inomfeministiska debatt diskuteras ofta intersektionalitet och behovet av att ta hänsyn till klass. När man läser Kollontay blir det tydligt att det inte är någon ny debatt. Det är det perspektivet plus den historiska översynen av kvinnors betalda arbete som gör Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse väl värd att läsa. Sen finns det saker som jag är kritisk mot. Främst är det bristen på kritik mot männen i arbetarrörelsen och bristen på insikt att mäns utsugning av kvinnor vilar på fler grunder än klass.

De "nya" Mansgrisarna!

Läste om en ny bok av Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson i Feministiskt Perspektiv. När jag googlade på herrarna hittade jag följande debattartikel i Expressen. Inte nog med att vi måste dras med det "nya" arbetarpartiet som raserar välfärden nu måste vi också stå ut med de "nya" mansgrisarna. De gamla hederliga mansgrisarna uttryckte sitt kvinnoförakt direkt och öppet. De framhöll sin egen "förträfflighet" och "överlägsenhet". De "nya" mansgrisarna spelar en lite annorlunda melodi. De påstår att män är nedtryckta och förtryckta. Gissa vilka som får skulden? Intet nytt här, givetvis skyller de på kvinnor.

Jag är den första att tillstå att patriarkatet har negativa konsekvenser för män. Men de är inte ens i närheten av de konsekvenser som patriarkatet har för kvinnor. Jag tycker att artikeln innehåller så många sorgliga felaktigheter. Så jag vet knappt var jag ska börja. En av de saker jag är mest irriterad på är att de jämställer män situations med kvinnors. Kvinnokampen började för ett par hundra år sen med att kvinnor var mäns livegna. Män hade fullständig kontroll över sina fruars arbetskraft. De kunde ostraffat misshandla och våldta sina fruar. Jämför det med startpunkten för kampen för mäns frigörelse som handlar om fysisk närhet mellan män, mäns rätt att uttrycka känslor etc. Viktiga frågor men inte i närheten av det förtryck som kvinnor har fått och får utstå.

Ett annat stort misstag är att de lägger skulden för mäns situation på kvinnor. De påstår direkt och indirekt att kvinnor väljer "fel" män, hindra män att ta ansvar för sina barn, upprätthålla den manliga könsrollen genom sin förväntningar etc. Låt oss börja med påståendet att kvinnor väljer "fel" män. Det är fel på så många plan. För det första tror jag inte att de flesta kvinnor föredrar rika macho män. För det andra innebär påståendet implicit att män har rätt till en kvinnans kärlek. Det är en djupt patriarkal tanke. Jämför med vad som brukar påstås om feministiska kvinnor. De får höra att de är fula, okvinnliga och humorlösa. Att män inte tilldöms vårdnaden är i de flest fall männens fel. Vid en opartisk prövning kan inte domstolen ta hänsyn till så mycket annat än vem som har haft huvudansvaret för barnen. Det vill säg vem var det som var föräldraledig, vabbade, etc.

Jag tycker att det är synd att de driver viktiga frågor kring att bredda mansrollen genom skuldbelägga kvinnor och förminska det förtryck kvinnor utsätts för. Det är en återvändsgränd som inte kommer resultera i en bredare mansroll.

Alakoski om barnfattigdom

På mitt favorit forum Systerskap.nu blev jag tipsad om en debattartikel av Susanna Alakoski som tar upp barnfattigdomen. Jag uppskattar verkligen Alakoskis röst i den offentliga debatten. Man kan alltid lita på henne, hon ställer sig alltid på de förtryckas sida.

I artikeln lyfter Alakoski flera viktiga fakta kring fattigdom och barnfattigdom. Vilka barn är det som drabbas? Det är barn till invandrare och ensamstående föräldrar (främst mammor). Alakoski kritiserar de kostymnissar (med eller utan hästsvans) som hävdar att lösningen på barnfattigdom är lägre löner och sämre villkor. Det är bra konstigt, oavsett problem kommer kostymnissarna alltid med förslag som gynnar dem själva. Det är ju inte direkt så att löneklyftorna är små idag. Lägsta lön för heltidstjänst med kollektivavtal ligger runt 16000. Det är ju långt ifrån alla som har förmånen att jobba för en arbetsgivare som tecknat kollektivavtal. Och det är förmodligen ännu fler som tvingas att arbeta deltid. Jämför med en akademiker som arbetar i privatsektor, hen tjänar runt 30000-35000 i månaden.

En blir ju inte mindre fattig av att arbeta med låg lön och sämre villkor. En ensamstående mamma som arbetar 75% som vårdbiträde tjänar 12000 innan skatt. Hur mycket lägre lön ska hon ha för att hennes barn inte ska drabbas av fattigdom? Jämför med USA ännu större löneklyftor och låga skatter men lika hög arbetslöshet som Sverige.

Nu när jag har avfärdat kostymnissarnas idiotiska förslag, undrar ni säkert hur jag vill avskaffa barnfattigdomen? Ja, med tanke på vilka barn som drabbas av fattigdom så är lösningen feministisk och antirasistisk kamp. Med tanke på hur stora löneklyftorna är så finns det utrymme för kompensatoriska åtgärder via bidrag, ökade resurser till skola och barnomsorg. Men framförallt så finns det möjlighet för alla föräldrar att få ett jobb med anständig lön om vi avskaffar löneklyftorna och inför sex timmars arbetsdag.

Målet för jämställdhet är feminism?

Blev tipsad på en annan blogg om en intressant intervju med Yvonne Hirdman i TCO-tidningen. Hirdman hävdar i intervjun att målet är feminismen och medlet för att komma dit är jämställdhet. Jag har alltid tänkt att feminismen är verktyget och målet är jämställdhet. Men jag förstår hur Hirdman resonerar. Hon berättar om den skepsis hon kände inför jämställdhetsbegreppet när det lanserades. Hon hade farhågor om att det skulle ta udden av feminismen. Retrospektivt anser Hirdman att begreppet varit fruktbart. Det har tex bidragit till att minska lönegapet och utbyggnaden av förskolan.

Själv är jag lite kluven till jämställdhetsbegreppet. Jag inser och uppskattar den historiska betydelse begreppet har haft. Men ibland kan jag känna att retoriken kring jämställdhet har blivit en bromskloss för fortsatta feministiska framsteg. Till exempel när man hör att Sverige är "världens mest jämställda land". Det begreppet jämställdhet och dess retorik har bidragit till är att skapa formellt lika villkor och möjligheter för män och kvinnor. Jag tror inte vi kommer så mycket längre än så med jämställdhetsbegreppet. För att skapa verkligt (och inte bara formellt) lika möjligheter och villkor tror jag att vi måste lyfta fram den feministiska analysen. Den behövs för att synliggöra normer och maktstrukturer.

Vidare i intervjun lyfter Hirdman behovet av studera och problematisera maskuliniteten. Hon nämner särskilt kopplingen mellan manlighet och våld. Hon nämner också att hon ser risker för jämställdheten om välfärdsstaten krackelerar.

Även om jag inte riktigt håller med om allt så yttrar Hirdman många klokheter i intervjun. En av dessa klokheter är hennes kritik mot att Jämo samt flera andra ombudsmän har slagits samman till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Hon menar att det individualiserar strukturella problem. Jag har aldrig reflekterat över sammanslagningen av ombudsmännen på det sättet förut. Men det är ju klockrent! Sammanslagningen döljer det faktum att kvinnor blir diskriminerade just på grund av att de är kvinnor. Namnet DO ger ju intrycket att vem som helst kan drabbas. Antalet människor som blir diskriminerade på grund av att de är vita heterosexuella män torde vara försvinnande få!

Rätten till Abort och framtida generationer

Jag blev tipsad om den [här] artikeln på mitt favorit forum Systerskap.nu. I artikeln försöker två manliga filosofer argumentera för att samhället ska försvåra för kvinnor att göra abort. De vill till exempel att kvinnor som gör en sen abort ska känna obehag. De vill uppnå dessa obehagskänslor genom att aborter som enligt deras kriterier befinner sig i gråzonen ska bekostas av kvinnorna själva. De motiverar sitt förlag utifrån att man måste ta hänsyn både till nutida och framtida generationers intressen. De jämför med klimatfrågor, dagens människor måste minska sin konsumtion så att framtida generationer ska få ett drägligt liv.

Jag delar deras åsikt att det viktigt att ta hänsyn till både nuvarande och framtida generationers intressen. Dock håller jag inte med om de slutsatser de drar. Jag har främst två invändningar. Den första är att de är könsblinda i sitt resonemang. Kravet på upplåta sin kropp i nio månader för framtida generationers skull faller ju inte på män. Är det inte orättvist att kvinnor måste ta ett större ansvar för framtida generationers skull? Varför ska män komma undan så lätt? Borde de inte göra en liknande/motsvarande uppoffring? Man skulle kunna tänka sig att män får mindre konsumtions utrymme (t.ex lägre inkomst) än kvinnor så att de tar sin del av ansvaret för de framtida generationerna genom att på så sätt verka för minskad klimatpåverkan. Låter ett sånt förslag rimligt? Nej, jag kan redan höra rösterna som skriker om diskriminering.

Min andra invändning är att jag tycker att de ger framtida generationer större rättigheter än nuvarande generation. Ingen nu levande människa har rätt att kräva tillgång till en annan människas kropp även om deras överlevnad hänger på det. Staten straffar inte de människor som inte upplåter sin kropp, den försöker inte få dessa människor att känna obehag inför sitt beslut. Ta till exempel bloddonationer som är ett väsentligt mindre ingrepp i den kroppsliga integriteten än en oönskad graviditet. Även om det råder blodbrist så påför staten inte några negativa sanktioner mot de som inte donerar blod. Den försöker inte få de som inte donerar blod att känna obehag inför sina beslut.

Läs gärna Lena Sommestad och Inte ett öga torrt om samma artikel. De skriver både bättre och roligare än mig.

Näthat och osynliggörande

Liv Strömquist skriver jättebra om näthat i Efter Arbetet. Hon tar upp det faktum att det ofta pratas om näthat, men nästan aldrig om vem hatet riktas mot. Hatet riktas knappast mot vita heterosexuella män. Utan näthatet riktas mot kvinnor, invandrare och HBTQ-personer. Jag tror att man inte pratar om vem hatet riktas mot handlar om en ovilja eller oförmåga att se strukturer. Det handlar kanske också om en vilja att dölja strukturer. Om man hamnar högt upp i hierarkierna har man ett intresse av att bevara strukturerna. De flesta gör inget medvetet för att bevara strukturerna men det kan vara väldigt svårt att inse att man fick jobbet, bekräftelse, etc för den man är och inte vad man gjort.

Kvinnan och familjen

Jag har tidigare lovat [här] att jag skulle skriva något om Kollontays feministiska verk. Nu har jag hunnit läsa den första av böckerna jag införskaffat, Kvinnan och familjen. Jag får väl lov att erkänna att jag hade en del förutfattade meningar om boken innan jag började läsa. Främst trodde jag kanske att den okritiskt skulle kräva att kvinnorna skulle offra sin krav till fördel för männen i arbetarklassen. Mina förutfattade meningar kom till mestadels på skam. Även om Kollontay propagerar för att arbetarkvinnorna tjänar på att alliera sig med sin klass snarare än med borgerliga feminister, så ställer hon sig på intet sätt på männens sida. Hon tillstår att det finns vissa gemensamma intressen med borgerliga kvinnor men hon avfärdar oftast deras förslag på lösningar.

Kvinnan och familjen berör huvudsakligen tre teman: äktenskap, prostitution och omvårdnad av barn. Genomgående präglas analysen av ett tydligt historiematerialistiskt perspektiv. Exempelvis går Kollontay genom storfamiljens utveckling till kärnfamiljen utifrån övergången från bondesamhället till industrialismen. Hon går också genom hur omvårdnaden av barnen går från familjen till det allmänna genom t.ex skolgång. Genomgående lyfts klassperspektivet fram och det är något som fortfarande är aktuellt. På sista tiden har underbemanning på förskolor och hämtning tidigt debatterats flitigt. Röster höjs för att föräldrar (nåja mammor) måste hämta barnen tidigt eller anställa barnflickor för att hämta barnen. Jag saknar ekot av Kollontays krav på att satsa mera på den "allmänna" barnuppfostran. Alla har inte råd att gå ner i arbetstid, alla har inte möjligheten att styra sin arbetstid, alla kan inte lägga sin arbetstid omlott. Det finns barn till lågavlönade, barn till ensamstående som inte har något alternativ än att stanna på förskolan till sent på kvällen. Därför får vi aldrig individualisera frågor om barns välmående. Vi måste alltid ta hänsyn till strukturer baserade på klass och könsmaktsordning. Då blir lösningen sex timmars arbetsdag och mindre barngrupper.

Kollontays största förtjänst är att hon lyfter fram hur klassorättvisorna slår mot kvinnor. Hur könsmaktsordningen i kombination med klassorättvisorna slår särskilt hårt är väldigt tydligt när det gäller prostitution. I Kollontays samtid så var den förhärskande föreställningen att de prostituerade utgjordes av en speciell degenererad kvinnotyp som inte tog skada av eller dög till något annat än att sälja sin kropp. Kollontay bestred den uppfattningen med hjälp av sin historiematerialistiska analys. Hon sätter fokus på att det är de sociala och ekonomiska villkoren som driver kvinnor till att prostituera sig.

Även om jag tycker att Kollontay i bland lite ensidigt fokuserar på klass kan jag varmt rekommendera Kvinnan och familjen. Hennes analyser kring familj och prostitution är fortfarande intressanta.

Uppdatering om kvinnojouren Mira

Jag har tidigare skrivit om kvinnojouren Mira i Nyköping [här] och [här]. Allt här i världen är inte bara elände, det har gått bra för kvinnojouren Mira. De söker nya medarbetare och har fått löften från kommunen att få fortsätta på samma premisser som tidigare. Den nya rödgröna majoriteten i Nyköping upphävde det av den tidigare borgerliga majoriteten fattade beslutet att dra in anslagen till Mira. Det finns nu två verksamheter för våldsutsatta kvinnor i Nyköping, Mira och den kommersiellt upphandlade verksamheten. Läs mer [här]!

Dinamarca om sex timmars arbetsdag

Jag blev så glad när jag läste ledaren i Vänsterpress som Vänsterparitets nya vice ordförande Rossana Dinamarca har skrivit. Dinamarca lyfter möjligheten att driva sex timmars arbetsdag som ett reellt politiskt krav. Partistyrelsen har satt samman en arbetsgrupp som ska titta på hur Vänsterparitet ska driva frågan om arbetstidsförkortning. I ledaren tar Dinamarca upp andra viktiga åtgärder för jämställdheten, kvoterad föräldraförsäkring och rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Jag tycker att alla dessa krav är jätteviktiga ur feministisk synpunkt. De berör alla på något sätt rätten till betalt arbete och vikten av att dela lika på det obetalda hemarbetet. Sex timmars arbetsdag är den enda feministiska lösningen på det omtalade livspusslet. Idag är lösningen för de rika att betala någon annan oftast en kvinna för att göra det obetalda hemarbetet. Hur man än vrider och vänder på det så är det en kvinna som gör mannens andel av det obetalda hemarbetet. Hos paret som inte har råd att "outsourca" hemarbetet, så är det oftast kvinnan som går ner i arbetstid. Värst är det för ensamstående föräldrar, för dom erbjuds idag ingen lösning på livspusslet. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär för ensamstående föräldrar mer tid för barnen samtidigt som man får en någorlunda anständig lön. För par, innebär det en möjlighet till ett mer jämställt förhållande.

Återigen, jag blev så glad när jag läste ledaren. Den känns som jag fått tillbaka mitt gamla parti. Det riktiga Vänsterparitet, där feminismen har en stark ställning.

Kollontaj Satsning!

Jag har en stor lucka i min feministiska allmänbildning, jag har aldrig läst Aleksandra Kollontaj. Det tänker jag göra någonting åt, jag har nämligen införskaffat fyra av Kollontajs feministiska verk, Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse, Kvinnans kamp för politiska rättigheter, Kvinnan och familjen samt Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Feministiska verk? Ja, Kollontaj skulle kanske inte ha uppskattat den beteckning, hon motsatte sig dåtidens "borgerliga" feminism. Jag har ganska mycket att göra, men ambitionen är att läsa några av böckerna inom de närmsta veckorna och kommentera dem på bloggen.

Kvinnor som köper "kärlek"

På mitt favorit forum systerskap.nu blev jag tipsad om dokumentären, Kvinnor som köper kärlek. Dokumentären handlade om västerländska och japanska kvinnor som åker till Bali för att träffa en "strandraggare" . Dessa kvinnor ville ofta ha samma "pojkvän" under hela vistelsen på Bali. Betalningen skedde oftast väldigt diskret, antingen köpte kvinnorna saker till sina "pojkvänner" eller så fick de pengar för att köpa något till exempel en DVD-spelare eller en moped.

När jag såg dokumentären väcktes många tankar, särskilt kring vad som skiljer sig mellan könen när det gäller sexköpare och prostituerade. Till och börja med så vill jag konstatera att all prostitution bygger på underordning. Det handlar inte om två jämställda parter som ingår en överenskommelse. Det finns ingen ömsesidighet, sexsäljarna gör något de egentligen inte vill och sexköparna köper sig makt över en annan människas kropp. Alternativet för "strandraggarna" är extremt slitiga jobb inom jordbruksindustrin eller byggsektorn. Det är jobb som bara ger några dollar om dan och leder till en förtidig död. Deras underordning mot turistande västerländska kvinnor är uppenbar. Främst är det en underordning baserad på ekonomisk ojämlikhet men det finns också komponenter från det kolonialarvet.

En skillnad mellan manliga och kvinnliga sexköpare är att kvinnorna har större behov av att dölja sin maktposition. Ett tydligt tecken på detta är att betalningen sker indirekt och diskret. Behovet av att dölja maktutövandet finns hos manliga sexköpare också men jag tror inte att det är lika stort. Denna skillnad tror jag beror på att det är svårare för kvinnor att objektifiera män. I och med att vi lever i ett patriarkat som objektifiera kvinnor blir det lättare för manliga sexköpare att objektifiera sina offer. Objektifieringen gör att sexköparen kan behandla sexsäljaren som skit utan att få dåligt samvete.

Manliga sexsäljare är utsatta, men är de lika utsatta som kvinnliga sexsäljare? I enskilda fall kan det säkert vara så. Men generellt sätt så tror jag att kvinnliga sexsäljare är mer utsatta. Det finns ett par skäl till detta. För det första så tror jag inte att manliga prostituerade är utsatta för våld eller hot om våld från kvinnliga sexköpare i så stor utsträckning. Dels på grund av att det är svårare att objektifiera män. Dels att våld är väldigt kraftigt associerat med den manliga könsrollen. Men även att män i de flesta fall har lättare att freda sig från fysiskt våld från en kvinna. Ett annat skäl till att jag inte tror att manliga sexsäljare är lika utsatta är att det är en försvinnande liten andel av sexköparna som är kvinnor. Det innebär att det inte på samma sätt blir en industrialisering av exploateringen av manliga sexsäljare. Det torde vara mycket ovanligt med trafficking av vuxna män för sexuella ändamål. Just att det är en så liten "marknad" gör troligtvis att manliga sexsäljare löper mindre risk att exploateras av hallickar och organiserad brottslighet.

Jag tycker att det är viktigt att belysa alla former av förtryck oavsett vem som är förövare och offer. Därför är det viktigt att lyfta upp och analysera kvinnors sexköp av män, även om det är ett väldigt marginellt fenomen. Det ger insikter om olika former av förtryck utifrån kön, klass och etnicitet.

Jättebra debattartikel från Tjejjouren i Norrköping

Varje dag borde vara som Internationella kvinnodagen. Det är så många intressanta artiklar i media som berör feminism. För att inte tala om alla intressanta manifestationer och evenemang. Läste precis en intressant debattartikel i Folkbladet av Tjejjouren i Norrköping. De uppmanar alla män att följa dem i kampen. De vill att vi män ska flytta skulden från offren till våldtäktsmännen. De vill att vi problematiserar de dåliga sidorna med mansrollen. Vilken utmärkt idé!

Den senaste tiden har det varit flera rättsfall där det är uppenbart att både män och samhället måste sluta skuldbelägga offret och kräva ansvar av män. Jag tänker särskilt på fallet i Malmö där flera män har utnyttjat en 14-årig flicka och blivit frikända. De har köpt sex av ett barn och rätten frikänner dem. Så får det inte vara!

Jag tänker också på #prataomdet som visat att det finns många killar och män som inte kan känna in eller skiter i att känna in om deras sexpartner är ömsesidigt deltagande. Denna brist på respekt för en annan människa är vidrig. Det är ett beteende som vi män måste motverka. Var aldrig tyst när en polare är sexistisk! Våga protestera! Jag tror att majoriteten av män precis som jag blir illa berörda när andra män objektifierar och uttrycker sig föraktfullt om kvinnor. Vi måste bli lite modigare! Vi måste sluta upp bakom våra systrar i den feministiska rörelsen!

Sexualbrott baserat på oaktsamhet?

I samband med förslaget till ny sexualbrottslagstiftning har jag funderat mycket kring samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning. Jag har tidigare skrivit om det [här] och [här]. Jag gillar inte begreppet samtycke eftersom det implicit befäster ordningen av män som aktiva och kvinnor som passiva. Jag föredrar begreppet frivilligt deltagande eftersom det utgår från att sex är något som sker mellan ömsesidigt deltagande människor.

Jag läste nyligen Roks remissvar som finns tillgängligt [här]. Det innehåller många väldigt kloka synpunkter men jag reagerade lite grann på en sak. Roks menar att uppsåt ska krävas för straffansvar. De menar att oaktsamhet inte ska vara kriminellt. Jag har nollkoll på juridik men innebär det inte att våldtäktsmän bara kan hänvisa till att de trodde att våldtäktsoffret deltog frivilligt?

Oavsett, tycker jag att det kan vara värt att överväga att införa ett sexualbrott baserat på oaktsamhet. Givetvis är det värre om än man medvetet struntar i om den han har sex med frivilligt deltar. Men jag tycker att borde vara straffbart även om en bara låter bli att försäkra sig om att partnern frivilligt deltar. Fast jag kanske har missförstått? Den situationen kanske räknas som uppsåt?

Återupprätta feminismen i Vänsterpartiet!!!

Jag har tidigare uttryckt min oro [här] och [här] för att feminismen har försvagats i Vänsterpartiet. Som feminist är det en utveckling jag vill vända därför blev jag glad när jag läste Marianne Ericssons ledare i senaste Vänsterpress. I ledaren tar hon upp att feminismen har tappat mark inom Vänsterpartiet. Vidare föreslår hon ett antal åtgärder för att stärka feminismen i Vänsterpartiet bland annat flera diskussioner och studiecirklar om feministisk teori. Marianne Ericsson lyfter också behovet av att öka andelen kvinnor i fullmäktige runt om i landet.

Jag tycker att vi i Vänsterpartiet har många sakpolitiska förslag som är jättebra ur feministisk synpunkt. Till exempel barnomsorg på obekväm arbetstid och motstånd mot RUT-avdraget. Min bild är att vi ofta argumenterar för dessa frågor ur ett välfärdsperspektiv. RUT-avdraget ställs mot hur många anställningar i offentligsektor vi får för samma pengar. Det är ett viktigt argument men alltför sällan lyfter vi fram könsmaktsperspektivet. RUT-avdraget innebär att en rik man slipper det obetalda hemarbetet genom att lämpa över det på en fattig kvinna.

Jag tycker att det är viktigt att vi i Vänsterpartiet i såväl retorik som politik lyfter fram feminismen. Vi måste våga vara feminister! Vi måste våga tala om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp! Vi måste vara tydliga med att det är en ordning som vi inte accepterar!

Tips: Rapport om fruimport

ROKS har kommit med en rapport om fruimport. Rapporten kan laddas ner [här]. Fruimport är när män i Sverige hämtar fruar från fattiga länder för att utnyttja dem som arbetskraft eller för sexuella ändamål. Dessa kvinnor hamnar i en väldigt utsatt situation där det blir svårt för dem att lämna en man som misshandlar och utnyttjar dem. Svensklagstiftning bidrar till att försvåra för dessa kvinnor genom den så kallade tvåårsregeln. För att kvinnorna ska få permanent uppehållstillstånd måste de stanna hos mannen i två år. Det finns en undantagsregel som säger att kvinnorna kan få permanent uppehållstillstånd om de blivit utsatta för grov misshandel. Den här regeln fungerar dock dåligt i praktiken eftersom kraven är väldigt höga. Tvåårsregeln innebär också att männen kan idka utpressning genom att hota sina fruar med utvisning. Det finns män som sätter i system att "importera" nya fruar och bryta förhållandet innan två år har gått.

I rapporten presenterar ROKS fyra förslag för att motverka fruimporten:

1. Bättre granskning vid tillståndsbedömningen. Till exempel titta på om mannen har satt i system att importera fruar eller om han är dömd för kvinnomisshandel.
2. Tydlig information till kvinnorna. Till exempel ge skriftlig information på kvinnans modersmål om hennes rättigheter.
3. Avskaffa tvåårsregeln.
4. Rimliga krav för fortsatt uppehållstillstånd vid bruten anknytning.
   

Utsugning eller förtryck?

När jag vill beskriva eller betona mäns ansvar för upprätthållande av patriarkatet brukar jag blanda begreppen hej vilt. Jag brukar använda mäns förtryck av kvinnor, mäns överordning eller mäns utsugning av kvinnor. Vilket begrepp passar bäst för att beskriva majoriteten av mäns roll i upprätthållande av patriarkatet?

Utövande av förtryck kräver väldigt aktiva handlingar. Det kan till exempel röra sig om mäns våld mot kvinnor eller män som aktivt motarbetar kvinnor på en arbetsplats. Det finns många män som bedriver den här typen av förtryck. Dock tror jag inte att majoriteten av män aktivt förtrycker kvinnor. Begreppet mäns överordning tycker jag är lite väl mesigt. Det beskriver förvisso sakernas tillstånd men det ger intrycket att män är helt utan förskyllan. Det råkade bara bli så och det stämmer som bekant inte.

Jag tycker att utsugning är det begrepp som passar bäst in. De flesta män får fördelar av patriarkatet. Vi får högre lön, roligare jobb, mer omsorg och mer bekräftelse. Allt dessa fördelar sker på kvinnors bekostnad. Majoriteten av män gör inget aktivt för att upprätthålla detta systemet. Det de flesta män bidrar med är frånvaro av handling. Det handlar om frånvaro av handling på flera plan. Det handlar t.ex. om att män inte protesterar mot sexistiska skämt eller allmänt misogynt beteende hos andra män. Det handlar också om bristande ansvar för det obetalda hemarbetet. Nej det vi män behöver göra är att gå från inaktivitet till handling och engagera oss för feminismen.

Kritik mot studier som hävdar att våld i nära relationer präglas av könssymmetri

På mitt favorit forum http://systerskap.nu blev jag tipsad om en intressant artikel skriven av Viveka Enander. Artikeln heter Våldsamma kvinnor? Den akademiska diskussionen om kvinnors användande av våld i heterosexuella relationer och den återfinns i rapporten Könsforskning pågår (I). Artikeln samlar resultaten från flera forskare som kritiserat de studier (främst amerikanska) som hävdar att kvinnor är lika våldsamma som män när det gäller våld i nära relationer.

Kritiken har många olika utgångspunkter och perspektiv. Den viktigaste kritiken är kanske att många av de amerikanska studier som hävdar att kvinnor är lika våldsamma som män exkluderar sexuellt våld och våld från expartners. Det är typer av våld där den manliga dominansen nästan är total. En annan viktig kritik är att många av dessa studier är baserade på små populationer som inte är representativa. Det handlar ofta om enkätundersökningar som besvaras av några hundra collegestudenter. Vidare kritiseras dessa studier för att inte ta hänsyn till kontext och våldets grovhet. De tar inte hänsyn till om våldet är upprepat, syftar till bryta ner partnern eller om det är en reaktion på tidigare våld. Det är anmärkningsvärt att dessa studier inte tar hänsyn till våldets grovhet. Det finns starka belägg för att ju grövre våldet är desto större är mäns överrepresentation. Se bara på svensk brottsstatistik, det är fyra gånger vanligare att en man mördar sin partner.

Det blir allt vanligare att antifeminister hänvisar till dessa amerikanska studier för att förringa mäns våld mot kvinnor och ifrågasätta kvinnojoursrörelsen. Det är därför viktigt att vara påläst, så läs gärna Viveka Enanders artikel!

Tips: Lena Sommestad skriver intressant om jämställdhet

Jag brukar alltid uppskatta Lena Sommestads blogginlägg de är alltid välskrivna och faktaspäckade. Jag läste precis ett jätteintressant inlägg [länk] hon har skrivit om jämställdhet. Hon berör att det inte har hänt så mycket med jämställdhetsarbetet de senaste åren. Hon tar upp det obetalda hemarbetet, kvinnors lägre löner och kvoterad föräldraförsäkring. Läs själva!

Jättebra debattartikel av Eva-Britt Svensson!!!

Låt mig börja med att skriva att jag är en stark anhängare av yttrandefrihet. De enda inskränkningar av yttrandefriheten jag accepterar är förbud mot barnpornografi och förbud mot uppmaningar till att bruka våld mot enskilda människor. Med det sagt så tycker jag att det är viktigt att vi som medborgare kritiserar och problematisera texter, musikvideos, reklam etc som är förtryckande. Det är precis det Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson gör i dagens Aftonbladet. Hon kritiserar objektifieringen och erotiseringen av våld mot kvinnor i media. Hon lyfter speciellt fram en musikvideo av Kanye West där han bland annat gör samlagsrörelser mot döda kvinnor som är upphängda i taket med kedjor.

Jag har verkligen saknat den diskussion som Eva-Britt Svensson försöker få tillstånd. I slutet på 90-talet och början 00-talet var den offentliga diskussionen kring objektifiering av kvinnor mycket starkare. En reagerade på och diskuterade sexistisk reklam, osunda kroppsideal inom modevärlden och unkna könsstereotyper i tv-serier. Nu är det nästan tyst i den offentliga debatten med undantag för en och annan kämpe som Eva-Britt Svensson. Jag tänkte på det i våras, stan var nedklistrad av reklamaffischer med passivt poserande kvinnor i bikini. Det var inga större variationer på olika kroppsformer, alla modeller var trådsmala. Andelen vältränade killar med trånande blickar som passivt poserar i badbyxor var försvinnande liten. Det är konstigt det där, en tycker att behovet av badkläder borde vara lika för könen?

Det blev inte bättre till hösten. I samband med valrörelsen anordnade Vänsterpartiet i Södertälje en burlesk/strip show. Partiet centralt markerade kraftigt mot showen men lokalföreningen försvarande arrangemanget. De bemötte kritiken med att avfärda den som moraliserande och att den kom från människor som inte tål att se nakenhet. Problemet har aldrig varit nakenhet eller sex. Problemet är när kvinnor objektifieras och deras kroppar används som medel för att kränga vänsterpolitik. Det är precis lika fel som när kvinnor objektifieras i reklam för flingor eller häftiga bilar.

Min poäng är att den diskussion som Eva-Britt Svensson försöker dra ingång är välbehövlig. Det är självklart att de normer och den kvinnosyn som förmedlas i media påverkar människor. Det är en av alla de kuggar som bidrar till att upprätthålla patriarkatet.

Ostrukturerade tankar kring begreppet kärlekskraft

För något halvår sen skrev jag om Anna G. Jónasdóttirs bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen : en teori om patriarkatet i nutida västerländska samhällen (se länk). Sen dess har jag funderat mycket kring begreppet kärlekskraft. Kan det ses som en grundläggande förklaringsmodell för mäns utsugning av kvinnor? Vad innebär kärlekskraft konkret? Varför besitter männen förmågan att exploatera kvinnors kärlekskraft? Jag är lite osäker på mina tolkningar och åsikter. De spretar åt lite olika håll men låt mig börja med att lite kort redogöra för teorin om kärlekskraft.

Jónasdóttirs teori kring kärlekskraft rör sig på en väldigt hög abstraktionsnivå och den är inte i alla delar möjlig att testa empiriskt. Jónasdóttir menar att det är en metateori från vilken man ska bygga mer konkreta och testbara teorier. Kärlekskraft berör kärlek i vid bemärkelse. Det inkluderar sexuell och romantisk kärlek men även omsorg. Teorin kring kärlekskraft är en historiematerialistisk teori. Kärlekskraften motsvarar arbetskraftens i det kapitalistiska förtrycket. Det är en historiskt konstituerande kraft som kvinnor "frivilligt" ger till män på samma sätt som arbetaren "frivilligt" ger sin arbetskraft till kapitalisten. Män besitter en position som gör det möjligt för dem att exploatera kvinnors kärlekskraft. De behöver inte ge lika mycket som de tar. Jónasdóttir menar att detta är en av huvudorsakerna till ojämställdheten i formellt jämställda samhällen.

Jag tycker att kärlekskraft är ett mycket intressant begrepp men jag tror inte att den är huvudmekanismen bakom det patriarkala förtrycket. Jag tycker att Jónasdóttir delvis hamnar i ett cirkel resonemang med sin teori om kärlekskraft. Hon mer eller mindre postulerar att män besitter möjligheten att exploaterar kvinnors kärlekskraft. Sen hänvisar hon till den möjligheten för att förklara mäns utsugning av kvinnor. Men jag tycker aldrig att hon redogör varför män har förmågan att exploatera kvinnors kärlekskraft. Är det inte orsaken till den förmågan som är den grundläggande förklaringen till det patriarkala förtrycket? Själv är jag skeptisk till möjligheten att reducera orsakerna till patriarkatet till en enkel abstrakt teori. Patriarkatet upprätthåller mäns överordning genom en komplex samverkan mellan olika system. Dessa system berör bland annat saker som traditioner, ekonomi, juridik, politik och reproduktion. Bland alla dessa system tror jag att kärlekskraften är en viktig komponent. Jag tror att det är i växelverkan med de andra systemen som mäns förmåga att exploatera kvinnors kärlekskraft uppstår. Låt mig ta några exempel.

Vi börjar med ekonomi och heterosexuella parrelationer. Tänk er standard paret där mannen tjänar några tusenlappar mer än kvinnan. De ska köpa en ny soffa men är lite oense vilken de ska välja. Hon vill ha en lite dyrare soffa och är beroende av sin pojkväns välvilja eftersom han betalar merparten. Även om pojkvännen världens sjystaste, så hamnar hon i tacksamhetsskuld. Hon känner känner kanske att hon måste visa uppskattning genom att vara extra kärleksfull, le och ge en gosig kram. Nu behöver hon inte ens känna tvång hon kanske bara blir spontant glad för att pojkvännen "köper" den dyra soffan åt henne. Men det är patriarkatets högre värdering av mäns arbete som möjliggör för pojkvännen att köpa den dyra soffan åt sin flickvän. Hursomhelst blir slutresultatet att pojkvännen får kärlek och bekräftelse som inte ömsesidigt återges till flickvännen. Denna extra bekräftelse gör kanske att mannen får bättre självförtroende och starkare position i yrkeslivet.

Låt oss också titta på de olika krav föräldraskapet ställer på män och kvinnor. De normer som råder i dagens samhälle ställer mycket högre krav på att mödrar ska visa stor omsorg och kärlek till sina barn. Kvinnor som låter pappan ta ut majoriteten av föräldraledigheten blir ofta anklagade för att vara dåliga mödrar. Pappor som är hemma några månader med barnen blir hyllade som superföräldrar. Resultatet blir att män kan konservera sin kärlekskraft och överlåta till kvinnorna att fylla barnens kärleksbehov. Den obalansen kan i sin tur ge män en starkare position att påverka samhällets normer.

Som jag har nämnt tidigare tror jag att kärlekskraften är en mycket viktig komponent bland flera för att upprätthålla mäns överordning. Dock tror jag inte teorin kring kärlekskraft utgör en basteori som kan förklara patriarkatet på egenhand. Det är först i växelverkan med andra komponenter som den blir användbar för att förklara det patriarkala förtrycket.

Tips på ett jättebra inlägg om Vänsterpartiets framtid och feminism

I mitt förra inlägg försökte jag uttrycka min övertygelse om att det är nödvändigt att stärka feminismen både praktiskt och teoretiskt i Vänsterpartiet. Jag läste precis ett blogginlägg av Ida Legnemark som uttrycker precis det jag ville ha fram men inte riktigt lyckades formulera.

Vänsterpartiet måste stärka det feministiska arbetet

Jag läste i dagens Feministiskt Perspektiv att andelen kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter i Vänsterpartiet har minskat sedan valet 2006. I Vänsterpartiet är bara 46.1% av kommunfullmäktigeledamöterna kvinnor. Det är sämre än både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Jag kräver mycket mer utav mitt parti än en tredjeplats. Vänsterpartiet har varit feministiskt sen mitten av 1990-talet därför borde vi ha kommit mycket längre. Vi borde ha minst 50% kvinnor, helst ännu högre andel för att kompensera för de borgerliga partiernas dåliga könsfördelning.

Jag upplever att feminismen fått en lite svagare ställning i Vänsterpartiet på senare år. Därför är det kanske inte så konstigt att andelen kvinnor har sjunkit. Men vad ska vi göra för att vända den utvecklingen? Jag tror att vi måste stärka feminismen både teoretiskt och praktiskt inom partiet. Vi måste ha studiecirklar och en livaktig diskussion kring feministiska teorier. Särskilt kring hur dessa teorier ska påverka vår politik och vårt sätt att arbeta. När det gäller det praktiska arbetet tror jag det är viktigt att man centralt sätter press på att alla listor ska vara varvade. Ingen valberedning ska komma undan med att säga, att det inte fanns några kvinnor som ville ställa upp. Det är bara att jobba hårdare på att hitta kandidater!

Dinamarca om delat ledarskap

Rossana Dinamarca har skrivit en jättebra debattartikel [här] om delat ledarskap i Vänsterpartiet. Hon menar att risken är stor att mannen betraktas som den "riktiga" partiledaren. Hon tar upp diskussionen kring Fridolin i Miljöpartiet. Trots att flera kvinnor långt tidigare har anmält intresse för språkrörs posten har de inte fått samma uppmärksamhet. Media pratar om vem som ska "matcha" Fridolin. Samma problem har Miljöpartiet haft historiskt. Både Per Garthon och Birger Schlaug stal den mesta uppmärksamheten.

Jag har tidigare luftat min skepticism gentemot delat ledarskap [här]. I ett feministiskt parti tycker jag att det är viktigt männen tar ett steg tillbaka. Sen tycker jag att det inte spelar så stor roll om Vänsterpartiet leds av en eller två kvinnor.

Delat ledarskap i Vänsterpartiet?

Den senaste tiden har det kommit förslag på att Vänsterpartiet ska ha delat ledarskap på samma sätt som Miljöpartiet. Det skulle innebära att Vänsterpartiet alltid leds av en kvinna och en man. Jag är lite skeptisk till delat ledarskap. Jag blir i synnerhet skeptisk när man använder feministisk retorik för att propagera för att en kvinna måste dela ordförandeposten med en man. Vänsterpartiet har haft en rad manliga partiledare som inte behövt dela makten. De klassiska slagordet lyder hela lönen och halv makten men när det gäller ordförandeposten tycker jag att det är hela makten som gäller.

Det är främst två argument som framförs för delat ledarskap. Det första argumentet är att Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och bör därför ha en kvinnlig partiledare. Jag håller helt med, men det behövs inte delat ledarskap för det. Det räcker med att välja en kvinna till partiledare. Det fungerade alldeles utmärkt under Schymans tid. Det andra argumentet är att partiledarrollen är så krävande att det är bättre att dela på ansvaret. Det här tycker jag är ett starkare argument. Men det finns ingenting som säger att ledarskapet måste delas av en man och en kvinna. Varför inte två kvinnor?

Inhumana tvångsavvisningar till Irak

Jag brukar hålla rätt hårt på att bara skriva om feminism på den här bloggen men nu ska jag göra ett undantag. Efter tips från bloggen Alliansfritt Sverige lyssnade jag på Kalibers reportage om tvångsavvisningar till Irak. Jag blev så upprörd. Visst har jag hört kritiken mot tvångsvisningarna förr men jag kunde inte föreställa mig att det var så här illa. Människor som har ett skyddsbehov, är psykiskt sjuka eller förståndshandikappade utvisas till ett kaotiskt och våldsamt Irak. Det här är inte kriminella människor men svenska myndigheter behandlar dem mycket värre än kriminella. De tvingas på handbojor, midjebojor och fotbojor. Som om det inte vore nog tvingas en del att bära plasthuvor så de inte kan spotta på vakterna.

För mig är tanken på att utvisa människor till Irak absurd. Det förekommer fortfarande våld och förföljelser i Irak. Till och med den Irakiska Ambassadören riktar skarp kritik mot utvisningarna. Att utvisningarna dessutom sker under dessa vidriga förhållanden gör att jag skäms enormt mycket över Sverige. Sverige behöver en mycket humanare flyktingpolitik!

Att bemöta Sexism och Misogyni

Ibland när någon uttrycker något sexistiskt och misogynt (misogyni=hat mot kvinnor) kan det kännas lite läskigt att konfrontera den personen. Jag har upplevt flera situationer, kanske särskilt i grupper av bara män, där varken jag eller någon annan har protesterat när någon har yttrat något sexistiskt. Efter en sån händelse har jag oftast en klump i magen. Jag borde ha protesterat men vågade inte. När jag sen diskuterat med någon som var med vid samma tillfälle har de haft precis samma känsla. Det är så tragiskt att vi är flera som har upplevt obehag men ingen har vågat protestera. Så den stor frågan är, hur ska en våga bemöta sexistiska uttalande?

Nu kan det tyckas att det bara är att ta sig kragen och bli modigare. Jag har försökt, men jag är fortfarande obotligt feg och konflikträdd. Jag som man har en bättre position att bemöta sexism och misogyni. Det är svårare att avfärda mig som pryd humorlös radikalfeminist. Men det finns hierarkier män emellan också. Om en utmanar en man som sagt något sexistiskt riskerar en att bli utsatt för härskartekniker. Det absolut vanligaste är att bli förlöjligad. När jag har vågat protestera har jag oftast fått min manlighet ifrågasatt. Vid ett tillfälle föreslogs det att jag skulle göra ett könsbyte för jag var redan "tjafsig". Jag har ingenting emot att associeras med det som är feminint och kvinnligt. Så här i efterhand kan jag till och med vara lite stolt över det. Men det är jobbigt att bli föraktad och att folk skrattat åt en.

Om en känner att en vågar ska en givetvis konfrontera den som sagt något misogynt eller sexistiskt. I de situationer en inte vågar ska en byta samtalsämne. Tala om kvinnor i positiv bemärkelse eller lyft mäns förtryck av kvinnor ur något annat avseende. När det gäller kvinnoförtryck så börja långt borta, antingen historiskt eller geografiskt. Prata om kvinnors situation i 1800-talets Sverige eller om kvinnors situation i dagens Iran. Det här är ett utmärkt sätt att ta reda på om en har några allierade. Om en känner att många hänger på kan en försiktigt börja närma sig det misogyna och sexistiska uttalandet. Om ingen hänger på, så har en åtminstone sagt något för att balansera det misogyna och sexistiska uttalandet.

Josefin Brink i debatt om deltidsarbetslösheten

I gårdagens Aktuellt deltog Josefin Brink i en debatt om att kvinnor inte får jobba heltid. Inslaget kan ni hitta [här] (ca 5:40 in). Enligt Aktuellt så är det dubbelt så vanligt att kvinnor har deltidsanställningar. Det är illa nog men jag har tidigare sett statistik på att en tredjedel av kvinnorna har deltidsjobb medan bara 10% av männen jobbar deltid.

Brink var som vanligt en briljant och skarp debattör. Hon tog upp att det bara är inom kvinnodominerade yrken som en förväntas arbeta deltid för att "rädda" jobben. Vidare lyfte Brink fram att det finns en ovilja hos arbetsköparna att erbjuda heltidstjänster till kvinnor. Hon menade om det är möjligt att erbjuda män inom Radio och TV handeln heltidstjänster så borde det gå inom övriga detaljhandeln.

Brink tog också upp Vänsterpartiets krav på lagstiftning om att rätten till heltid ska vara norm. Om en arbetsköpare vill ha deltidstjänster, så måste de förhandla med facket. Jag tycker att det är ett jättebra förslag men jag skulle gärna kombinera det med sex timmars arbetsdag. Sen är det viktigt att vi män tar vårt fulla ansvar för det obetalda hemarbetet.

Första numret av Feministiskt Perspektiv

Idag kom det första numret av webbtidningen Feministiskt Perspektiv. Delar av materialet är gratis men man måste vara prenumerant för att få tillgång till alla artiklar. Jag har verkligen saknat en tidning som rapporterar ur feministiskt perspektiv. Undersökningar av nyheter i mainstream media har visat att ca 70% av innehållet handlar om män. Därför är Feministiskt Perspektiv en välbehövlig motvikt.

Det är stor spridning på artiklarna, de berör allt från sport till våldtäkter i väpnade konflikter. Jag tyckte att flera av artiklarna var intressanta bland annat de som tog upp vårdnadsbidraget.

Männen springer ifrån kvinnorna på arbetsmarknaden

Enligt SVT är gapet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden det största på 20 år. Sysselsättningsgraden skiljer 5 procentenheter mellan könen. Det är en klyfta som förväntas öka i takt med att konjunkturen förbättras. Lena Liljebäck, biträdande generaldirektör på Arbetsförmedlingen menar att det dels är en utbildningsfråga. Dels att kvinnor i större utsträckning måste söka jobb på hela arbetsmarknaden, tex byggjobb eller industrijobb. Jag tycker definitivt att den segregerade arbetsmarknaden är ett stort problem. Men jag tycker också att det är symptomatiskt att när kvinnor missgynnas så är det något som är "fel" på kvinnorna. De har inte rätt utbildning eller söker fel jobb. De måste anpassa sig, ändra sig. Det är aldrig samma tongångar när vita medelklass män har problem. Då anpassar vi hela samhället efter dem.

Det är djupt problematiskt att individualisera kvinnors lägre representation på arbetsmarknaden. Det är kanske inte så lätt för en kvinna att söka ett jobb inom en mansdominerad bransch. Det finns normer och strukturer som sätter upp hinder. En ensamstående morsa kan inte ta ett byggjobb som kräver att hon bor på annan ort i veckorna. Hon kan inte pendla till industrijobbet i grannkommunen eftersom ungarna inte kan vara på dagis så länge. Hon kanske inte orkar stanna i en mansdominerad bransch där hon ständigt blir motarbetad.

När man fundera lite kring varför gapet har ökat så blir det riktigt skrämmande. Vilka yrken är kvinnodominerade? Vilka jobb har försvunnit? Det är jobb inom samhällets viktigaste verksamheter. Det är jobb inom vård, barnomsorg och utbildning som har försvunnit. Det är någons dementa farmor som blir inlåst ensam om natten. Det är någons unge som inte blir sedd på förskolan.

Ja, vad ska vi gör för att kvinnor och män ska vara lika representerade på arbetsmarknaden? Jag tror det första vi måste göra är att se till att män tar sitt fulla ansvar för det obetalda hemarbetet. Sen måste vi anpassa jobben så att de går att kombinera med familjeliv, till exempel genom sex timmars arbetsdag. Det är också viktigt att arbeta med könsnormer kring yrken. Ingen ska mötas av hinder och fördomar pga sitt kön. Sist men inte minst är det viktigt att satsa på fler jobb inom vård, barnomsorg och utbildning. Det är uppenbart att många av dessa verksamheter lider av kraftig underbemanning.

Science Fiction och Feminism

Jag är en Science Fiction nörd av stora mått. Jag har precis läst Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Den var bra men när jag sätter på mig genusglasögonen så lämnar den efter sig en bitter eftersmak. Alla huvudkaraktärerna är män och de kvinnor som förekommer lagar antingen mat eller är prostituerade. Det är tyvärr inget ovanligt problem inom mainstream Science Fiction. Jag misstänker att problemet är större inom Science Fiction men jag är inte säker eftersom jag inte läser så mycket annan skönlitteratur.

Som tur är finns det feministisk Science Fiction. Jag tänkte presentera några av mina favorit författare inom feministisk Science Fiction. Först ut är Octavia Butler. Hennes böcker rör sig mellan skräck och Science Fiction. Hon tar upp ämnen rörande feminism och rasism. Många av hennes böcker kan läsas som en analogi över afroamerikaners kamp mot förtrycket i USA. En annan av mina favoriter är Ursula K. Le Guin. Hon skriver både Fantasy och Science Fiction. Hennes böcker berör ämnen som feminism och ekologi. Hon utforskar ofta ämnen som sexualitet och könsroller genom att använda androgyna varelser eller varelser som antar olika kön i olika faser. Den tredje och sista av mina favoriter är Gerd Brantenberg. Så vitt jag känner till har hon bara skrivit en Science Fiction roman, Egalias döttrar. I Egalias döttrar har vårt patriarkat blivit ersatt av ett matriarkat. I början känns det lite ovant med alla begrepp som till exempel sjökvinnor men för mig var boken en riktig ögonöppnare. Det blev så tydligt hur mansdominerad vår värld och språk är.

Det här var bara några av mina favoriter. Det finns många fler mer eller mindre uttalat feministiska Science Fiction författare. Ett bra ställe att börja leta på är [här] .